Back to baskiskt
Stiltje, stabilitet och tålamod – så har ett hemvävt Real Sociedad bromsat sig till succé
Full fart framåt genom krisen?
Nä, Real Sociedad valde att sakta ner till punkten då de faktiskt började backa i stället.
Nu har de snart bromsat sig hela vägen från mitten av andradivisionen till Champions League.
Enligt fotbollens vedertagna dramaturgi var det en situation som krävde både dramatiska förändringar och extrema åtgärder.
Real Sociedad var på väg att falla över kanten, att raderas från kartan.
Pengarna var slut, klubben försatt i tvångsförvaltning. Representationslaget hade blivit ett mittengäng i andradivisionen som mötte Poli Ejido inför ett par hundra åskådare.
I såna här lägen brukar fotbollsfolk lockas av stora investeringar, spektakulära nyförvärv, snabba lösningar.
Real Sociedad valde annorlunda. De röstade fram en ny styrelse som använde ytterligare nedskärningar och uteblivna värvningar som vallöften i sin kampanj. Stiltje, stabilitet och tålamod blev klubbens nya slagord.
Sportchefen Loren Juarros förklarar:
– Ju lugnare och tystare det är runt klubben, desto bättre. Uppmärksamhet och turbulens har alltid varit dåligt för oss, oavsett om den kommit i medgång eller motgång.
Loren borde veta. Titeln som sportchef är fortfarande ganska ny, men engagemanget i Real Sociedad sträcker sig nästan 30 år tillbaka i tiden.
På den tiden då Loren Juarros själv spelade för Real Sociedad satt en liten kille som hette Xabi Prieto på läktaren. Han brukade gå med sin pappa och sin farbror, och Real Sociedad blev snabbt en lika stor och självklar del av tillvaron för honom som klubben alltid varit för dem.
Än i dag kommer han ihåg hur han nästan chockades av stämningen när han gick på sitt första baskiska derby som femåring, och han kan berätta om hur han handlöst studsade mellan väggarna på en överfull supporterbuss efter en annan derbyseger i tonåren.
I dag är den snart 30-årige Xabi Prieto lagkapten för Real Sociedad, och samtidigt också en sorts idealmodell för hur klubben är tänkt att fungera.
I Gipuzkoa-regionen ska fotbollspojkarna födas med blåvita ränder som sedan aldrig ska gå ur. De ska uppfostras, utvecklas och uppvärderas på ett sätt som skapar livslång lojalitet.
Real Sociedad utgår inte längre från samma bokstavstrogna baskiska ideologi som grannarna i Athletic Bilbao, men grundprincipen är i stort sett densamma. Lokalt förankrad klubb, lokalt fostrade spelare.
Det var när de grundvärderingarna ruckades som raset började.
I Bosman-domens kölvatten inbillade sig Real Sociedad att de behövde tänka om. De lyckades inte längre behålla egna spelare som Xabi Alonso, Mikel Arteta och Joseba Etxeberria, och försökte ersätta dem med dyra importer.
Mer än 100 utomregionala spelare värvades under de tio år som följde på Bosman-domen. Bara sex av dem såldes sedan med vinst.
Med identiteten urholkad, ekonomin raserad, laget nedflyttat och publiken desillusionerad hade Xabi Prieto all tänkbar fotbollsmoralisk rätt att också flytta vidare. Pep Guardiola och Barcelona sades vara intresserade, men så fort Xabi Prieto fick höra talas om Real Sociedads kursändring valde han ändå att stanna.
Han ville fortsätta att vara en del av klubben han vuxit upp med, klubben som såg långsamhet som en dygd och som tålmodigt prioriterade de unga spelarna i den egna akademin.
– Vi har gått igenom några år som varit mycket, mycket svåra, men det viktigaste är att vi nu har återfått vår identitet. Nu betyder vi något för folket här igen.
Dagens Real Sociedad har också stjärnor som värvats från andra länder, men nuförtiden handlar det inte om några färdiga storspelare som kostat hundratals miljoner kronor.
Antoine Griezmann är ett smått ostoppbart ytteryrväder som egentligen kommer från Bourgogne i mellersta Frankrike. Han är fortfarande bara 22 år, ändå har han varit en del av ”La Real” i nästan ett årtionde.
Där de franska elitklubbarna bara såg en alldeles för kortvuxen knatte såg baskerna ett råämne som skulle växa till sig rejält ifall det bara vårdades på rätt sätt.
De flyttade Griezmann till Bayonne längst ner i sydvästra Frankrike. På så sätt kunde han klara av högstadiet på sitt hemspråk, samtidigt som han pendlade de fem milen över gränsen till San Sebastian och gradvis integrerades i sin nya fotbollsmiljö.
Några månader efter att Real Sociedads tillsatt sin nya styrelse insåg den nyutnämnde a-lagstränaren Martín Lasarte att han saknade en spelare för tvåmålsspelet på träningen. Han frågade vem som spelade vänsterytter för det juniorlag som just haft sitt pass, och blev hänvisad till en tanig 18-åring.
– Han får duga, så att vi får fulla lag.
