Wennman: Bedrövligt – tyvärr var det nog det sista vi såg av Edman i Premier League
LONDON. Sjukt, sanslöst, vad ni vill.
Tottenham gjorde 9–1 på Wigan i en match som var så häpnadsväckande att de konspiratoriskt lagda började babbla om asiatiska spelsyndikat och riggade resultat.
Hur mycket hade i så fall Erik Edman satsat?
Nä, vi ska inte vara såna nu. Det cirkulerar visserligen färska uppgifter om att spelmaffian sticker in allt längre och smutsigare tentakler i engelsk fotboll, men inte på den här nivån. Inte så här. Inte i min värld.
Finns det nån enda människa på jorden som satsat på resultatet 9–1 i en Premier League-match år 2009? Skulle inte tro det.
Vi söker väl bara desperata förklaringar till det övernaturliga. Och White Hart Lane förvandlades till fotbollens Twilight Zone när Spurs exploderade i en obegriplig målorgie i går.
Är inte det ett lämpligt namn på Tottenhams nya arena, förresten? The Twilight Zone? Platsen där allt kan hända? Jag menar:
1–0 i halvtid i en match som slutar 9–1.
Fem mål på en halvlek av Jermain Defoe. Bara två man har lyckats göras fem under en PL-match tidigare: Alan Shearer och Andy Cole.
Bara Fowler var snabbare
Tre Defoe-mål inom loppet av sju minuter. Bara Liverpools Robbie Fowler har varit snabbare med ett oäkta hattrick – mot Arsenal 1994.
En frispark som var bland de snyggaste man sett – David Bentleys 8–1 i krysset – som följdes av ett Nico Kranjcar-skott till 9–1.
Och framför allt:
Ett slutintryck av att Spurs är på allvar den här säsongen, att en topp fyra-placering verkligen finns inom räckhåll. Det finns en speed (Aaron Lennon!), en tanke bakom nyförvärven (Nico Kranjcar!) och en skärpa i avsluten (Defoe!) som just nu får laget att se bättre ut än de andra utmanarna om en Champions League-plats.
Men vi befinner oss som sagt i Twilight Zone här. Spurs är ungefär lika oförutsägbart som Manchester City och vi ska nog inte påstå nånting bestämt förrän vi sett matchen på lördag: Aston Villa–Tottenham. Det blir nåt annat än Wigan hemma.
Därmed över till gårdagens svenska prestationer.
De var lättbedömda.
Erik Edman i Wigan och Johan Elmander i Bolton, polare med varandra i stor-Manchester, är två personliga favoriter. Superkillar, inga divalater, ett nöje att prata med dem...men man kan ju inte ta såna hänsyn en dag som denna.
Edman var alldeles bedrövlig i ett försvar som alltså släppte in nio mål, och jag är nära att använda det (i sportsammanhang) förhatliga ordet katastrof. Wigans vänstersida kollapsade när Aaron Lennon lekte med Edman. Tyvärr var det nog det sista vi såg av Erik i Premier League. Han är totalt utdömd i England i dag.
Elmander var något mindre bedrövlig, men ändå klart underkänd. Han byttes ut efter 65 minuter i ett Bolton som brottas med stora, interna problem. 0–2 mot Blackburn, Elmander var vilsen i sin position och ovän med bollen, men det intressantaste på Reebok var tre andra saker:
1) När Sam Allardyce hastigt lades in för en hjärtoperation vann Blackburn en bortamatch för första gången på ÅTTA månader. Assisterande coachen Neil McDonald vikarierade och gjorde succé. Big Sam? Big Mac, säger jag.
”Nye Gazza” i en otrolig form
2) Blackburns offensive mittfältare David Dunn, en gång kallad ”nye Gazza”, fick till mångas förvåning bara en landskamp under Svennis. Sen tvingades den lysande talangen till en rad operationer under tiden i Birmingham och glömdes liksom bort. Nu är Dunn, 29, i en helt otrolig form. I går var han nere i eget straffområde och slet, sprang sen upp som en galning i en Rovers-kontring, fick bollen efter 90 meters löpande och smekte upp den med en innerskruv i bortre krysset. Absolut världsklass. Hade jag varit Fabio Capello och bestämt mig för en joker i VM-truppen hade jag tagit allroundspelaren Dunn.
3) Boltons manager Gary Megson erkände ovanligt öppet efteråt att det är gnäll och bråk och missnöje i omklädningsrummet. Vissa spelare har tydligen startat internt krig eftersom de får för lite speltid. Och han sa också:
– Vi har några ute på planen som är en stor besvikelse. De är inte i närheten av att prestera det de egentligen kan.
En av dom han syftar på torde vara Johan Elmander.
Till sist:
Portsmouths Boateng (i fotbollsestetiskt motbjudande stay-ups-strumpor) missade en straff och Stoke vann med 1–0 i en match med irriterande inslag. Vid varenda inkast begärde långkastarna Rory Delap och Hermann Hreidarsson handduk för att torka av bollen.
Det tog en evighet. Förbjud detta otyg. Spela fotboll.