Wennerholm: Bara att tacka för showen

Mats Wennerholm

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2015-06-26

På bara ett år har Andreas Almgren, 20, gått från okänd till Sveriges nya ­löparkung.

Klar för VM i Peking direkt i säsongsdebuten efter ett lopp som gav vibbar av det gamla brittiska löparundret.

En svensk medeldistanslöpare som knäcker delar av världseliten på upploppsrakan.

Jag fick gnugga ögonen för att tro att det var sant.

En svensk löpare brukar vara något gult som sakta sjunker genom fältet när det ska avgöras.

Andreas Almgren gör tvärtom.

Han kommer som en raket på slutet med en helt osvensk spurtförmåga.

Det finns knappt en löpsträcka med så mördande konkurrens som 800 meter.

Det ska egentligen vara omöjligt att hävda sig som svensk.

Men Andreas Almgren bevisade att det går. Igen. Och på samma plats som ­genombrottet kom den 26 juni i fjol.

Då kom han från ingenstans och satte nytt svenskt juniorrekord med 1.46,99.

Få visste vem han var och han hade ­bara blivit intervjuad av lokaltidningen tidigare, innan jag stack min Iphone under näsan på honom.

Ett år senare är han en etablerad storlöpare med tre stora mästerskap bakom sig.

Loppet bar en mästares sigill

Loppet i Sollentuna i går var helt perfekt genomfört, det bar en mästares sigill och Andreas påminner mig alltid om de gamla brittiska storlöparna med sin välkammande frisyr och belevade stil.

Som hämtad från en annan epok.

Jag kan inte låta bli att tänka på Lord ­Sebastian Coe när jag ser honom löpa.

Samma löphuvud, samma taktiska perfektion, samma vinnarskalle.

Coe som slog igenom som 21-åring då han gick från 1.50,5 till 1.44,95 på 800 meter säsongen 1977.

Två år senare satte han sitt första världsrekord då han sprang på 1.42,33 på Bislett i Oslo.

Jag säger inte att Andreas Almgren ska ha samma fantastiska utveckling.

Det vore rent av osannolikt.

Men jag säger att chansen finns.

Älskar sporten

Det finns något hos den här 20-åringen som imponerar. Hans målmedvetenhet, noggrannhet och perfektion i allt han gör.

Han har suttit och kollat alla försökslopp på 800 meter från OS i London 2012 bara för att lära sig vad som är bästa sättet att löpa rent taktiskt för att ta sig vidare.

Och han har plöjt igenom historiens ­alla klassiska 800-meterslopp på You­tube framför datorn.

Inte en gång, utan hundratals.

Han har till och med lärt sig att imitera kommentatorerna i många av loppen, som han visade i SVT häromdagen då han refererade Wilson Kipketers världs­rekordlopp på samma perfekta engelska som i originalsändningen.

Det kan ju låta aningen nördigt, men jag ser det som den totala kärleken till den sport och den gren han sysslar med.

Och nu när han är klar för VM i Peking känner han sig långt ifrån chanslös.

Målet är att ta sig till final i sitt första globala mästerskap.

Jag både hoppas och tror att han klarar det.

Största hotet heter skador och Andreas pressade sig så hårt under träningslägret i Flagstaff i våras att han tvingades vila sista veckorna och fick hålla till i simbassängen i stället för på ­löparbanan.

Man kan bara undra vad han sprungit på i debuten om han inte haft det avbrottet i träningen.

Själv trodde han också att det påverkat mer än han trodde, då hans egen målsättning var att ta sig under 1.47 i Sollentuna.

Nu gick han inte bara under 1.47, utan en bra bit under 1.46.

Tar rekordet i sommar

Han var redan tvåa i Sverige genom ­tiderna med sina 1.45,65 från junior-VM i Eugene förra sommaren, men han ­närmade sig Rizak Dirshes svenska ­rekord (1.45,45) med ytterligare sex ­hundradelar.

Jag tror inte det rekordet överlever den här sommaren.

Ska vi hitta senast en svensk medel­distanslöpare tog medalj i ett globalt ­mästerskap får vi skruva tillbaks klockan 67 år.

Det var då Henry Eriksson vann 1 500 meter vid OS i London 1948.

Men då fanns inte Afrika på friidrottskartan och stora delar av Europa höll fortfarande på att återhämta sig från andra världskriget.

Ljusår från dagens tuffa konkurrens.

Nej, Andreas Almgren räddade showen i Sollentuna i går.

Rekordjakten i damernas stav blev snabbt avblåst då Angelica Bengtsson stannade på 4,50 och Michaela Meijer ­inte kom högre än 4,35.

Erica Jarder får fortsätta jaga VM-kvalgränsen (6,70) i längd, då hon stannade på 6,57.

Inför gårdagens sista gren såg tävlingen lika mörk ut som molnen som drog in över Sollentunavallen.

Men Andreas Almgren fick både mig och publiken att glömma det efter sin uppvisning i kvällskylan.

Jag kan bara tacka för showen.