Duplantis bjöd på en rejäl överraskning

Mats Wennerholm

Mondo Duplantis vinner sin sjuttonde raka tävling när han hoppar 6,15 i Lausanne.

Och jag undrar om han är på väg mot ett rekord även i den grenen.

En segerrad som placerar honom bland några av friidrottshistoriens största legender.

För vem ska kunna stoppa honom annat än han själv?

Att Mondo vann igen var ingen skräll, men ändå bjöd tävlingen i Lausanne på en rejäl överraskning.

Det var första gången på hela sommaren som Mondo Duplantis INTE försökte på ett nytt världsrekord.

Och räknar jag in de två sista tävlingarna inomhus i vintras, så hade han bjudit på världsrekordförsök i nio tävlingar i rad.

Nu nöjde han sig med nytt tävlingsrekord då han gled över 6,15 i sitt tredje och sista försök och slog det gamla han själv hade på 6,10.

Men någon premiär för världsrekordhöjden blev det inte.

Det var säkert lite snopet för den stora publiken, men samtidigt förståeligt då det var hans första tävling efter OS-guldet och den magiska kvällen i Paris.

Och tävlingarna kommer tätt nu med ny tävling i polska Silesia redan på söndag, följt av Zürich 5 september och sedan Diamond League-finalen i Bryssel den 13:e.

För att inte tala om hundrametersduellen mot Karsten Waholm i Zürich den 4 september.

Jag vet att Mondo ser fram mot den duellen nästan mer än ett nytt världsrekord.

Aldrig varit så överlägsen

Men oavsett om han försöker på nya världsrekord eller inte, så är han lika överlägsen ändå.

På 6,00 försvann ende utmanaren Sam Kendricks och det var fritt fram för Mondo att lägga ribban på vilken höjd han ville.

Och när den åkte upp på 6,15 förstod jag nästan att det inte skulle bli några världsrekordförsök.

Det var lite för högt för att bara vara en mellanstation.

Ändå har Mondo aldrig varit så överlägsen i stavvärlden som han är just nu. 

Jag gick igenom alla hans tävlingar sedan utomhussäsongen startade med ett världsrekord och 6,24 i konesiska Xiamen den 20 april.

Räknar jag bort rena världsrekordförsök, så har han gjort totalt fem rivningar på hela sommaren och då kom två av dem den här kvällen och på 6,15.

Och han har aldrig rivit ur sig annat än på världsrekordhöjder i samtliga sju tävlingar han försökt på de höjderna.

Jag har suttit och väntat på att han ska dra med sig några konkurrenter över sex meter, då det brukar bli den effekten när någon sticker iväg som Mondo gjort.

Men avståndet har bara växt.

Då har han ändå dominerat grenen fullständigt sedan starten av säsongen 2020, då han inledde med att sätta sina två första världsrekord redan inomhus.

Sedan den säsongstarten har han hoppat totalt 77 tävlingar, mästerskapskval borträknat.

Han har förlorat fyra.

Den första i Gateshead i England, där det både ösregnade, blåste och var kallt och skapade ojämna förhållanden för hopparna.

Det bröt en rad på 23 raka segrar.

Okänd höjdhopperska har rekordet

Det är fortfarande hans gällande rekord i den grenen och det krävs sju segrar för att han ska slå det.

Men senast Mondo förlorade en tävling var för mer än ett år sedan och jag kan inte ens föreställa mig när nästa ska komma.

Då var det en kramp i baklåret som slog ut honom i Monacos Diamond League den 21 juli 2023.

Efter den smällen tog han över en månads avbrott och flög över en egen naprapat från USA, inför VM i Budapest.

Han har lärt sig av varje misstag och varje förlust och just därför tror jag det kommer dröja innan han förlorar igen.

Men det finns sviter som jag har svårt att se att ens Mondo kommer att nå.

Som legendaren Edwin Moses och hans 122 raka segrar på 400 häck som tog nästan tio år att genomföra.

Eller nyazeeländskan Valerie Adams enorma segerrad.

Hon dominerade damernas kula i nästan ett decennium. Hon vann 107 raka tävlingar, var obesegrad i snudd på nio år och tog åtta VM-guld (ute och inne) och två OS-guld längs vägen.

Men den som tagit flest segrar i rad är mer eller mindre okänd i friidrottsvärlden idag.

Den rumänska höjdhopperskan Iolanda Balas vann 150 raka tävlingar mellan 1957 och -67 och höjde världsrekordet från 1,75 till 1,91 längs vägen. Med en högst egen version av saxstilen.

Hennes fjortonde och sista världsrekord kom 1961 och stod sig i tio år.

Carl Lewis var mest känd som sprinter och för att han upprepade Jesse Owens brags och tog fyra OS-guld i Los Angeles 1984.

Men det var som längdhoppare han var mest oslagbar.

Han vann 65 raka längdhoppstävlingar och det krävdes ett världsrekord för att bryta den raden.

Vid VM i Tokyo 1991 utspelade sig tidernas längdshoppsduell, då Mike Powell vann på nya - och gällande - världsrekordet 8,95.

Mondo har lite att leva upp till

Carl Lewis blev bara tvåa trots att han gjorde sitt livs längsta hopp med 8,91, även om det kom i för mycket medvind och därför inte hamnade i rekordböckerna.

Men hans näst längsta hopp, 8,87 i motvind (-0,2), var personligt rekord och är fortfarande det längsta godkända hopp han gjort i karriären.

Det gjorde att Carl Lewis aldrig satte något världsrekord i längdhopp och hans längsta hade inte räckt för att slå Bob Beamons klassiska 8,90 från OS i Mexico City 1968.

Mondo har lite att leva upp till på det området, men det är väl bara bra i hans fall.

Ytterligare lite motivation i en gren där han redan har alla rekord som går att slå.