Wennman: Mästerligt, Elm
Sportbladets krönikör: Hur ska landslaget kunna blunda för det här?
LONDON. Kvällen var bitande kall och Fulham–Burnley knappast den hetaste av matcher, men...åh, så det värmde att se David Elm!
All respekt till den mannen.
Vi är många som sitter med dumstrut på.
Jag har inte offrat många rader på storebror Elm sen Fulham köpte honom på rea i höstas. Det har helt enkelt inte funnits nån anledning.
Ingen har trott på honom.
Inte media.
Inte Fulhams fans.
Inte ens Roy Hodgson, som värvade honom.
Det var bara några veckor sen Roy meddelade att ”David Elm står mycket långt från spel i Premier League”.
I går, efter 3–0, ett mål, en assist och ett stort spel av David fick Roy dra hela storyn om de tre Kalmar-bröderna Elm för den engelska pressen. Och sen öste han lovord över den 27-årige svensken.
– Han var excellent. Han har rusat snabbt upp på rangordningen bland våra anfallare och i?dag var han som en uppenbarelse för oss. Han kommer dessutom att bli ännu bättre och få större självförtroende nu. Inte bara för målet, utan kanske framför allt efter den där assisten till 1–0. Jag tror han kände sig lättad efter den.
Själv trodde jag knappt mina ögon.
Jag hade inte sett David Elm live sen en match mellan Kalmar och Hammarby för några år sen och visste inte riktigt i vilket fack jag skulle placera honom. Var han bara en renodlad targetplayer? En lite långsam, storväxt typ utan större tekniska färdigheter? Rätt begränsad i spelet efter marken?
Var det här den sanna bilden?
Vad jag fick se var en kille som jobbade absolut stenhårt. Hans första halvlek var formidabel, helt lysande.
Han var den som skulle ligga på topp och fiska när Bobby Zamora hade den släpande anfallsrollen, men det var ändå David Elm som slet som ett djur i djupled, som gick ner i banan och tog emot, som med bra fötter fördelade passningar utåt kanterna och ändå hann med att hitta positioner i straffområdet. Elm var alltid spelbar. Och han gjorde allting med fin känsla, utmärkt spelsinne och stark kropp.
Man ska inte ta i så man spricker efter en hemmamatch mot Burnley, men jag undrar, jag...om det här var den sanna bilden av David Elm, om han inte bara hade nåt slags osannolikt flyt just i går, hur ska ett svenskt landslag kunna blunda för honom framöver?
Mina engelska kollegor var djupt imponerade. De stod på kö för att intervjua succé-svensken efteråt.
Det är lustigt hur snabbt det svänger i branschen. Jag behövde bara lyssna på Fulhamfansen bakom pressläktaren. Där sitter ett äldre gäng som sett varje hemmamatch sen Bobby Moores dar, de vet allt, kan allt och sprider sina putslustiga kommentarer så att alla ska höra.
När David Elm, svårt ifrågasatt av läktarfolket från start, sprang offside i början haglade skämten och hånen:
– Ha ha ha, heard about offside in Sweden?
Snyggt gjort av Hodgson
När Elm gick upp bakom ryggen på Burnleys David Edgar och snyggt nickade fram Danny Murphy till 1–0 hörde vi:
– That Elm is playing well.
När David, efter en period där han gjort allt rätt, slog in 2–0 på returen efter Zamoras skott kom det:
– Elm is MASTERFUL!
Mästerlig, var ordet.
Efter paus hade svensken färre bollkontakter, men jobbade fortfarande hårt över stora områden. Det var snyggt av Roy Hodgson att låta honom stanna kvar på planen i 90 minuter, trots att David måste ha varit fullständigt slut.
– Sista halvtimmen var jag seg, det kändes som att trampa vatten. Jag har ju inte spelat 90 minuter så många gånger den här säsongen, sa han i den mixade zonen efteråt.
Vill man leta fel och brister kan man naturligtvis göra det. Vill man påpeka att Fulhams två första mål föregicks av misstänkt offside är det tillåtet det också.
Men vill man glädja sig åt att vi plötsligt fått en svensk anfallare som blivit rubrikernas man i Premier League, då ska man med varmt hjärta applådera David Elm i?dag.