”Ska inte jämföra mig med Ljungberg, men...”
Uppdaterad 2020-12-11 | Publicerad 2020-11-22
- Varje människa har sin historia, varje säsong har sin story – och varje fotbollströja kan förflytta dig till en annan plats och en annan tid.
- Från Manchester till Manilla, Seattle till Simferopol, genom 90-talet över millennieskiftet och vidare mot nutiden.
- Det här är berättelserna om svenskarna som flyttade ut i fotbollsvärlden, platserna de hamnade på och tröjorna de bar.
VEM? Niklas Gudmundsson
VAR? Blackburn Rovers
NÄR? 1995/96
/NIKLAS GUDMUNDSSON BERÄTTAR SJÄLV/
”Under 1990-talet cirkulerade jag i pojk- och juniorlandslagen, och hade hela tiden klubbar som var intresserade. Jag hade varit och provtränat i allt från Stuttgart till Nantes. Dessutom var jag i Norwich, Crystal Palace – och Liverpool.
Det var det största för mig, eftersom Liverpool varit mitt gäng ända sedan 1977. Stuart Baxter ordnade det för både mig och Niclas Alexandersson, och då var jag bara 18–19 år gammal. Vi bytte om på Anfield, och åkte sedan buss till Melwood för att träna. Egentligen var det en buss för de etablerade spelarna och en annan för juniorerna, men jag fick åka med i den där John Barnes, Peter Beardsley och Glenn Hysén satt. Det var häftigt – och någonstans var det väl även där som drömmen om England verkligen satte sig i mig.
Sommaren 1995 var jag sedan med landslaget i för-EM. Vi spelade 3–3 mot England, och i samband med det förstärktes intresset från Premier League. Samma höst spelade vi i Halmstad sedan den här Cupvinnarcupmatchen när vi vann med 3–0 över Parma – jag gjorde två mål – och jag kände själv att det var dags att ta nästa steg i min utveckling.
”Sken i ögonen”
När den svenska säsongen var slut spelade Halmstad någon sorts uppvisningsturnering i Thailand. Vi var uppe i Chiang Mai – det var elefantutflykter och allting – och egentligen tänkte jag och min flickvän stanna kvar för att semestra i Hua Hin. Men en dag kom Stig Nilsson fram, och då sken det i ögonen på honom på det där sättet som det bara gjorde när engelska klubbar hört av sig.
Han var inte så intresserad när Benfica eller Sporting Lissabon ringt från Portugal – men när det nu var Blackburn med Premier League-budget så var han jävligt entusiastisk.
Det här var i november 1995, bara några veckor innan Bosman-domen skulle träda i kraft. För att HBK skulle få ersättning för mig så kom jag och Stig Nilsson överens om att jag först skulle förlänga mitt kontrakt med dem och sedan flyga hem från Thailand för att prata med Blackburn.
Avtalet med Blackburn innebar att de först skulle låna mig i tre månader, för att därefter förhoppningsvis köpa loss mig. Tottenham och Crystal Palace var också intresserade, men ska jag vara ärlig så avgjordes allt av att Blackburn var Kenny Dalglishs klubb – och Kenny Dalglish var min hjälte efter uppväxten med Liverpool.
Allt kändes rätt. Blackburn hörde hemma i en lite mindre stad, de spelade i blått och vitt som HBK – och de var regerande Premier League-mästare.
På många sätt blev det också precis som jag tänkt mig. Trots att Blackburn blivit en maktfaktor i Premier League så kändes det fortfarande som en familjeklubb, oerhört trevliga människor i och runt föreningen. När ägaren Jack Walker tog över klubben och byggde nya Ewood Park så innebar det visserligen att hus behövde rivas och folk tvingades flytta – men då såg han till så att de kompenserades med bättre bostäder någon annanstans. Han var en god man, väldigt populär bland befolkningen.
Samtidigt var det här också en sportsligt ganska svår säsong för Blackburn. Kenny Dalglish hade klivit åt sidan som manager – blivit någon sorts direktör högre upp i klubben – och Ray Harford hade tagit över i stället. Resultaten var blandade.
