Sveriges bästa VM
1958 – det första riktigt stora mästerskapet
Vad har Rimnersvallen i Uddevalla, Jernvallen i Sandviken och Tunavallen i Eskilstuna gemensamt med Aztekastadion i Mexico City, Santiago Bernabéu Stadion i Madrid och San Siro i Milano?
Svaret är att alla varit VM-arenor.
VM 1958 i Sverige var som arrangemang väldigt långt ifrån det nu pågående miljardevenemanget i Sydafrika – men det födde sannsagan Pelé och blev svensk fotbolls största framgång någonsin.
Redan öppningsmatchen mellan Västtyskland och Argentina visade hur annorlunda det var förr. Domaren ansåg att tyskarnas vita och argentinarnas ljusblå tröjor var för lika och beordrade bortalaget Argentina att byta.
Problemet var att Argentina inte hade något reservställ med sig. Den något udda lösningen blev att IFK Malmös materialförvaltare Arne ”Svacke” Hjertsson rusade ner till di gules omklädningsrum och hämtade ett matchställ.
Iklädd den kanariegula dressen gav Omar Orestas Corbatta Argentina ledningen med det första mål som gjordes på då nybyggda Malmö stadion men tyskarna vände och vann med 3–1.
Nästan hela turneringen tv-sändes
Även om världsmästerskapet var präglat av svensk sommaridyll med nationernas trupper förlagda till småorter runt om i landet så var VM 1958 det första riktigt stora mästerskapet.
Bland de 16 deltagande lagen fanns så gott som alla dåtidens stora fotbollsnationer och för första gången tv-sändes närapå en hel VM-turnering. Tekniska brister gjorde att svensk television inte klarade att sända alla matcher. Den för oss svenskar så klassiska semifinalen mellan Sverige och Västtyskland kunde inte visas på grund av att den spelades i Göteborg där SVT inte hade teknik till direktsändning. Tv-tittarna fick i stället hålla till godo med Frankrike–Brasilien som spelades på Råsunda.
Sverige som hade missat VM 1954 hade för första gången tillåtit att professionella fotbollsspelare fick representera landslaget. Det innebar att landslaget fick en ganska hög medelålder men samtidigt höjdes kvaliteten av spelare som i många år dominerat i dåtidens bästa liga, den italienska.
Nordahl platsade inte
Milans klassiska trio Gre–No–Li decimerades dock till en duo då Gunnar Nordahl, som flyttat till Roma, inte längre platsade. Att han gjorde 15 mål på 34 matcher i italienska ligan räckte inte.
Nils Liedholm var kvar i Milan medan Gunnar Gren hade flyttat hem och representerade Örgryte. Lennart ”Nacka” Skoglund var stjärna i Inter. Kurre Hamrin hade börjat sin utlandskarriär i Padova.
Sverige hade utan att på något vis vara favorittippat ett bra lag på pappret och den genialiske lagbyggaren George Raynor – som fått alldeles för lite cred för sina enorma framgångar med svenska landslag – byggde en stark lagenhet som satsade offensivt. Sammanlagt gjorde Sverige tolv mål på sex spelade matcher. Visserligen ett färre än mästerskapets franske skyttekung Just Fontaine ensam svarade för, men ändå inte alls illa.
Frankrike och Västtyskland gick in i semifinalerna som de stora favoriterna att nå final men Brasilien utklassade fransmännen med 5–2 efter bland annat ett hat trick av 17-årige jättetalangen Pelé i andra halvlek.
Sverige slog Västtyskland med 3–1 i en dramatisk semi där Kurre Hamrin stal huvudrollen. Först attackerades han våldsamt av
Erich Juskowiak som blev den förste tysken någonsin att visas ut i en VM-match. Sedan avslutade Kurre med att göra sitt klassiska dribblingsmål där han drog två motståndare på högerkanten och därefter avslutade med en utsidesskruv ur nästan ingen vinkel alls i mål.
Två finalmål av Pelé
I finalen tog Sverige visserligen ledningen på mål av Nisse Liedholm efter vad som måste vara VM-historiens långsammaste målskapande dribblingsaktion någonsin, men sedan var det aldrig riktig match. Brassarna med fantastiske dribblern Garrincha som matade Vava med två målgivande inlägg och den unge Pelé som följde upp sina tidigare succématcher med två finalmål.
Brasilien vann inte bara VM för första gången – brassarna vann hela världens kärlek med sitt tekniskt överlägsna bolllekande.