NIVA: Får mig att sluta slita mitt hår
Två sätt att resonera på, två sätt att spela fotboll.
Antingen konstaterar man att det minsann alltid är lågt tempo i den här typen av träningsmatcher – eller så sätter man fart på det.
Det är det här med tempot, och det är bland det viktigaste som finns i den här sporten.
Just nu har det svenska landslaget problem med att sätta det, att styra det.
Fotboll är visserligen ingen höghastighetstävling, men så är också tempo något betydligt bredare och viktigare än den simpla snabbheten.
Alexander Kacaniklic har både kvicka fötter, rappa ben och ett snabbkopplande fotbollshuvud, och det är det som gör att han sticker ut på ett så imponerande sätt även i en sån här välmeriterad samling.
Spelar i sin egen Matrix
Zlatan Ibrahimovic spelar ju i sin egen Matrix – där tid och rum fungerar på ett annat sätt än det gör för andra fotbollsspelare – men därutöver har vi faktiskt ingen annan som har samma sorts kompletta växellåda.
Några är tröga i vändningarna. Ett par andra har ingen direkt toppfart. Och ytterligare ett knippe känner sig nödgade att behandla bollen både två och tre gånger innan de bestämmer sig för vad som ska hända härnäst.
Begåvade fotbollsspelare allesammans – men en helhet i behov av fler explosiva komponenter.
Och det är ju här han kommer in, den där 21-årige vänsteryttern från Craven Cottage.
Alexander Kacaniklic är fostrad i en Premier League-miljö där plattan konstant är nedpressad i mattan. Han har vant sig vid att hantera både boll och omgivning under de förutsättningarna, utan att någonsin bli den där killen som bara tutar och kör med påslagna blåljus tills bensinen tar slut.
En träningsmatch mot ett omotiverat Makedonien kommer alltid att vara en träningsmatch mot ett omotiverat Makedonien – men ikväll demonstrerade Alexander Kacaniklic vad som krävs för att pressa fram något av värde ur den.
Löpningarna var både många och riktiga. Kacaniklic såg till att få bollen när han själv var i rörelse, på ytor där han faktiskt kunde hota motståndet.
Jag saknar automatik
Bollmottagningarna var nästan alltid framåtriktade, gjorde så att han redan tagit sig bort från den första försvararen när han väl tittade upp.
Det hände saker när han fick bollen. Inte av en slump, utan tack vare hans upparbetade förmåga att ha kontroll på både bollen och omgivningen i hög fart.
Generellt sett saknar jag fortfarande automatik i den svenska offensiven, ingnuggade anfallsmönster som får spelarna att passa först och tänka sen. Nu är vi istället utlämnade till deras egen, individuella förmåga att driva upp tempot – och det får konsekvensen att det ofta ser svårförklarigt trögt.
Andreas Granqvist letar strävsamt ett genomskärande uppspel utan att hitta luckan. Istället släpper han enkelt till en mötande Kim Källström som tar emot bollen, vänder upp och ser över möjligheterna till en svepande crossboll. När den uteblir får han lov att peta ut till en stillastående Sebastian Larsson, som redan fått sin möjlighet till inlägg blockerad.
Äh. Tillbaka till Granqvist, som funderar ytterligare några moment innan han lyfter en lång boll mot en Johan Elmander som dock stannat upp snarare än att fullfölja den djupledslöpning han inledde fyra sekunder tidigare.
Missförstånd. Förlupen boll ner till motståndarmålvakten. Urskuldande händer och utslagna armar.
Det är den sortens anfallsspel jag trivs allra sämst med att se vårt landslag spela, och jag tar vad jag får för att undvika det. Blir det inget flyt i den kollektiva offensiven är jag i alla fall tacksam för den individuella förmågan.
Långt ifrån felfri, men...
Nä, Alexander Kacaniklic är långt ifrån felfri och vi ska verkligen inte blåsa upp honom som någon självklart etablerad superstjärna – men han spelar i alla fall alltid fotboll på ett sätt som gör att jag slipper slita mitt hår i riktningslös frustration.
Sverige slog Makedonien med 1-0. Det var vad det var.
Rätt okej insats. Några hyfsade spelsekvenser, en del oskärpa, något mål för lite. Ett par spelare gjorde det lite sämre än jag hoppats på, de allra flesta gjorde ganska precis det jag hade förväntat mig.
En kille gjorde betydligt mer än så – han fick fotbollen att rulla i ett högre tempo än någon annan därute.