”Kom tillbaka i gips”
När jag kom hade Blackburn precis spelat Champions League-match borta mot Spartak Moskva, och där hade det blivit slagsmål mellan Graeme Le Saux och David Batty ute på planen. Le Saux kom tillbaka i gips, och det innebar ju en väldig uppståndelse och mycket skriverier.
Ändå skulle jag säga att stämningen i omklädningsrummet var bra. Jag hade väntat mig att det skulle vara stelare, men engelsmän är ganska... lättsamma. En del var ju inte kloka. Det var mycket underkläder i duschen och avklippta jeans, det kastades frukter och grönsaker i korridorerna inför matcher.
Bara några veckor efter att jag hade kommit var det den här traditionella julfesten, och även om jag inte själv var med där var det någon bar som blivit förstörd. Direkt på måndagsmorgonen kom en ekonomidam från kansliet med en räkning till vår coach. ”Jaha, hur ska vi lösa det här killar...?”. Då såg jag bara hur vissa spelare satt och smålog: ”Den här tar vi”.
”Jävlar så snabbt det gick”
Själv umgicks jag mest med norrmännen, Henning Berg och Lars Bohinen i början. Det var mest de som hjälpte mig att komma in i laget.
Fotbollsmässigt var det som slog mig att det var ett extremt tempo, en enorm skillnad jämfört med Sverige. Jävlar så snabbt det gick. Distinkta, stenhårda vristpassningar med precision, en förstatouch som alltid satt perfekt för att lägga upp för sig själv... Det var den största omställningen.
Sedan var kanske inte Blackburns sätt att spela idealiskt för mig. Varje position kom med en väldigt bestämd och definierad roll – var du ytter skulle du löpa som fan längs kanten och slå inlägg in i straffområdet – och egentligen tror jag inte att de riktigt visste hur de skulle använda mig. Jag var inte en ytter som Stuart Ripley och jag var inte en forward som Alan Shearer och jag var inte en tia heller... Jag var någonstans mittemellan alla de här rollerna, en korsning av dem.
Samtidigt var jag alltid en ödmjuk spelare, och hade inga problem med att det tog några veckor för mig att komma in i tempot och laget.
I mitten av januari 1996 blev det i alla fall dags för Premier League-debut. Jag fick lite drygt 10 minuter mot Sheffield Wednesday hemma, och hann vara inblandad i vårt 3–0-mål, fick en sån här hockeyassist efter att ha drivit upp anfallet. Det var jubel, och allt kändes helrätt.
Alan Shearer gjorde första målet i den här matchen. Han var på väg att vinna Premier Leagues skytteliga överlägset den här säsongen också. Klubben kretsade kring honom. Han var ju inte en vanlig kille, utan det märktes att han var Englands största spelare på den här tiden. Han hade hög status, och fick precis som han ville.
Blackburn hade vunnit ligan med Shearer och Sutton på topp, men på något sätt uppfattade Shearer att Sutton var en konkurrent till honom själv – så då bestämde han att han skulle spela med sin polare Mike Newell i stället. Och så blev det ju.
Men jag har inget ont att säga om Shearer. Han var en lugn och fin människa, även om han inte var inte med oss andra så mycket. Ibland hade vi som bodde runt Blackburn våra träffar på puben, men han var sällan med där. Han och Newell brukade åka hemåt tillsammans i stället, båda bodde någonstans nära golfbanan i Southport.
”Vevas ofta i tv”
Nästa match var mot Manchester United på Old Trafford, och jag fick ett lite längre inhopp. Manchester United ledde med 1–0 då jag kom in, men jag höll faktiskt på att göra mål och kvittera. Ett skott som strök ribban bakom Peter Schmeichel. Såhär i efterhand känns det stort att ha fått spela mot det laget på den arenan, men där och då såg jag det bara som en ny vardag som jag skulle klara av.
