Alfelt: Sveriges nyckelmatcher blir mot Slovakien och Sydkorea
MALMÖ. Inför varje nytt mästerskap i handboll försöker jag minnas känslan jag hade när jag åkte till VM i Tjeckoslovakien 1990.
Jag minns den inte.
Förmodligen för att känslan antagligen var den samma som inför det VM som börjar
i kväll med Sverige–Chile i Göteborg. Förväntningar om ingenting.
Eller kanske rättare sagt om nästan ingenting. Avancemang till andra gruppspelet har vi hyggligt hopp om. Men därifrån till en semifinal, då snackar vi liten bragd.
Till VM 1990 kom Sveriges landslag med årtionden av hedersamma förluster i bagaget. Till årets hemmamästerskap kommer Sverige med nio år utan medaljer i stora mästerskap och ett lagbygge som verkar förtvivlat svårt att få färdigbyggt.
Så det är väl precis där hoppet ligger. Att – som i Tjeckoslovakien – pusselbitarna plötsligt faller på plats. Vi har faktiskt alla byggstenar även om vi numera har ont om färdiga världsstjärnor.
Framåt har vi skyttar i världsklass i rutinerade Kim Andersson och fortfarande lovande Oscar Carlén som han har skjutit i vinterns Bundesliga. Vi har blixtrande kvicka kontringspelare i Fredrik Petersen och Niclas Ekberg, som båda dessutom är iskalla straffskyttar.
Andersson bör vara förstemålvakt
I försvaret har vi en världsspelare i Magnus Jernemyr som förmodligen aldrig kommer att springa över mittlinjen i VM. Tillsammans med Tobias Karlsson bildar han ett mittlås som måste få stopp på motståndarnas skytte och täppa till för inspel.
Samarbetet mellan uteförsvaret och målvakterna är som alltid nyckeln till eventuell svensk framgång. Fungerar inte samspelet kvittar det hur bra målvakterna är, de kommer ändå inte att ta särskilt många skott.
Att Dan Beutler plockades bort i stället för Johan Sjöstrand var kanske lite överraskande men efter träningsmatchen mot Danmark bör Mattias Andersson vara förstemålvakt. Vem som kompletterar bäst vet förhoppningsvis förbundskaptenerna mest om.
Jag ser ingen större dramatik i valet. Man ska komma ihåg att så sent som i höstas var målvaktskandidaterna främst Beutler, Andreas Palicka och Per Sandström. Vilket tyder på två saker:
1) Sverige har en stark bredd med bra målvakter som spelar i bra proffsklubbar.
2) Vi har ingen som är absolut världstopp som Mats Olsson, Tomas Svensson och Peter Gentzel var under storhetstiden efter guldet 1990.
Har jag då inte glömt den mest meriterade och absolut bäste i det svenska landslaget? Jo. Jonas Källman är en absolut världsspelare men problemet, förutom en ofta krånglande rygg, är att han är en rollspelare i ett superlag.
Chile som motstånd är ett skämt
I Ciudad Real utnyttjas Källmans kvaliteter maximalt i en omgivning av idel storstjärnor medan svenska landslaget haft svårt att få honom i rätt kontringslägen. Som stötande i ett 5–1-försvar är han en nyckelspelare i sitt klubblag och det kommer Staffan Olsson och Ola Lindgren förmodligen att utnyttja mer den här gången än i tidigare mästerskap som ett alternativt försvarsspel.
Kvällens premiär mot Chile är ett sportsligt skämt. Sveriges nyckelmatcher blir Slovakien och Sydkorea som vi måste ha efter oss när tabellen räknas samman. Förstaplatsen i gruppen tror jag inte på. Polen är för starkt. Ett såpass starkt och samspelt lag att man till och med kan hota de givna guldfavoriterna Frankrike och Kroatien.