DARRIGA DEBUTEN
Niva: Oprövade spelarna fick kollektiv kollaps – de var helt enkelt inte redo
KIEV. När arenan är full och världen tittar på och det är precis här och just nu som det verkligen gäller – det är då de svenska landslagen faller igenom.
Vi har pratat väldigt mycket om att vi måste bli bättre på att spela offensiv fotboll.
Jag tycker att vi måste bli bättre på att vinna.
Det finns mycket jag är stolt över med den svenska idrottsrörelsen, med den svenska fotbollen.
Jag gillar att vi utbildar kloka, mångsidiga, välskolade spelare.
Och jag är särskilt glad över att vi fortfarande fostrar sanna lagspelare, sådana med grundinstinkten att försöka göra varandra bättre.
Men det finns också saker i vår fotbollskultur som kan göra mig frustrerad till vanvettets gräns.
Jag är så oerhört trött på att vi alltid måste hänga ett stort, mentalt frågetecken över våra spelare inför de riktigt stora uppgifterna.
Hur ska de hantera detta? Kommer de kunna prestera? Klarar de av det här?
Än en gång tvingas jag nu konstatera att nej, det kunde de inte, och nej, det gjorde de inte.
Gjorde inte sig rättvisa
Sverige förlorar mot Ukraina, och även om det finns gott om taktiska anledningar och speltekniska förklaringar till det kan vi inte bortse från något av det mest grundläggande.
Alldeles för många spelare gjorde inte sig själva rättvisa.
Vi var återigen som sämst när det gällde som mest.
I gårdagens tidning skrev jag en text om hur jag hoppades alla mästerskapsdebutanter i det svenska laget skulle klara av att förhålla sig till en EM-premiär på rätt sätt.
Tyvärr var Andreas Granqvist den enda av dem som lyckades med det.
Rasmus Elm blev för blyg, Ola Toivonen kom bort på sin kant och både Martin Olsson och Mikael Lustig gjorde kostsamma amatörmisstag vid de båda baklängsmålen. Nästandebutanten Sebastian Larsson var också mycket mindre inblandad i spelet än han borde ha varit.
De var inte redo
Det var inte enbart deras fel att Sverige förlorade – så enkelt är det inte – men det finns ändå slutsatser att dra utifrån de oprövade spelarnas kollektiva kollaps.
De var helt enkelt inte redo.
Många menar att det här med att prestera under press mest bara handlar om individernas kynne och lynne. Jag tycker att det är att göra det för enkelt för sig. Inte heller handlar allt om rutin och erfarenhet.
Det går att träna upp stormatchpsyken. Det går att fostra fram vinnare.
Svensk fotboll är alldeles för dålig på det.
Kan lära av Andrij
Det finns många konkreta saker vi kan lära oss genom att titta på insatsen Andrij Sjevtjenko gjorde i går – hans sätt att löpa till sig ytor i ett trångt straffområde, herrejävlar – men ovanpå det vill jag även att vi tar en rejäl titt in i hans ögon.
Monitorerna på Olympiastadion i Kiev zoomade in dem när lagen hade radat upp sig i spelartunneln före avspark, och i samma ögonblick som jag såg Sjevtjenkos blick visste jag att han inte skulle gå av planen utan att ha gjort ett avtryck i historien.
Det var samma fullständiga fokusering som han hade sekunderna innan han slog in den avgörande straffen i Champions League-finalen 2003 som 26-åring.
Andrij Sjevtjenko är en i grunden snäll, välartad och tillbakadragen kille. Han tillhör inte den här titta-på-mig-generationen som trivs i strålkastarljuset för strålkastarljusets skull.
Skiljer mästarna från de mediokra
Det som gör honom speciell är att han har lärt sig koden som leder upp till idrottens allra högsta våningsplan.
Numera klarar han av att leverera på beställning.
Han kan gå skadad i ett helt år och planera hela sin rehabilitering med sikte på en enda match. Sedan kan han gå in till matchen – den som är av reell historisk betydelse för hela hans älskade nation – och avgöra den på egen hand med lagkaptensbindeln runt armen.
Såna egenskaper skiljer mästarna från de mediokra.
Dagen då Sverige kan skicka ut elva spelare med den Sjevtjenko-sortens beslutsamhet i ögonen blir dagen då vi verkligen kan se fram emot en EM-premiär.
Innan dess kommer vi att fortsätta att förlora matcher vi egentligen borde ha vunnit.