Niva: Kanske köps laget sönder - vem bryr sig?
”Varför skulle någonsin någon vilja spela fotboll någon annanstans än här?”
DORTMUND. Kanske blir det inte bättre än såhär för Borussia Dortmund.
Kanske köps laget sönder nu, kanske hinner verkligheten ikapp.
Vem bryr sig?
När kvällen på Westfalenstadion ser ut såhär kan morgondagen faktiskt kvitta fullständigt.
Du kan beröva dem deras allra mest glimrande ädelsten. Du kan ge dem två dråpslag i två olika straffområden på mindre än två minuter.
De här sanslösa svartgula sagosångarna tänker inte tystna för det.
De vägrar, vägrar, vägrar att låta drömmen dö.
För mindre än åtta år sedan låg Borussia Dortmund i ruiner. Pengarna var borta, spelarna var sålda och absolut ingenting fanns kvar förutom några hundratusen människor som inte hade något viktigare än sin fotbollsklubb.
De trodde nog inte ens på det själva, men de var så illa tvungna. De började bygga från grunden igen med ambitionen att visa att en annan fotboll faktiskt var möjlig, att framgång inte är reserverat för de rikaste.
Ända sedan dess har Borussia Dortmunds sagolika återuppståndelse byggt på tanken om att det finns vissa saker som inte går att köpa för pengar, att det faktiskt går att försätta fotbollsberg med engagemang och enighet.
När Mario Götze ändå valde Pep-pengarna i München var det som att han hånflinande avslöjade att allt bara varit en bluff hela tiden – att Borussia Dortmund i själva verket bara var en klubb bland andra.
Götze INTE utbuad
80 000 människor på Westfalenstadion hörde mycket väl vad han sa och förstod givetvis vad det signalerade. De bestämde sig bara för att strunta i det.
Mario Götze blev inte ens utbuad när han sprang in till matchen, bara ignorerad. Hans val skulle vare sig få förstöra den här kvällen eller rasera den här drömmen.
Borussia Dortmund hade viktigare saker för sig. Borussia Dortmund hade underverk att uträtta.
Lagen kom ut på planen, domaren blåste i pipan och all realism sköljdes bort i ljudtsunamin från Südtribune.
Kärnan i det här laget har vuxit upp tillsammans. De har spelat ihop i juniorlagen, de har stått tillsammans på Südtribune, de har nött högintensiva löpvägar med Jürgen Klopp. I år efter år har de svettats ihop och svetsats samman, och ikväll var det som om åratal av ansträngningar kanaliserades ner i en enda match.
Hemmalaget visste precis vad de skulle göra, exakt hur de skulle hantera både inramningen och matchen. Real Madrid gav däremot intryck av att vara både förvirrade och vilsna.
Det händer verkligen inte ofta, men här och nu är det bara att konstatera att José Mourinho misslyckades med att förbereda sitt lag. Hans alternativa formation fungerade inte, och hans spelare framstod som helt oförmögna att hantera Dortmunds högtryckspress.
Svartgula energigejsrar sprutade fram över hela planen, och stoppades den ena så trängde den andra fram.
Ett mål, två mål, tre mål, fyra mål.
Ljudvallen sprängd
Är det såhär det låter när ljudvallen sprängs? Är det såhär det känns när man förflyttas till en annan fotbollsdimension?
Självfallet ska inte en hyperaktiv glasögonorm kunna manövrera ut José Mourinho och naturligtvis ska inte ett gäng spolingar kunna springa sönder Real Madrid och givetvis ska inte en gänglig polack kunna göra fyra mål i en sådan här match – men Westfalenstadion har gått från att vara en fotbollsarena till att bli en fantasifabrik.
Här kan inte allt hända. Här händer allt.
Ungefär samtidigt som Borussia Dortmund började klättra upp från avgrunden blev Robert Lewandowski utkastad från sitt Legia Warszawa. Han ansågs vara för dålig, helt enkelt, och för mindre än sex år sedan spelade han fortfarande i polska tredjeligan.
Ikväll blev han den första spelaren på 53 år att göra fyra mål i en Champions League-semi.
Enligt fotbollens logik spelar väl han också i Bayern München nästa säsong, men just nu sitter jag på Westfalenstadions östra läktare och känner att allt urusel realism faktiskt får lov att flytta sig och komma tillbaka en annan dag.
Nedanför mig dansar Borussia Dortmunds spelare sin speciella segerhumba. De gör kullerbyttor och de studsar runt – och de möts av ett gensvar som får betongen att gunga under mina fötter.
Borussia Dortmund har just besegrat Real Madrid med 4-1 i en Champions League-semi. De har gjort de på sitt eget sätt, enligt sina egna villkor, inför sina egna publikmassor.
Varför skulle någonsin någon vilja spela fotboll någon annanstans än här?