”Att välja gravsten till sitt barn, vem gör det?”
Föräldrarna vill hjälpa andra: Självmord är ingen utväg
Uppdaterad 2018-11-11 | Publicerad 2018-11-10
LOS ANGELES-HÄRNÖSAND. Adrian Kempe och Jesper Nordin.
Två lagkamrater, två livsöden.
Den ene blev NHL-proffs i Los Angeles Kings.
Den andre tog sitt liv efter en misslyckad säsong i division 1.
– Han var en jäkligt schyst kille, säger Kempe om sin döde vän.
HÄRNÖSAND. På bilden syns tre puckar med AIK Härnösands klubbmärke, en burk energidryck och två dosor portionssnus. Den hade kunnat vara hämtad från Jesper Nordins vardagsrum i Västerås, men det är den inte.
Sakerna bildar ett personligt stilleben på hans kistlock. Några av hans före detta lagkamrater placerade prylarna där den 20 augusti i år, då 120 personer sökte sig till Säbrå församlingshem för att ta ett sista farväl av en 21-åring som inte orkade leva.
– Det enda som saknades var en kaffemugg. Jesper älskade kaffe, säger mamma Annette Nordin, 47.
Hon och maken Janne, 55, har öppnat dörren till sin lägenhet vid Långgatan i Härnösand. De är trasiga av sorg, men vill berätta sin historia för att andra föräldrar inte ska behöva gå igenom det helvete de upplever.
– Vi ska inte skämmas för att berätta och Jesper ska inte skämmas för att han tog livet av sig. Man ska vara medveten om att det även i familjer som vår inte syns några tecken. Det är fortfarande en sådan chock att han valde den här utvägen, säger Annette.
På bordet framför dem ligger minnesboken från begravningen och ett stort antal handskrivna lappar. Janne berättar att gästerna ombads sätta ord på några av de minnen Jesper gett dem.
– Det känns för jävligt att han inte får veta hur fruktansvärt omtyckt han var. Nu, när han är borta, ska det komma. Vi, och säkert inte han heller, hade ingen aning om vilka spår han satte hos människor. När han spelade för Kramfors och Östersund och mötte killarna i Härnösand hatade de honom. ”Noppe, vilken jävla idiot!” Han hade sina tjuvknep, som det här med ”tvättbräda” över ryggen och rapp över ”snörena”. Folk flög till höger och vänster framför mål, men i omklädningsrummet upptäckte alla vilken fantastisk kille han var. Jesper var som en nallebjörn, säger Janne.
– Han hade världens största hjärta och var totalt hänsynslös mot sig själv. Han slängde sig och täckte skott oavsett om de ledde eller låg under med 10–1. Många lagkamrater sa: ”Noppe, är du dum eller? Du kan inte offra dig själv.” ”Vadå, matchen är ju inte slut”, svarade han. Han var ständigt blå, hade någon fraktur och stygn här och där. Känslan när han slängde sig och täckte skott framför mål och publiken jublade var bättre än när han gjorde mål, sa han. Det var hans grej. Han verkligen älskade det.
Har de fina orden varit en tröst?
– De betyder jättemycket, och att vi någonstans har gjort rätt. Vi visste ju vad han var för en person. Han var snäll och ödmjuk och ogillade orättvisor, kränkningar och mobbning. Han stod upp för den som blev utsatt. På Messenger har vi fått meddelanden från hans klasskamrater. En kille skrev att Jesper var hans hjälte, att han aldrig klarat grundskolan utan honom. En tjej skrev att vi har uppfostrat världens finaste kille, säger Annette.
NHL-proffset Mattias Ekholm och tv-profilen Ida Björnstad skickade blommor till begravningen. Arbetskamraterna på förskolan i Västerås hade med en pärm med teckningar från barnen och nära och kära skänkte pengar till organisationerna Suicide Zero och Locker Room Talk, som nämns i dödsannonsen.
