Niva: Laurent Blanc har enat ett trasigt landslag – men är slaget vunnet?
För mindre än ett år sedan föll fransk fotboll sönder framför världens ögon.
Nu har den gamla ordningen störtats, och en ny president bär trikoloren framåt.
Är slaget vunnet?
Kravallpolis hade skickats ut till Le Bourget-flygplatsen för mottagandet, men behövde aldrig ingripa.
Ilskan och raseriet hade gått över i likgiltighet och skam.
Det franska folket ville inte längre häckla sitt landslag. De ville glömma det, slippa tänka på det, bli av med det.
Inga slagord skanderades. Inga ägg kastades. Inga supportrar dök överhuvudtaget upp för att möta upp planet från Sydafrika.
Thierry Henry hämtades upp av en anonymiserad bil med svärtade rutor som körde honom raka vägen till Élyséepalatset.
Henry skulle föra lagets talan, förklara sig inför republikens president Nicolas Sarkozy.
– Att presidenten involverar sig i fotboll hör inte till vanligheterna, men vi står inte inför någon normal situation. Fotbollen är en del av vår nations image. Och att återupprätta vårt anseende är statschefens uppgift, motiverade statssekreteraren Thierry Mariani.
Det franska landslaget återvände från ett VM där de inte vunnit en match, där de uppträtt arrogant, bråkat sinsemellan och gjort myteri vid träningsplanen i Knysna. Inget annat landslag i VM-historien hade någonsin tidigare stått för en lika allomfattande flopp.
– Presidenten har nu för avsikt att se till att de ansvariga får ta konsekvenserna för katastrofen, sa Mariani.
Thierry Henry slank ut från presidentpalatset genom en sidodörr, men efterspelet var långt ifrån över. Förbundskaptenen, förbundsordföranden och ytterligare fem spelare skulle komma att kallas till regelrätta parlamentsförhör.
– Medborgarna kräver det. Inte för de sportsliga förlusternas skull, utan för de moraliska nederlagen, förklarade Michel Herbillon, ledamot i Nationalförsamlingen.
Processen slutade med att förbundskaptenen sparkades och förbundsordföranden avgick. Nicolas Anelka föregick sin dom genom att själv sluta i landslaget, medan Éric Abidal klarade sig undan straff.
Kvar med skulden stod tre avstängda stjärnspelare som ansågs ha anfört myteriet:
Franck Ribéry, Patrice Evra och Jérémy Toulalan.
När Thierry Henry åkte till Élyséepalatset åkte Jérémy Toulalan hem till föräldrahemmet i Nantes.
Han gick knappt utanför dörren på två veckor. En förmiddag vågade han sig ner till Café Leclerc på hörnet för att äta frukost, men då gömde han ansiktet bakom en stor mössa.
Toulalan skämdes. Det var hans agent som författat strejkmanifestet nere i Sydafrika.
– Veckorna efter VM var som en mardröm. Jag vet inte hur saker och ting kunde bli som de blev. Det är en svart fläck i min karriär, och den kommer att vara svår att tvätta bort.
En mentalt frånvarande Toulalan gick igenom stora delar av Lyons försäsongsträning med tankarna på annat håll. Enligt klubbens sportchef Bernard Lacombe blev han inte sig själv igen förrän han besökte ett barnsjukhus i samband med ett välgörenhetsuppdrag.
– Han sa inget den dagen heller, men när vi åkte därifrån hade han påverkats så mycket av glädjen hos barnen och föräldrarna att han plötsligt utbrast: ”Det här har gjort mig gott, för första gången på flera månader känner jag mig bra inombords”.
Toulalan började prestera för Lyon igen, men har fortfarande inte fått återvända till det franska landslaget. Han
blev det första offret i nye förbundskaptenen Laurent Blancs revoultion.
Under sin spelarkarriär hade Laurent Blanc smeknamnet ”Le Président”. Inför sin första landskamp som förbundskapten ställde han över alla 23 spelare som varit i Sydafrika. Därefter började han långsamt fasa in dem igen, återanpassa dem till en landslagstillvaro med disciplin och regler.
