Den nya friheten blev för mycket för Krutov

Mats Wennerholm

Mats Wennerholm om
avlidne CCCP-legendaren

Vladimir Krutov.

En gång den fruktade målskytten i världens bästa femma i världens bästa landslag.

The Big Red Machine.

Men när murarna föll och friheten kom blev Krutovs liv en helt annan femma.

Han var den enda i Sovjets superfemma som aldrig lyckas etablera sig i NHL.

Medan Fetisov, Kasatatonov, Makarov och Larionov fortsatte att utvecklas tog det tvärstopp för Vladimir Krutov.

Han som var mitt första hatobjekt i det sovjetiska landslag som krossade Sverige och Tre Kronor varenda gång de möttes. Och det största järnansiktet i ett lag som bara bestod av järnansikten. Han rörde knappt en min när han öste in mål eller fick alla sina VM- och OS-guld hängda runt halsen.

Fixade guldet åt Tre Kronor 1987

Samtidigt var han den spelare jag och hela Tre Kronor helst av alla ville kyssa i VM Wien 1987. Tre Kronor hade spelat 3–3 mot Tjeckien, 2–2 mot Sovjet (alla minns Tomas Sandströms klassiska kvittering) och krossat ett uppgivet Kanada med 9–0.

Men för att ta hem det första svenska VM-guldet på 25 år var Sovjet tvunget att ta minst en poäng i sista matchen mot dåvarande Tjeckoslovakien.

Tjeckerna som ledde med 1–0 och lagt sig på försvar och bara slog ifrån sig och satsade på kontringar.

Som vanligt.

Då klev Krutov fram och gjorde det förlösande 1–1. Jag satt och såg hela Tre Kronor explodera i ett sponsorutrymme i Wiener Stadthalle, medan Krutov själv bara lyfte klubban någon decimeter från isen och nickade åt sina lagkompisar.

Järnansiktet. Men han var svensk nationalhjälte utan att veta om det.

Det där viktiga målet i Wien kom två år innan superfemman splittrades och Vancouver Canucks gick genom eld och vatten för att värva Krutov till NHL.

Dåvarande Vancouverbasen Brian Burke åkte till Moskva och förhandlade fram en lösning där Krutov skulle få 375 000 dollar per säsong för att spela i NHL, medan det ryska ishockeyförbundet skulle få lika mycket.

Det var en jättelön på den tiden.

Vancouver hade redan lyckats värva Igor Larionov och såg fram mot en sovjetisk succéduo. Men Krutov kunde aldrig hantera den nya friheten.

Medan alla hans kompisar i den ryska superfemman – Kasatonov, Fetisov, Larionov och Makarov – gjorde succé kunde han aldrig anpassa sig till det nya livet.

Han kunde inte stå emot amerikanska hot dogs och hamburgare och retade gallfeber på Vancouvers dåvarande bas Brian Burke redan under den enda säsong han spelade 1989/90.

”Han sumpade chansen”

Och när han kom till precampen året efter var det ännu värre. Krutov såg ut som en ”spärrballong”, enligt Vancouvers ledning.

Han hade tio kilos övervikt och blev underkänd i varenda fystest spelarna var tvungna att klara inför säsongen.

– Jag och hela ledningen har fått nog. Efter upprepade och skarpa varningar dök han han upp i värre form än någonsin. Vi kan inte tolerera det här längre. Det är tråkigt för alla inblandade men mest för honom själv. Han kom till ett dukat bord och sumpade chansen, sa Brian Burke och löste ut Krutov från hans treårsskontrakt.

Samtidigt hade han satt tummen på Krutovs problem. Det dukade bordet.

– Både han och Larionov kom ju från en annan värld och första gången de handlade fyllde de två shoppingvagnar i livsmedelsaffären. De förstod inte att all mat skulle vara kvar på hyllorna nästa dag, säger Robert Nordmark, som var den enda svensk som spelade med Krutov under hans enda NHL-säsong i Vancouver.

– För Krutov blev det väl lite för mycket och han la på sig vikt. Men det var en trevlig kille, även om man fick sämre kontakt med honom än med Larionov. Krutov pratade ju ingen engelska.

I klubblaget CSKA och i det sovjetiska landslaget hade Krutov vant sig vid att ta order och leva instängd i ett sträng militär ordning hela sina karriär.

Träningsläger nio månader om året, kadaverdisciplin och bestämda måltider.

Den nya friheten blev för mycket.

Efter den enda säsongen i Vancouver hamnade Krutov i Zürich i Schweiz.

Han gjorde sig lika omöjlig där.

Överviktig, trött, oinspirerad.

Fortsättningen blev Östersund och Brunflo i svenska division 1 och 2.

En sensation i sig, men det la sig snabbt och hans fyra år i Jämtland försvann snabbt in i glömskan.

Han var bara 32 år när han kom till Östersund 1992, men redan en föredetting som tillbringade mer tid på den lokala pizzerian än på isen.

Ett solkigt slut på en sagolik spelarkarriär.