Helena Anliots långa väg tillbaka från övergreppen

Fick rubriker som tennisstjärna och flickvän till Björn Borg – bakom kulisserna var hon utsatt för incest: ”Tog 36 år att börja bearbeta”

Jonas Arnesen

helskärm

Hon var svensk damtennis stjärna och spåddes en lysande framtid.

Men det var i rollen som Björn Borgs flickvän hon fick de största rubrikerna.

Vad ingen visste var att Helena Anliot bakom den glada och framgångsrika fasaden bar på en mörk hemlighet.

– Jag var utsatt för incest. Min pappas övergrepp på mig började tidigt. Mina första konkreta minnen är från sjuårsåldern. Det pågick i olika former tills jag var vuxen, säger Anliot som i dag i Sportbladet för första gången berättar om hemligheten som förmörkade hennes uppväxt och bidrog till att tenniskarriären inte blev ännu mer framgångsrik.

Bara 23 år gammal la hon av. Då hade Anliot tagit titlar i bland annat australiska hardcourt-mästerskapen, Swedish Open i Båstad, New Zealand Open, och Turkish Open. Hon hade också varit rankad 32:a i världen, etta i Sverige och nått semifinal i i dubbel i Franska mästerskapen. Fyra dubbel- och mixedtitlar finns också på meritlistan tillsammans med 16 SM-titlar.

I likhet med Robin Söderling tvingades Anliot sluta efter att ha drabbats av körtelfeber.

– Efter ett års sjukdom och återkommande infektioner fortsatte det med en längre period av låg prestationsförmåga.

Störde karriären

Helena är född 1956, samma årskull som Björn Borg, Ingemar Stenmark och flera andra av Sveriges största idrottare genom tiderna.

Hur de sexuella övergreppen mot henne påverkade resultaten går bara att spekulera om men de märkte henne naturligtvis svårt.

– Min självkänsla var låg och självförtroendet drabbades. Traumat skapade emotionell röra i mitt liv och det störde min tenniskarriär. Att vinna eller förlora hade överdriven betydelse, säger Anliot.

helskärm

– Tennisen var en pelare under min uppväxt. På banan var jag fri. Att utöva idrott är att vara i nuet och det är en fin och fri plats att vara på. Det passade bra för mig som hade mycket att förtränga. Det är en slags meditation, som mindfulness, att vara helt i fokus i nuet, säger hon och fortsätter:

– Jag började att tävla i elvaårsåldern och vann tidigt. Jag kände mig stark och duktig. När det gick bra för mig i tennisen kände jag mig älskad av mina föräldrar. I grund och botten var det en stor press, men samtidigt kunde jag gå genom eld för att uppnå resultat. Sedan bara rullade det på.

Ännu inte fyllda 18 år tog Anliot 1974 titeln i australiska hardcourtmästerskapet där hon i finalen besegrade ryska världsfemman Olga Morozova. Ännu mer uppmärksamhet fick Anliot 1973 då hon spelade mixed i Wimbledon med Björn Borg.

Jagades av media

Deras romans var en följetong i såväl svensk som internationell
media.

Hur var det att bli mer känd som Björns flickvän än för dina egna framgångar?

– Björn blev snart superkändis och vi var ständigt jagade av fotografer. Vi försökte hålla oss undan så gott det gick, men det var svårt. Jag påverkades negativt av den uppståndelsen och av att ofta bli utpekad som Björns flickvän i stället för att ha en egen roll, säger Helena och fortsätter:

– Björn var stöttande och försökte att göra oss så osynliga som möjligt och vi dementerade alltid rykten om vår relation.

Pratade du med Björn om vad du utsattes för?

– Genom förträngning var jag då fortfarande omedveten om traumat.

Pappans död en vändpunkt

Helena bar på sin hemlighet i många år.

– Det tog 36 år innan jag för första gången öppnade munnen om det som skett. Eftersom allt var förträngt fram till dess att min pappa dog hade jag inte haft möjlighet att prata om det. Men 1992 sökte jag upp en terapeut och kunde då börja bearbetandet och helandet av mig själv.

Varför väljer du nu att offentligt berätta om vad du utsatts för?

– Det är aldrig för sent att försöka hjälpa andra i samma situation. Kanske kan jag med min berättelse bidra till att andra blir mer vaksamma på signaler om sexuella övergrepp. Kanske kan det stoppa någon från att utföra sexuella övergrepp när de får kunskap om vilka långtgående konsekvenser det får, säger Anliot och fortsätter:

– Så länge barn utsätts för sexuella övergrepp måste man fortsätta att uppmärksamma det. Det är vår skydlighet att skriva och prata om det. Pedofilresorna till fattigare länder måste också uppmärksammas och motverkas.

Men Helena Anliot väljer att berätta sitt livs historia också för att hjälpa de som redan drabbats.

– Det går att frigöra sig från trauman. I mitt fall hittade jag Vipassana-meditation som blev en räddning i mitt liv. Det svåraste var att hitta en väg som hade kraft att ta mig ur de destruktiva mönster som trauman skapar. Exempel på destruktiva mönster är intimitetsstörningar i relationer, dålig självkänsla, skamkänslor, ätstörningar, depression, självskadebeteende, självmordsbenägenhet, drogberoende och svårigheter att hävda rätten till sin kropp.

Hur ska de som drabbats göra?

– Första steget är att den som utsätts ska vända sig till en person de litar på, kanske en kurator på skolan. Det finns flera organisationer att vända sig till för att få hjälp, till exempel HOPP och Rädda Barnen.

– Det är inte alla gånger familjen kan hjälpa till även om man berättar, särskilt när det handlar om incest, eftersom familjestrukturen kan fortsätta att vilja hålla det hemligt till varje pris.

Så var det i Anliots fall och i sin nyutkomna bok ”Jag lägger mina vapen” skriver hon bland annat: ”I familjegraven staplas hemligheterna ovanpå varandra som mammas fina plättar”.

– Alla i familjen är berörda på olika sätt och alla lider, men allt sker på en undermedveten nivå och alla sköter sina respektive roller i tystnad. Mamma visste vad som pågick, men hon förträngde det. Allt glöms i samma ögonblick som det sker, av alla parter.

”Ville göra mig själv illa”

Helena Anliot är konstnär och har gjort de starka målningarna
i boken där också texterna griper tag.

Som bland andra den här:

”Ständigt hög på endorfin – får inte bli skadad- måste ha mitt tjack-applådernas eggande — hjärtats pumpande-mjölksyrans grepp”.

– Som proffs red jag på endorfinvågen genom ständig träning och matchning. Det fungerar som en drog. Elitidrott inne-håller även ett visst mått av självplågeri och det hade jag inga problem med. Jag ville göra mig själv illa, säger hon och fortsätter:

– Applåderna var eggande och hjälpte till att skapa distans till det inre. Det blir väldigt tyst när applåderna dör ut och man vill inte möta sig själv nu heller. Helst inte någon gång.

I 40-årsåldern valde hon ändå att möta sig själv i en meditationskurs. Det var hennes livs svåraste match. 

– Men den blev också min bästa match. Jag blev fri från traumat som fängslat mig, säger hon, funderar lite och tillägger:

– Jag blev hel.