Landslagsåret 2016 redan nu ett bra år
Niva: Vi vet redan att det blir ett landslagsår – med fotbollens vackraste ord
Det blir tiotusentals gula landslagströjor på utländska stentorg, det blir spontanmatcher vid campingplatserna längs landsvägarna och kanske blir det även segerbad i nattblanka sommarsjöar.
Vi står vid tröskeln till 2016, och vet redan nu att det blir ett fint svenskt landslagsår.
Utsikten blir inte vackrare än när en mästerskapssommar ligger framför oss.
Det är nu inte det att det saknas andra kandidater.
Jag skulle kunna ägna timmar åt att stapla upp våra säregna, specifika begrepp. Januarifönster, fyrbackslinje, överstegsfint. Ska vi börja sortera ner urvalet är jag personligen väldigt förtjust i till exempel cupskräll, bortafölje och slutminutsseger.
Men okej, om ni pressar mig så är det klart att jag kan komma fram till ett svar. När allt kommer kring är det inte ens särskilt svårt att nå ett utslag: Fotbollens allra vackraste ord är mästerskapssommar.
Mer än bara slutresultat
Stod det inte klart tidigare så blev det uppenbart i samband med EM-lottningen häromveckan. Skillnaden mellan att vara inbjuden till partyt och att sakna entrébiljett är så avgrundsdjup, så varaktig.
Realistiskt sett finns det en överhängande risk att vårt EM i praktiken bara blir 90 minuter långt, för jag tror verkligen att det krävs en premiärseger mot Irland för att krångla sig ur gruppen.
Men allt är nu inte bara realism.
En mästerskapssommar innehåller så mycket mer än bara slutresultat, pågår så mycket längre än själva matcherna.
För mig har den redan börjat, precis som den alltid gör när bollarna dras ur urnorna och hela hägringen får en konkret form. Sedan tar den egentligen aldrig slut, eller i alla fall inte förrän tv-årskrönikorna sänts om sisådär ett år.
När allt kommer kring är landslagsåret 2016 redan nu ett bra svenskt landslagsår. Det kan bli mer eller mindre bra – naturligtvis – men hela vägen fram till premiären är en enda lång planteringsperiod.
Skapas knappt längre
Det är nu tiotusentals svenska fans skissar på sina pilgrimsresor till Paris, och det är nu en hel generation av barn och unga börjar hitta blågula landslagsmän bland sina samlarkort.
Väl framme i juni kommer hela nationen klä sig i landslagströja, och då är det bara att börja skörda. Till och med när det går dåligt – när vi åker hem direktutslagna från ett Belgien eller ett Ukraina – har vi fått något att ta med oss.
I sämsta fall blir det bara den långa uppbyggnadsperioden, tre matcher och några stick av eufori. I bästa fall ger fotbollen oss ytterligare ett sånt där gemensamt glädjeminne som knappt skapas på annat sätt längre.
En sak är säker
Sommaren ’94 har mytologiserats på ett sätt som gör den till vårt mest moderna nationalepos, och U21-guldet från i somras kommer att vara ihågkommet långt efter att vi glömt både simsuccéer och schlagersegrar.
Nuförtiden går det inte att upprepa en av idrottens äldsta sanningar utan att låta som en politiserad klichémaskin, men jag gör det ändå: När det kommer till mästerskap är faktiskt inte det viktigaste att vinna, utan att delta.
Vi vet ännu inte om vi försvinner direkt, eller om vi kan hacka oss fram till det där kvartsfinalläget där allt faktiskt kan hända.
En sak kan vi dock vara säkra på redan nu: We’ll always have Paris.
2015 – DET HÄR VAR...
...Årets svensk. Zlatan Ibrahimovic. Det blir inte mindre oundvikligt bara för att det har hänt förut. Playoff-matcherna mot Danmark räcker som motivering.
...Årets grej. U21-EM. I en tid då både vår fotbollsnation och hela vårt land skrek efter framtidstro fick vi en förtrollad sommar då absolut ingenting var omöjligt. Ekona därifrån dånar fortfarande.
...Årets nej. Fifa. Och ja, här är faktiskt motivering överflödig.
...Årets stjärna. Harry Kane. He’s one of our own. Och bortanför min egen horisont? Tror faktiskt att jag får lov att svara Neymar här. Både Messi och Ronaldo är fortfarande bättre spelare, men just nu finns det ingen annan som sprakar och gnistrar på samma sätt som fotbollstronens självklara arvtagare.
...Årets förlorare. Chelseas hösthaveri är väl det allra mest fascinerande, men de vann trots allt både ligan och Ligacupen under 2015. I stället landar vi på det holländska landslaget – de har inte ett enda litet framgångsargument till sitt försvar.
...Årets genombrott. Går inte att bortse från Jamie Vardy, som symbolspelare för hela Leicester City. För drygt fyra år sedan var han fortfarande en vanlig 24-årig fabriksarbetare. I dag är han en engelsk landslagsman, som toppar både skytteligan och serietabellen i Premier League.
...Årets lag. Konkurrensen från IFK Norrköping är både reell och hård, men det går ändå inte att förbise U21-landslaget här heller. Ni vet varför.