”Jag har svårt att se mig som idol”

Sportbladet mötte Anja Pärson i sitt rätta klimat – för att prata om värken, störtlopps- rädslan och tristessen i Monaco

SAAS FEE

Hon är en världsstjärna med sikte på VM-medaljer. Samtidigt bara ”lilla jag” – en tjej från Tärnaby som vill som vill frigöra sig från sin pappa och åker till Idrottsgalan för att titta på kändisar.

Sportbladet reste till Schweiz och träffade Anja Pärson, 23, i sitt rätta klimat.

Här berättar hon om den ständiga värken, rädslan i störtlopp och tristessen i Monaco.

helskärm

Reklamfotografering är tråkigt.

Men Anja ser ut att trivas rätt bra ändå. Hon skojar med sina lagkamrater och jag vågar inte skriva vad hon och det unga löftet Jessica Lindell-Vikarby säger till varandra.

Men jag förstår att det kan vara jobbigt att ha sin pappa som tränare hela tiden.

– Det är klart att det blir jättejobbigt ibland. Jag håller på att bli självständig, eller är redan det. Men det är svårt att bli självständig när man är tillsammans med sin far hela tiden, säger Anja.

– Han är min fystränare också och har i princip koll på vad jag gör varenda dag. Det kan vara tufft att ha ett privatliv från sina föräldrar. Men jag får så pass mycket ut av honom att jag inte kan tänka mig att vara utan honom.

Men det skulle vara skönt att ha någon annan fystränare?

– Jo då, haha. Ibland när man ska gå ut på fest kanske man inte vill se sin pappa så? Nej då. Det går väldigt bra. Vi har en enormt bra dialog och är båda medvetna om att vi behöver pauser från varandra.

Och apropå det Jessica och Anja pratade om.

– Du kan förstå vilka samtalsämnen det kan vara på en damtour. När man sedan hör sina föräldrar prata om samma saker, så?

Anja skrattar lite.

– Jag får gå på många hårda samtalsämnen.

Efter en lång säsong var Anja Pärson i våras övertränad.

Hon beordrades vila och fick hänga på stranden i Monaco.

Nu är hon tillbaka – redo att kämpa sig till världstoppen även i störtlopp och super G.

Framåt i fartgrenarna

Efter 20 träningsdagar i fart i Chile, hennes första riktiga träningsläger i fartgrenarna, har hon nått stora framsteg.

Men manar till tålamod.

– Jag saknar rutin och försöker få det. Jag tror inte vi ska hoppas på några pallplaceringar.

– Däremot super-G hoppas jag ta ännu ett steg. Jag ligger 15:e på rankingen nu och hoppas komma upp på topp tio. Kanske nosa på några pallplaceringar. Speciellt på VM där jag satt som mål att ta medalj. Det är ett oerhört stort mål. Kanske för stort. Men jag kommer vara en stor underdog i alla fall.

Hur ser du på riskerna?

– Jag kör tills jag känner att det här behärskar jag. Jag tar aldrig risker mer än att jag känner att jag klarar det. Jag är fortfarande teknikåkare och satsar inte 100 procent på störtlopp. Men i slutet av karriären kan jag tänka att jag vill gira lite mer, borra lite hårdare, men just nu i dagsläget försöker jag inte ta onödiga risker.

– Känner jag att underlaget och sikten är piss på en världscuptävling då lämnar jag in nummerlappen.

Blir du aldrig rädd?

– Det händer att man är rädd. När man inte behärskar situationen blir man lite skraj. Kommer man ut fel i ett hopp har man så klart hjärtat i halsgropen. Slår det till när du inte är beredd så höjs pulsen.

– Men jag tror det är bra att vara rädd, för då har man respekt. Respekt ska man ha. Hur mycket är frågan. Man ska väl träna sig till att sänka respekten till den nivå då det fortfarande är säkert.

Du har klarat dig väldigt bra från skador.

– Ja, småskador bara. Det är sällan jag har klivit av en träning på grund av skada.

– Men ont, det har jag jämt. Har jag inte ont vore det konstigt.

