Wennman: Tevez och Rooney är årets grisfötter
LONDON. Manchester City, med Carlos Tevez som kapten, hade drömchans att för första gången på 81 (!) år äta julmiddag som ledarlag i högsta ligan.
Så redan i går ställde nån en präktig kalkon på bordet:
1–2 mot Everton i nio minusgrader.
Man kan säga att det var en bra sammanfattning av höstens Premier League.
Vi fick därmed allt på en gång, det som rubrikerna handlat om i höst:
1) Inget av topplagen har liksom tagit chansen när den bjudits. Ingen klubb har visat opportunistisk förmåga. Ingen har slagit till just när supportrarna vädrat kanonläge. Ingen har konsistent kunnat visa upp sin bästa sida – inte ens det obesegrade Manchester United.
2) Carlos Tevez spelade i går, liksom Wayne Rooney spelade för United senast. De hade båda brutit med sina klubbar. De hade dragit på sig fansens avsky. Sen förhandlades det ett tag i slutna rum och nu kysser de klubbmärkena igen. Tevez och Rooney är grisfötter på årets julbord. Deras agenter är grishuvuden med äpplen i käftarna.
3) Och pratar vi minusgrader kan vi väl konstatera att det var ett tag sen nu som engelsk fotboll låg riktigt på plus? Ens i England?
Inte en enda fotbollshjälte
Kylan var till exempel påtaglig i söndags kväll, då britterna satt klistrade vid tv-apparaterna för att se BBC:s ”Sports Personality of the Year”, en slags hundra gånger proffsigare motsvarighet till den svenska Idrottsgalan.
Det är folket som röstar. Det innebar i fjol att Ryan Giggs vann, eftersom varenda walesare och varenda människa som håller på Man United och de flesta som gillar fotboll valde honom.
I år fanns det inte en enda fotbollsspelare bland de tio kandidaterna. Englands VM-fiasko och misslyckandet i Champions League låg som ett mörker över hela galan. Det fanns inte en enda fotbollshjälte att hylla för första gången i mannaminne.
Chelsea, som vann The Double, blev inte ens Årets Lag. Den utmärkelsen gick till Ryder Cup-laget i golf.
Årets idrottare i Storbritannien blev en jockey. Tvåa blev en pilkastare. Trea blev en sjukampare.
Inget ont om dem, men den gigantiska fotbollen var på väg mot en svår prestigeförlust här. Det var alltså tur att nödåtgärder vidtagits. BBC hade försäkrat sig om en fotbollstriumf i slutändan.
I kategorin ”Lifetime achievement”, alltså prestationer utförda under en livstid, brukar priset gå till gamla pensionerade hjältar av typen Bobby Charlton (England) och Sven Tumba (Sverige). Det krävs perspektiv på deras storhet, så att säga.
Beckham enda prisade spelaren
BBC gav utmärkelsen till...David Beckham, 35. Fortfarande aktiv i Los Angeles Galaxy.
Det var sannerligen under buller och bång. Hustrun Victoria grät. De tre sönerna klappade händerna. Hela jättelokalen i Birmingham, späckad av idrottskändisar (däribland Svennis, givetvis) flög upp i en stående ovation som varade i en EVIGHET, det ville aldrig ta slut, det var en hyllning som bara växte och växte och höll på att få taket att flyga av, det var helt sjukt, helt utan sans, vett och rimliga proportioner.
Becks själv skötte sig lysande på scenen, det är en fin man, och han kan ju inte rå för att han får ett pris cirka 30 år för tidigt. Men ni anar vad jag misstänker: det här var ett listigt sätt att få fotbollen att stjäla showen trots allt, att hålla superstjärnorna kvar på banan. Tv och all annan media gödslar ju gräsplanerna.
Fotbollen ger tittare och läsare.
Och så snurrar det på i fin harmoni.
Nu vet vi ändå att det uppstått fler förtroendekriser – mellan fansen och fotbollen – än vanligt denna höst.
Agenterna, såna som Paul Stretford (Rooney) och Kia Joorabchian (Tevez) har börjat använda allt fulare, mer desperata metoder för att öka sitt inflytande och sina inkomster.
Ägarna, såna som indiska Venky´s (Blackburn) och vildar som Mike Ashley (Newcastle) behandlar anställda som boskap. Andra, såna som i Chelsea och Liverpool, vill förminska managers till enbart coacher och lydiga redskap. Ytterligare andra, som Glazers i United, är föraktade av fansen.
Girigare än någonsin
Spelarna fuskar och filmar lika mycket som nånsin, råkar ut för lika många skandaler vid sidan av som nånsin – och är girigare än nånsin.
Publiken, den som köper säsongsbiljetter, har minskat över hela linjen. Det är nu till och med möjligt för en vanlig turist att komma in på Old Trafford och se en toppmatch. Ekonomisk kris, höga biljettpriser och sämre fotboll är ingen bra kombination i slutändan.
Det har inte varit nån bra höst, varken spelmässigt eller PR-mässigt, för Premier League. Men förtroendekapitalet är stort, tabellen är spännande, media pumpar på – och vad skulle ni annars se på Annandag Jul?