I stort sett var det så inför min tredje Premier League-match också, men då var det ändå lite extra speciellt eftersom det var match mot Liverpool. Min barndomsklubb, i en match som Tipslördag sände hem till Sverige, på det som var min mammas 50-årsdag, den 24 februari 1996.
Matchen blev en sån där klassiker också, och målen vevas ofta i brittisk tv. Framför allt Liverpools första mål, för det var då Stan Collymore fick en felträff som studsade på en tuva och gick över Tim Flowers i vårt mål. ”Where have all the Flowers gone?”.
När jag kom in låg vi sedan under med 3–1, men först stångade jag fram bollen till Tim Sherwood som kunde reducera. Och sedan hade jag ett jävla bra läge... Jag kom in från kanten, tunnlade Mark Wright och fick iväg ett skott som hade gått fint mot det bortre krysset – men det täcktes bort.
Jag hade ett par kompisar över som också var Liverpool-fans, och efter matchen satt de i Players Lounge. Det dröjde inte många minuter efter slutsignalen innan Robbie Fowler och Steve McManaman kom in, ställde sig vid baren och hävde i sig ett gäng lager på väldigt kort tid. Mina kompisar har pratat ideligen om det ända sedan dess.
Tog inte med bollskor
Det dracks absolut en hel del öl bland Premier League-spelarna på den här tiden. Vi åkte ur FA-cupen, och det innebar att vi blev spellediga en helg. Då skulle vi flyga till Irland, och jag uppfattade det som att vi skulle på en sorts träningsläger. Men det var inte så att grabbarna tog med sig några bollskor, och det var ju inte träningsutrustning som lastades ombord på flygplanet. Shearer och Newell tog med sig golfbagar – för att de skulle spela med klubbledningen – men de flesta andra hade knappt någon packning alls.
Först checkade vi in på ett hotell i centrala Dublin, men sedan satt vi mest bara och drack x antal Guinness resten av helgen. Det är väl en sak att göra det en kväll, men när det blir en hel helg hänger inte plånboken med riktigt. Men det var liksom inte läge för att dra sig tillbaka och lägga patiens på rummet med en cola. För att bli respekterad gällde det att hänga med. Jag hakade på Colin Hendry och Kevin Gallacher, och kände mig absolut med i gänget. Men när vi kom tillbaka till England och det blev söndagskväll satt jag ju där och tänkte... ”Vafan hände egentligen den här helgen?”.
I det här läget kände jag verkligen ändå att saker och ting gick åt rätt håll. Jag fick längre och längre inhopp, det gick väldigt bra och jag fick starta mot Aston Villa borta. Jag spelade med Shearer på topp, men gjorde väl ingen jätteinsats. Det var Gareth Southgate och Ugo Ehiogu som spelade mittbackar mot mig, och jag blev utbytt i mitten av andra halvlek.
De hade... försvunnit
Det som var jobbigt under den här tiden var att jag hela tiden gick runt med en ovisshet kring min framtid, eftersom jag inte var säker på om Blackburn skulle välja att göra min övergång permanent eller inte. Låneavtalet gick ut i mitten av mars, och vi var nästan framme där nu. Jag fick inga besked, och den situationen blev extra jobbig eftersom mina agenter och rådgivare hade... försvunnit.
På den här tiden arbetade jag tillsammans med en fransk firma som hette ICM. Från början var de väldigt generösa, bjöd både mig och min flickvän på matcher och galor i Paris och Lissabon. Men nu var de bara inte kontaktbara.
Parma hade faktiskt hört av sig, och jag var ju intresserad av att veta mer om det. Dessutom funderade jag själv på om det var ett alternativ att gå tillbaka till Halmstad och Tom Prahl, ifall det nu inte skulle bli något med Blackburn. Men jag fick absolut ingen vägledning alls kring hur jag skulle tänka eller hur jag skulle göra. Det var en knepig period.
Till slut kom det ändå upp ett par killar från London för att göra klart avtalet. Jag träffade inte ens dem – hade bara något samtal på telefon – och jag grundlurades nog rätt så rejält.