Var då?

– Antingen kan man ha en stor lårkaka, eller ont i knäna, eller ryggen, eller nacken. Någon tumme som slår i en käpp, eller kanske en armbåge. Jag fick en käpp i fejan för ett tag sedan.

– Alla har ont någonstans. Jag har småskavanker överallt. Det är något man lever med.

Vad gör att du har problem med rygg och knän?

– Jag är väldigt överrörlig i kropp och leder vilket medför att jag har mycket smärtor i rygg och sådana saker. Men det är ingenting som gör att jag inte kan träna.

Hur trivs du i Monaco nu när du bott där ett tag?

– Det går jättebra. Jag har anpassat mig till stadsmiljö. Det är schysst. Jag kan ligga på stranden och softa lite. Träna i värmen.

En del som flyttat dit kan tycka att det är tråkigt?

– Klart att det finns stunder när det är väldigt tråkigt, när man inte har stranden att gå till. Jag har inte så stor vänskapskrets där nere. Kan inte språket och har inte träffat så många. Därför vi idrottare försöker håller ihop lite.

– Det är svårt för mig över huvud taget att hålla kontakt med några vänner. Det blir de gamla trogna. Lär man känna någon träffas man en vecka sedan sticker jag iväg i tre månader. Men jag får lära mig franska så kanske jag kan lära känna några fler.

Det måste vara jobbigt?

– Klart att man saknar sina vänner. Det är en väldigt speciell idrott vi håller på med. Framför allt pojkvännen är det jobbigt att vara ifrån.

Du har vunnit totala världscupen och pressen från omgivningen ökar. Hur hanterar du den?

– Det beror på situationen. Börjar det gå dåligt och man inte känner att man gör det man ska. Då ökar pressen. Det kände jag på VM i S:t Anton när jag åkt dåligt att pressen på mig blev enorm. Det blev panikartat.

”Har enorm respekt”

– Sedan kommer man till nästa VM och känner att man han har full kontroll. Men ofta är min målsättning den högsta och det är jag själv som är mest kritisk.

– Sverige är ett medvetet land när det gäller sport, de vet vilka små marginaler det är. De förstår att man kan misslyckas. Att de blir besvikna de har de rätt till, det blir jag också.

Att det är små marginaler har vi sett många gånger. Tydligast kanske när ett slag gjorde att Anja körde ur störtloppet hon var på väg att vinna i S:t Moritz.

Men det har varit nära i samma backe förut.

– Ja, man ser på VM i S:t Moritz. Jag gjorde en miss i första åket och hade jag inte gjort missen hade jag vunnit. Svenska folket såg min miss, tyckte det var bedrövligt, att det var för jäkligt att bli fyra. Men solen gick upp dagen efter också.

När förstod du att du skulle bli världsstjärna i skidåkning?

– När jag var ett år. Haha. Nej, men jag har aldrig tänkt så. Jag kunde inte tänka mig någonting annat än att bli världsstjärna i skidåkning. Det har varit det.

Känner du dig som världsstjärna?

– Känner mig som en av de största på världstouren i dag. Men jag har enorm respekt för alla på touren.

– Däremot har jag svårt att se mig själv som idol. Det tror jag de flesta har. Det är ju bara lilla jag. Det där med kändisskapet är svårt.

Men du håller gärna koll på kändisar?

– Det är väl allmänt känt att jag åkte till Idrottsgalan för några år sedan bara för att kolla på kändisar. Ååh, kolla där är Björn Borg. Ååh, där är Malin Baryard. Haha.

– Jag vet att jag är välkänd. Men jag har svårt att anamma kändisrollen på så sätt att dra fram bröstet och kliva fram i rampljuset.

– Det beror på situationen. I den alpina sporten, på min arena så bjuder jag mycket på mig själv. Jag kan gå upp på scenen och sjunga, göra mig till totalt åtlöje av mig själv. Men skulle jag hamna på en kändisfest skulle jag nog inte alls känna mig som om jag hade någonting där att göra.

Har 22 världscupsegrar & fem mästerskaps- medaljer

Johan Rikner