Niva: Världsledande på att städa av blåbär
TORSHAMN. Det sägs att inget går att ta för givet här på Färöarna, att tillvaron bara består av ett enda stort kanske.
Må så vara.
Vissa saker håller jag ändå för självklara.
Det kommer att blåsa. Det kommer att regna. Det kommer att sluta med svensk seger.
I går var det vinden. I dag får vi se.
De håller på att bygga om och bygga in nationalarenan Tórsvøllur, men än har de inte hunnit hela vägen runt. Ena långsidan är fortfarande öppen, och det räcker för att fotbollen som spelas på Färöarna i kväll kommer att vara samma fotboll som alltid spelats här.
En fotboll präglad av väder, en fotboll pinad av vind.
Målnäten stod rakt utåt när det svenska landslaget inledde sin matchträning, och trots att sommarsolen sken starkt hukade ändå ett halvdussin av spelarna under tjocka mössor.
Hittills har vinden följt med dem under varje steg de tagit här på Färöarna. Den stökade till deras landning, den slog dem i ansiktet så fort de steg av flygplanet och den mullrade så kraftigt att det stundtals var svårt att kommunicera under träningen.
När britterna var posterade här under Andra världskriget döpte de Färöarna till ”The Land of Maybe”, Landet Kanske.
Ingen kunde säga något om hur nästa dag skulle te sig.
Skulle dimman vara så tät att flygplanen inte kunde landa? Skulle sjön vara så krabb att det inte gick att stiga i land med båtarna? Skulle det vara omöjligt att genomföra regementesmatcherna ute på hedarna?
Kanske. Kanske inte.
Det var bara att vänta och se, anpassa sig efter förutsättningarna och omständigheterna. Sådant är och förblir livet på Färöarna, sådan är fotbollen.
Nästan 12 procent spelar
Själva älskar de innerligt sin väderbitna och vindpinade variant av sporten. Nästan 12 procent av nationens invånare är registrerade fotbollsspelare. Under flera av de senaste åren har de varit bäst i världen per capita – skrapat ihop flest FIFA-poäng av alla sett till antalet invånare – och för ett par kvalcykler sedan besegrade de Grekland både hemma och borta.
Ändå är det givetvis inte deras individuella kvaliteter som skräms.
Ifall den här matchen spelas på neutral plan med odramatiskt sensommarväder och en vanlig gräsmatta med vinner Sverige 100 gånger av 100. Här i Torshamn sjunker den siffran.
Vinner vi 90 av 100? Eller bara 75?
Det finns gott om landslag som passar rätt illa för att komma hit, för att möta den väldigt specifika utmaningen som Färöarna erbjuder.
Historiskt sett har inte Sverige varit ett av dem.
Tvärtom har vi ju varit näst intill världsledande på att städa av så kallade blåbär. Vi underskattar aldrig en motståndare, vi tummar aldrig på noggrannheten, vi är alltid beredda att göra jobbet som krävs.
34 raka utan att tappa poäng
40 år har nu gått sedan vi spelade 1-1 i Luxemburg. Sedan dess har vi klarat av 34 raka tävlingsmatcher mot Europas lilleputtar utan att tappa en enda poäng.
Men ett av de tillfällen då de var allra mest darr på ribban? Det var ju just när vi var här i Torshamn, när vi låg under efter en timme och bara trixade fram tre poäng efter att Zlatan Ibrahimovic stångat in både boll och motståndare i buren med en kvart kvar.
Något liknande ikväll?
Kanske. Kanske inte.
Vi vet att Färöarna kommer att ställa upp i sitt sedvanliga skando-brittiska 4-4-2. Vi vet att de kommer att spela på sin luggiga konstgräsmatta, att de kommer att ragga fasta situationer och slunga in långa inkast i straffområdet.
Sedan får vi se. Det här är en plats på jorden där den ena prognosen knappt ens hinner publiceras innan den ersätts av en annan, men det påstås det att vinden ska ersättas av tungt, drivigt regn när vi närmar oss avspark.
Knakar det då i Andreas Granqvists ljumskar? Rinner bollarna iväg från den permanent utskällde Marcus Berg? Känns det lite obekant ute på Pierre Bengtssons vänsterkant?
Det bör inte spela någon roll, det får inte spela någon roll.
Kanske är färingarna bättre på att fronta en kastvind och svälja en störtskur. Det är upp till svenskarna att bevisa att det finns mycket annat som är viktigare på en fotbollsplan.