Lasarte hade fått jobbet med uttrycklig order att prioritera akademispelare, men hade dittills inte haft tid att inventera utbudet. Nu såg han Antoine Griezmann strimla sönder hans seniorförsvarare och skakade undrande på huvudet.
– Que carajo esta haciendo este en el juvenil? Vad i helvete gör han bland juniorerna?
Det finns både för- och nackdelar med att bygga en trupp runt en spelarkärna med nästan identisk mentalitet och fotbollsfilosofi. Antoine Griezmann har på många sätt ett annat temperament och en annan äregirighet än de spelare som vuxit upp tillsammans i Gipuzkoa. Xabi Prieto beskriver skämtsamt honom som ”en cyklon med dynamit i mitten”.
Snabbt blev det uppenbart att Griezmann adderade precis den explosiva ingrediens som ett väldrillat och bolltrillande lag behövde. Men på samma sätt som han och Xabi Prieto tog olika sorts beslut på planen fungerade de även olika utanför sidlinjerna.
Antoine Griezmann var den sortens rastlösa yngling som blev avstängd från det franska U21-landslaget efter en krogrunda och som öppet deklarerade sin ambition att snabbt flytta vidare till Atlético Madrid.
Real Sociedad kunde ha valt att bötfälla honom, frysa ut honom och sälja honom. I stället valde de en motsatt linje. Klubbledningen jobbade aktivt för att få fransmannen att se San Sebastian som något mer än en arbetsplats och Real Sociedad som något större än en arbetsgivare. De involverade honom i sin framtidsplanering, och uppmuntrade lagets mer erfarna spelare att inkludera honom i sin sociala gemenskap,
Effekten var inte omedelbar, men den kom. I dag är Antoine Griezmann allmänt ansedd som en av hela Europas mest spännande talanger, men ger ändå inte intryck av att ha någon brådska att byta miljö.
– Jag var för ung och för otålig och insåg inte vad det var jag sa och gjorde. Nu är jag lycklig här i San Sebastian. Staden är vacker, min flickvän är härifrån och jag har till och med börjat behärska baskiskan. Vad mer kan jag önska mig?
Det har gått tio år sedan Real Sociedad ens slutade på övre halvan av den spanska högstaligan, och efter sju förluster på säsongens elva första matcher var det inget som tydde på att det skulle bli annorlunda den här gången.
Beundransvärd filosofi, hette det, men med uppenbara begränsningar i dagens finansstyrda toppfotboll.
Så vände det. Så föll allt på plats.
Av de 22 senaste matcherna har Real Sociedad förlorat en enda. Och det var med 4–3 mot Real Madrid på Bernabéu, i en match som de faktiskt dominerade och där Xabi Prieto gjorde hattrick. De har bland annat slagit Barcelona hemma och Atlético Madrid borta. De har gjort fem mål på Valencia, fyra på Málaga och vunnit det baskiska derbyt i Bilbao.
Vad var det egentligen som hände vid den där brytpunkten? Vad var det för revolutionerande korrigeringar som plötsligt förändrade allt för Real Sociedad?
Äh, inget särskilt, menar de själva. Mest bara att de hann ikapp tiden, att de nådde dagen då de kunde började skörda allt det som de strävsamt sått.
I skymundan hade samma spelare gnuggat på samma spelsätt i år efter år. Nu gick de ut på planen och märkte att de faktiskt behärskade det. Xabi Prieto bekräftar:
– Jag spelar precis likadant nu som jag gjorde i pojklaget, det är bara det att jag långsamt blivit bättre på det. Det spelar egentligen ingen roll om det handlar om tränare eller spelare – man måste låta folk arbeta i fred.
Trots en smått katastrofal säsongsupptakt parkerar nu Real Sociedad på en Champions League-plats. De har tagit sig dit med ett helt hemvävt lag. I a-lagstruppen har de sjutton spelare med bakgrund i den egna akademin. Nio eller tio av dem brukar starta matcherna.
Detta Real Sociedad baseras på klubbkänsla, laganda och sammanhållning. Sånt som en gång togs för givet, men som faktiskt är ytterst sällsynt numera. Och sånt som faktiskt kan vara utslagsgivande i en tid då de allra flesta elitlag ligger väldigt nära varandra tekniskt och taktiskt.
– För oss är det fundamentalt. Vi är ett gäng. När vi går ut och äter är vi 15 stycken tillsammans. Det är otänkbart i andra klubbar.
Och nu blir det alltså Champions League och en helt ny framtid för Real Sociedad? Nja, Xabi Prieto vågar visserligen snart tro på det förstnämnda, men är inte särskilt pigg på det senare.
Så som han känner sin klubb vore det absolut bästa ifall Real Sociedad bara fortsatte precis som förut.
– Det absolut viktigaste är att bibehålla vårt arbetssätt och vårt tålamod. Vi ska försöka fortsätta växa, men vi ska framförallt stabilisera oss bibehålla vårt band till folket i San Sebastian. Förra gången Real Sociedad gick upp i högstaligan åkte vi inte ur på 40 år. Förhoppningsvis kan vi nu klara av samma sak igen.