Hallå Gud, det där gjorde du med flit
Hallå Gud, din gamle skojare, det där gjorde du med flit.
Du skickade inte bara ner solen för resten av året över norra Sverige.
Du sänkte också ner våra skidåkare i mörkret.
Skidvintern är bäst på hösten.
En sportreporters trevligaste jobbresa går till införlägren i italienska alperna, där solkyssta skidåkare längtar till tävling. Svenskarna är starka så års. Konditionen lysande, tekniken vässad. Ta fjolårsresultaten och kapa tio sekunder per lopp – så lyder en rimlig analys. Klart att norrmännen fruktar ett skifte i toppen, de får ju samma rapporter som vi.
Frida ledde i början
Alla andra årstider fattar vi att en förstaårssenior orimligen kan hota sportens suverän helg efter helg. Kanske ett lopp, en formtoppad mil, men inte i varje insnöad skog, inte i varje estnisk ort full av träd och vokaler.
Ändå ropade vi i höstas att Frida Karlsson kan slå Therese Johaug, ty då var det sant. Hon var ju nära på VM och ännu bättre nu!
Vi bar med oss självbedrägeriet 1,2 kilometer in i säsongens första distanslopp. Johaug var tvåa, utklassad och desperat. Karlsson var etta med åtta evighetslånga, utklassningslovande tiondelars marginal.
Där fick ni, pompösa rödklädda fjantar! Vilka viftar stoltast med flaggorna nu då?
Sex nationer före oss
Sen började vintern och dess förutsägbarhet. Johaug pinnade upp för ett par backar, tog över ledningen, avståndet blev 16 sekunder, sedan 38 och 70.
I goda stunder har vi råd att ondgöra oss över att skidloppen bara står mellan två-tre nationer. I dag är oron en annan. På damernas första distanslopp var åkare från sex olika länder före bästa svenska. På herrsidan hade Norge sex åkare och Ryssland fyra före Calle Halfvarsson.
Det är mörkt. Det är resultat i samklang med den sjunkande solen, den som klockan 11.55 gick ner över Treriksröset för gott det här året och inte beräknas stiga igen förrän i januari.
Två lopp in i den mästerskapsfria vintern tyder ingenting på att vi kommer ha någon åkare i toppen av totala världscupen. Lårmuskler och läppar kan alltid spricka i skidåkning, men jag har redan ställt om hjärnan till att se varje helg som ett mästerskap, varje lopp som en chans till framgång, men inte bry mig om helheten. Igen.
Tack för det, Gud.
Tack för det, Johaug och Kläbo.
Vad hände med den mysiga hösten?