Jämför du de summorna som det pratades om när jag först flyttade till Blackburn jämfört med vad det sedan faktiskt blev så var det ju ingenting. Lönen blev en helt annan – nu sades det plötsligt att det var det andra kontraktet man signerar i England som brukade bli bra – men drömmen om Premier League var någonstans ändå för stark för att säga nej.
”Satt fast i hans klor”
Trots allt kände jag förtroende från Ray Harford, och efter att jag skrivit på mitt kontrakt skulle jag få lira igen mot Southampton borta – men på träningen innan vi skulle åka ner så sträckte jag min höft.
Egentligen var det bara en lättare sträckning, så hade jag bara gjort rätt saker hade jag jag snabbt varit tillbaka i spel. Jag var i kontakt med Simon Bakkioui – som är sjukgymnast här i Halmstad – och han sa åt mig att jag behövde jobba upp styrkan i muskeln. Men physion i Blackburn på den här tiden var inte den allra bästa, och han behandlade mig i stället med ultraljud för att sedan skicka ut mig och springa.
Jag var en nykomling från Sverige som liksom satt fast i klorna på den här killen, men hans metoder ledde bara till att jag slog upp den här förbannade höften flera gånger. Trots att skadan egentligen var lindrig och lätt att behandla så blev ändå hela säsongen spolierad. På grund av en bedrövlig physio som inte kunde sitt jobb så missade jag de sista sex, sju veckorna. Det kan jag faktiskt fortfarande känna mig besviken och knäckt över.
När jag väl var tillbaka så var läget i Blackburn helt annorlunda. Alan Shearer hade blivit såld till Newcastle på sommaren, och starten på säsongen efter var usel. Jag fick några inhopp – minns att Patrick Vieira kändes stor som ett jävla hus i Arsenal – men elva matcher in på säsongen låg vi sist i tabellen efter noll segrar.
Då fick Ray Harford kicken, och hans coacher Tony Parkes och Derek Fazackerley tog över laget. De gick på tradition – på de spelare som varit längst i klubben – och jag fanns inte med i den bilden. Jag fick aldrig någon vidare kontakt med de tränarna, utan de kändes mest bara... hala.
Den våren blev jag i stället utlånad till Ipswich, och där gick det faktiskt jäkligt bra. De var ett mer spelande lag än Blackburn, och jag trivdes kanonbra. Jag gjorde några mål, och när vi sedan spelade playoff trodde jag att jag gjort målet som skulle ta oss till Wembley.
Det var knappt tio minuter kvar när jag gjorde 2–1 mot Sheffield United på Portman Road, men de hann kvittera och gick sedan vidare på bortamål. Egentligen ville jag stanna kvar i Ipswich, men när de inte gick upp hade de inte ekonomin för att signa mig.
I stället blev det Sverige igen.
”Ska inte jämföra med Ljungberg”
Än i dag kan jag tänka tillbaka på den här våren 1995 och fundera över hur saker och ting hade kunnat bli annorlunda. ”Om det inte vore för den där skadan... Om den där chansen hade suttit i stället...”. Folk i Blackburn sa ju till mig: ”Om bara det där skottet mot Manchester United gått in på Old Trafford – då hade du spelat från start resten av säsongen”.
Varje fotbollskarriär har sina avgörande ögonblick. Jag ska inte jämföra mig med Fredrik Ljungberg, men trots allt var det inte så stor skillnad på våra situationer när vi först flyttade till England från Halmstad. Men där mitt skott mot Peter Schmeichel gick över så gick hans lobb mot Peter Schmeichel in i mål när han gjorde sitt första inhopp.
Under min tid i England kände jag absolut att jag hade kapaciteten för att spela i Premier League. Hade jag bara fått a good run hade jag definitivt mäktat med det. En hel karriär avgörs inte av ett enda ögonblick, men jag känner ändå att det var mycket som bestämdes för mig den där våren. Hade jag haft lite bättre flyt så hade jag fått en helt annan fart in i Premier League, England och Europa. Det hade blivit fler alternativ, andra möjligheter”.