I hans landslag är det förbjudet att ha hörlurar på spelarbussen, men däremot ett krav att kunna texten till ”Marseljäsen”. Spelarna har fått gå igenom ett 50 frågor långt mentalitetstest för att avgöra ifall de har rätt attityd till sitt idrottande.
– En ny förbundskapten borde ha en stark kärna att utgå ifrån, men jag hade inte ens en melonkärna. Mitt uppdrag har varit att hitta en stomme, säger Blanc.
Under VM var Patrice Evra och Franck Ribéry lagkapten och vice-lagkapten för Frankrike. När Blanc till sist tog dem till nåder var det på helt nya premisser.
– Tidigare hade de en viss status i laget tack vare sina meriter. Den gäller inte längre. Nu måste de vänja sig vid en ny livsstil runt det franska landslaget.
Beslutet att ge de två stjärnspelarna en andra chans var inte populärt. Det har gjorts läsarundersökningar där knappt ens en tredjedel av de som svarade ville ha dem tillbaka. Uefa-presidenten Michel Platini har rekommenderat en livstidsavstängning, och idrottsministern Chantal Jouanno har beskrivit det som ”oacceptabelt” att ta ut dem igen.
– Det spelar ingen roll hur bra man är – man kan inte skämma ut Frankrike och sedan låtsas ångra sig.
Förklaringen till varför den här historien blivit så osannolikt laddad i Frankrike ligger någonstans i passningsskuggan mellan Yoann Gourcuff och Franck Ribéry.
Nationen har speglat sig i sitt landslag, och inte alls gillat vad den fått se.
Det fotbollen reflekterar är ett Frankrike där olika grupper av människor har förtvivlat svårt att förstå sig på varandra, ett land där man lever helt separerade liv beroende på vilken tunnelbanestation man bor vid.
Gourcuff och Ribéry är två av de mest begåvade kreatörerna i hela Europa,
men på många sätt också varandras motsatser.
Ribéry är slyngeln från bakgatorna som konverterat till islam, streetfajtern med ansiktet täckt av ärr och ett åtal för att ha köpt sex av en minderårig hängande över sig.
Gourcuff är den väluppfostrade medelklasskillen, den verserade esteten som växt fram ur de intellektuellas och de belevades Frankrike.
Enligt den franska pressen avskyr de två varandra. Under VM ska Ribéry ha anfört en sorts förortsfalang som helt enkelt mobbade ut Gourcuff – även om Nicolas Anelka inte ger mycket för den versionen.
– När tiderna blir svåra så lyser det igenom vad folk verkligen tycker, och efter VM såg vi Frankrikes sanna ansikte. När landslaget misslyckas börjar folk omedelbart att prata om spelarnas hudfärg och religion. De sa att Ribéry hade slagit till Gourcuff – muslimen Ribéry och den fina franske pojken Gourcuff.
Några veckor in på 2011 gjorde fransk fotboll avstamp mot en ny framtid, då landslaget bland annat lanserade sin nya matchdräkt.
En ny detalj var att fabrikanten låtit sy in en slogan bakom nationsemblemet, en paroll som täckte spelarnas hjärtan: ”Nos Differences Nous Unissent”, ”Våra olikheter förenar oss”.
I går kväll användes tröjorna för första gången.
Drygt 70 minuter in på EM-kvalmatchen mot Luxemburg forsade Franck Ribéry iväg på vänsterkanten, lurade en back och slog in ett lågt inlägg i straffområdet. Efter en touch på en försvarare skickade Yoann Gourcuff in bollen i mål med en volley.
Målet avgjorde matchen och innebar en sjätte seger i raden för Laurent Blancs nystrukturerade lag, men målgöraren firade inte med passningsläggaren.
Tre dagar tidigare hade de två suttit i medlingsmöte tillsammans med en av Blancs stabsmedlemmar. Nu vände Gourcuff helt om och sprang hela vägen ut till avbytarbänken i stället för att tacka Ribéry för assisten.