Underbar förlust
Wennerholm: Jag gillar den nya kaxigheten i Tre Kronor
MOSKVA. Det går att säga mycket om ”nya” Tre Kronors 3–5 i premiären mot Ryssland i Channel One Cup.
Själv säger jag bara:
Vilken underbar förlust.
Jag har sällan njutit så mycket av en hockeymatch en mörk decemberkväll i Moskva.
De ryska spelarna fick inte en lugn stund på hemmaplan inför en utsåld Megasport Arena, trots ett lag som på papperet är två klasser bättre än Sverige.
Det är ingen skam att förlora en sådan match.
Det är egentligen helt naturligt.
Ändå mötte jag besvikna svenska spelare och en kritisk förbundskapten efteråt.
Det kändes lite motsägelsefullt att stå där efter flera år av turneringar i Moskva som de flesta svenska spelare ansett som en pest och en plåga och den turneringen som man helst av allt säger nej till.
Det finns ingen hockeyturnering i världen som fått så många svenska återbud som det som i dag kallas Channel One Cup.
När jag började skriva om hockey i början av 80-talet hette den Izvestija-turneringen och det var en tid då det stod för straffkommendering, obligatorisk magsjuka och förnedrande nederlag mot ett Sovjetunionen som dominerade hockeyvärlden.
Den traditionen har hållit i sig genom åren och även om Moskva förvandlats till en modern storstad har det varit en turnering där återbuden haglat. Nu har jag en känsla av att spelarna står i kö för att spela i Pär Mårts landslag. Enda återbudet till årets turnering var Schweizproffset Niklas Nordgren som motvilligt tvingades tacka nej med en axelskada.
Kul att spela för Mårts
Anledningen? Därför att det är förbannat kul att spela Mårts-hockey. Få göra misstag utan att bänkas och att få anfalla även mot ett motstånd med hockeyvärldens snabbaste spelvändningar.
Nu straffade det sig i går och ryssarna var det bättre laget – konstigt vore det annars. De har ett lag där NHL dreglar över 75 procent i truppen. Sverige har ett lag där de största namnen ratats av NHL.
Målvakten Stefan Liv fick inte spela en enda match i Detroit när han försökte under ett år i farmarlaget Grand Rapids. Supertalangen Robert Nilsson blev utköpt från sitt kontrakt med Edmonton Oilers i somras. Och Niklas Persson fick inte ens en ärlig chans när han slutligen fick ett NHL-kontrakt med Tampa Bay. Han fick inte ens spela en enda NHL- match. De var Sveriges tre bästa spelare i går.
Vågar utmana
Det naturliga vore att ett lag med de förutsättningarna spelade ett igelkottsförsvar, backade hem och försökte skära av spelvägar i ett gammalt svenskt Lasse Falk-tänk där alla stod och vickade på rumporna i mittzon och samtidigt utvecklade sin baklängesåkning.
Men i går såg jag ett Sverige där benen alltid trampade framåt, där spelet gick nord-syd som man säger i NHL. Det vi vant oss vid på JVM, men aldrig i Tre Kronor.
De flesta svenska tränare upplever det nog som en självmordstaktik, men jag gillar den här nya kaxigheten och tron på svenska spelares förmåga.
Vi är en hockeynation som blivit känd för taktiskt kunnande och spelintelligens. Som man kan kalla om man vill vara snäll.
Men i själva verket har det ju handlat om en destruktiv hockey där det handlat om att förstöra motståndarnas alla konstruktiva intentioner och utnyttja de misstag de gör. Nu har vi en förbundskapten som vågar utmana det invanda mönstret och skapa något nytt.
Då känns 3–5 mot ett överlägset Ryssland som något fräscht och nyskapande. Och absolut inte som en förlust.