Chelseas geni 1
Drogba kan ta Champions League-pokalen till London
LONDON. Plötsligt är alltså Chelsea tvåa i tabellen, plötsligt är Chelsea före Arsenal, plötsligt är Chelsea en het guldaspirant.
Ursäkta min franska, men:
Where did that come from?
Ja, ja, bry er inte om språkliga hårklyverier när det handlar om en match mellan Chelsea och Arsenal.
Det var visserligen ett superderby mellan två lag från London, men om jag räknade rätt så var fem av de 22 spelarna i start-elvorna från Frankrike.
Fyra (alla i Chelsea) var från England.
Och, det mest anmärkningsvärda, fyra var från Elfenbenskusten (Drogba, Kalou, Toure, Eboue).
Att det är lika många spelare från Elfenbenskusten som från England i ett derby mellan två Londonlag som slåss om guldet i Premier League är förstås en smula intressant, men den debatten kan vi lämna till en annan gång.
Den leder oss i alla fall till Didier Drogba, 30.
Jag ska strax hylla honom, men först:
När Arsenals högerback Bacary Sagna nickade in 1–0 på en Fabregas-hörna efter nästan precis en timmes spel på Stamford Bridge vände jag mig till DN:s Littorin på pressläktaren och sa:
– Nu blir det en rolig halvtimma.
En gång i tiden fanns det en tidning som hette så, En Rolig Halvtimma. Den var fylld av vitsar och fräckisar och lite MAD-inspirerad och det händer ibland att jag kommer ihåg nån story därifrån.
Avram Grant prenumererade aldrig på den. Han försökte sig dock på ett stand-up-comedy-nummer på presskonferensen när nån frågade om han var nöjd med 2–1-segern.
– No, I’m not, sa han.
Under tystnaden som följde harklade han sig och förtydligade:
– I was joking.
Och vi skrattade alla och slog oss för knäna. Ungefär.
Såg ut som en arg sköldpadda
En jävligt rolig halvtimma hade han i alla fall på ett Blåkulla som dansade och sjöng och vibrerade och jublade och skrattade och hoppade och tjöt efter slutsignalen, och man får säga att det var en av de värsta vända-kappan-efter-vinden-reaktioner man sett från en publik på eviga tider.
Efter Arsenals 1–0 – inte oväntat efter rivstarten i andra halvlek – spred sig paniken på läktarna:
Skulle det bli första hemmaförlusten i ligan på fyra år? Efter 77 raka utan torsk? Och mot Arsenal, av alla djävlar?
Avram Grant drog som vanligt upp rocken i nacken och såg ut som en arg sköldpadda när han beordrade byte: Ballack och den lysande Makelele ut, Anelka och backen Belletti (!) in.
De utbytta såg frågande ut. Och halva Stamford Bridge började vråla i en jättekör:
– Joseeee Mouriniiiihooo!
Tio minuter senare stod det 2–1 till Chelsea efter en synnerligen lyckad taktisk omdisponering, några perfekta långbollar över Arsenals backlinje. en inspirerad Anelka, ett större fysiskt övertag – och en Didier Drogba som tog ner allting på ett två meter brett bröst av elfenben.
– Jag hörde aldrig att de ropade efter Mourinho. Jag var koncentrerad på matchen, ljög Avram Grant efter den prestige-seger som satte allt snack om inre slitningar i Chelsea i ett nytt perspektiv.
Om detta är en klubb som skakas av interna problem får man säga att den döljer det bra. Vändningen i går, viljan, stoltheten, moralen: enastående. Var hämtar man denna inre kraft ifrån? Finns det en hemlighet här? Som kanske har mer att göra med Roman Abramovichs miljarder än Avram Grants egenskaper som tränare?
Apropå läktarfolkets rop på Mourinho sa Drogba, De Stora Matchernas Man, nåt till Sky Sports efteråt som jag inte riktigt begrep.
Det var nåt om att fansen borde visa respekt för den nuvarande managern.
Sagt av en man som ända sen Mourinhos avsked berättat för hela världen att han vill lämna Chelsea.
Räkna inte bort Arsenal
Nå, Drogba var lysande och sänkte Arsenal. Om han spelar så här kan Chelsea vinna Champions League.
Själv hade jag tippat sensationell Arsenalseger, och de skojfriska mejlen började förstås droppa in nu på kvällskvisten. Men alla som vill retas för att jag hade fel har skickat sina mejl efter slutsignalen...eh, hallå, sökt jobb på Facit?
Arsenals supportrar hade länge en underbar påsksöndag, men det fanns till slut ingenting att skylla på (okej, 1–1-målet var kanske offside). Det blir svårt för
Gunners att gå ikapp nu, men räkna inte bort nånting i årets Premier League.
Min kompis Luvan, som är Die Hard-Arsenalfan, skickade sms efter Drogbas 1–1:
”Sitter i en taxi på väg till Tranebergsbron”.
Och sen när Drogba gjorde 2–1:
”Plums...kallt”.