Man såg framför sig hur Capello tänkte: Hur fan gör jag nu?
LONDON. Jaha, ännu en sån där Champions League-kväll på Stamford Bridge, ni vet:
Det kan vimla av rätt grymma världsstjärnor från Brasilien, Frankrike och Portugal på planen och ändå är det en londongrabb som dominerar alltihop.
Chelseas Frank Lampard har bara ett bekymmer just nu:
Steven Gerrard, Liverpool.
Under höstens första härliga kväll i CL:s gruppspel ställdes alltså två av förra säsongens engelska semifinalister, Chelsea och Liverpool, mot franskt motstånd.
Det tar bara två och en halv timme med ett Eurostar-tåg under engelska kanalen, från London till Paris, men avståndet mellan de båda fotbollsligorna ter sig större.
Två fransmän gjorde mål när Chelsea tog emot Bordeaux. Tyvärr för fransmännen spelade båda, Malouda och Anelka, för Chelsea.
Det blev 4–0 i en förkrossande utspelning mellan ländernas två ligatvåor från i våras. Och Frank Lampard var mittfältskungen som styrde, bestämde farten, satte sin prägel på alltihop.
Samtidigt, under eller över denna engelska kanal, sköt Captain Fantastic, Steven Gerrard, Liverpools båda mål i 2–1-matchen mot Marseille. Varav det första var en riktig pärla, en delikatess.
Man riktigt såg framför sig hur Englands landslagsmanager Fabio Capello kliade sig med tre spretande fingrar i skallen som en Stan Laurel i Helan och Halvan och tänkte:
Hur fan gör jag nu då?
Det har stått allt tydligare under The Golden Generations tre regimer – Sven-Göran Eriksson, Steve McClaren och Fabio Capello – att Frank Lampard och Steven Gerrard inte får ut sitt bästa när de spelar i samma lag. De är två attackerande mitt-mittfältare. De är vana att ta offensiva initiativ. De är två playmakers som trivs bäst när de står i centrum, när själva spelet cirkulerar runt dem, när de får bära laget på sina axlar och komma lite bakifrån som en joker och skjuta från distans eller slå vidunderliga crossbolar.
De är helt enkelt för lika.
De är som Mats Sundin och Peter Forsberg i samma kedja under de första åren i Tre Kronor, då ingen vågade glänsa på den andres bekostnad.
Gerrard ett offer
Capello, liksom så ofta föregångarna, gjorde Gerrard till ett offer när han satte honom som vänsterbreddare i en kamp mot Tjeckien nyligen. Det gick som vanligt...sisådär. Gerrard förklarade sen i en intervju att han bara fått spela i sin favoritposition en handfull gånger under åren i landslaget, men att han får lida för att han är så ”komplett”.
När England sen gjorde sitt bästa resultat sen Svennis 5–1-seger borta mot Tyskland, 4–1 mot Kroatien i Zagreb, var Gerrard skadad. Varpå Lampard genast växte i sin roll och blev en härförare för engelsmännen. Han hade ju ingen Gerrard att krocka med.
Som Kim/Anders gånger tusen
Så hur gör Fabio Capello i fortsättningen av VM-kvalet?
Eftersom han nu äntligen fått en högerbreddare med snabbhet och offensiva kvaliteter (som Theo Walcott) och slipper en quarterback som springer i vägen och slår bollar över huvudena på såna som Lampard och Gerrard (som David Beckham) måste han inse att han bara har plats för en av de två offensiva mitt-giganterna i en kommande 4-4-2-elva.
Walcott till höger. Joe Cole (som var lysande i första halvlek mot Bordeaux i går) till vänster. Gareth Barry eller Owen Hargreaves som balansspelare. Och sen då...Lampard eller Gerrard?
Vem som helst fattar ju att båda borde starta. Men det går ju inte! Det är Lagerbäcks gamla problem Anders Svensson/Kim Källström gånger tusen.
Nå, vi får väl återkomma till det. Intressant var i alla fall att de två engelska superstjärnorna överträffade alla sina lagkamrater – och motståndare – i går kväll.
Jag satt på Stamford Bridge och såg Lampard nicka in 1–0, lika coolt som om det varit på en träning, sen slå hörnan som Joe Cole skallade in 2–0 på och därefter klackskarva Malouda fram till 3–0.
Frankie Boy suverän
Frankie Boy var suverän i ett Chelsea som sällan setts så offensivt som under första halvlek. För alla som gillar att leka med siffror måste det ha tett sig totalt förvirrande. Under kaffet i pausen såg jag en Times-redaktör slå ut med armarna och säga, totalt knäckt:
– Vad är det här!? Scolari spelar ju 2-3-5!
Jag förstår honom. Det såg i bland ut som om Big Phil Scolari bara lämnade Terry och Carvalho kvar där bak, sen skickade han upp ytterbackarna Ashley Cole och Bosingwa i galet underbara räder på kanterna, vilket i sin tur gjorde att Joe Cole, Deco och Lampard följde med offensivt.
Det lugnade ner sig i andra halvlek, men Chelsea har sällan spelat så positiv, publikvänlig fotboll som i går och 4–0 hade faktiskt kunnat vara 7–0. Ribban av Carvalho, stolpen av Anelka, missat drömläge av Lampard, exempelvis.
Så vad sa Scolari, efter sin första CL-match, efteråt?
– Vi skulle ha spelat bättre. Vi borde ha spelat bättre.
Hmm. Det finns väl en förklaring till varför vissa coacher vinner VM, andra inte.