– Tidigare i höstas tände Suicide Zero ljus på Mariatorget för människor som tog livet av sig i fjol. Det blev 1 500 ljus. Tänk att minst 3 000 personer mår som vi. Så får det inte vara. Det är så fruktansvärt att ta sig igenom det här. Människor som mår dåligt måste veta att hur hopplöst det än känns så är det ingen utväg att ta livet av sig. För mig är det, trots att vi har haft begravningen, ogreppbart att Jesper inte kommer tillbaka. Att titta på gravsten, fatta beslut om kremering eller inte... Vem vill göra det för sitt barn? Jag fick aldrig säga hej då till honom, säger Annette.
”För oss är det helvetet på jorden”
Surahammars IF bidrog med en krans till begravningen, men i övrigt har föräldrarna inte hört ett ljud från det som blev Jesper Nordins sista klubb.
– Ingen har ringt, ingen har skrivit något mejl. Det är noll och ingenting. Vi har fått meddelanden från Norge, Sverige, Finland, Danmark... Från folk vi inte känner, men inte från dem. Det är verkligen konstigt, och det behövs så lite. För oss är det helvetet på jorden. Vi känner oss halva, säger Janne och slår ut med händerna i en uppgiven gest.
Har ni aktivt sökt kontakt med Surahammar för att kunna gå vidare?
– Nej, det har varit fullt upp med pappersarbete. Det kanske kommer och något slags frid kanske vi skulle få om de hade något att säga, beklaga sorgen och säga att de saknar Jesper i omklädningsrummet.
Föräldrarna anser att Jesper blev osynliggjord i klubben och aldrig fick chansen att slå sig in i laget. Under säsongen ingick han i matchtruppen vid enbart 16 tillfällen. Utöver det spelade han två matcher för klubbens U20-lag och en kvalmatch för AIK Härnösand.
Det var en verklighet som inte rimmade med Jesper Nordins ambitioner.
– Det enda som var negativt i hans liv var hockeyn, men han höll masken inför oss och ville klara sig själv. Härnösand hörde av sig löpande men han var inte klar på division 1-nivå, älskade sitt jobb på förskolan och trivdes i Västerås som stad. Efter säsongen tror jag att han pratade med Köping, som hade fyllt sin trupp, och Arboga tog honom inte heller. Han hade ingen agent, ingen som hjälpte honom. Jesper insåg att han inte var attraktiv, att drömmen var död. Det hände i juli och då hade han inte klart med någon klubb, säger Janne.
Jesper Nordin spelade två upplagor av TV-pucken för Medelpad och var bara 15 år när han gjorde division 1-debut för Kramforsalliansen. Den storvuxne backen tillbringade åtskilliga timmar i gymmet för att förverkliga sina drömmar.
– För Jesper var KHL och NHL inget omöjligt steg. Kompisar som Adrian Kempe och Elias Pettersson tog sig ju dit. ”Kan de, kan jag. De blev så bra och jag hade inga problem med att spela mot dem.” Jesper hade accepterat sin spelstil och visste vad han kunde tillföra. Han var en defensiv back, säger Janne.
Han och hans livskamrat sedan 25 år sitter i ett vardagsrum där spiselkransen har förvandlats till minnesaltare. Två stearinljus lyser upp porträtten på deras son och hans tillhörigheter. En mobiltelefon. En grön fidget spinner. En rattknopp. En snusdosa. Ett id-kort som berättar om jobbet som rivningsarbetare. En flaska rakvatten. Två porslinsänglar. En bukett med rosor. En hockeyklubba vilar mot den skorstensfria öppna spisen.
– Jag snusar på parfymen varje kväll, så att jag känner att han är här, säger Annette Nordin.
– Ja, och vi säger alltid god natt. Det här är så jävla onödigt. Många som begår självmord skriver att det blir bättre för er utan mig men nej, det finns inget som är så jobbigt. Det blir bara svart även för en jäkla massa andra, säger Janne.
– Varje dag är en kamp. Det är så många minnen vi ska ta oss igenom, ställen vi har varit på, maträtter han tyckte om... Ja, lagar jag en maträtt som Jesper tyckte jättemycket om rasar hela världen. Janne hade en speciell ringsignal på sin telefon och Jesper ringde minst två gånger om dagen. När han dog klarade jag inte av att höra den där signalen. Det gjorde så himla ont, så Janne fick byta. Varenda gång jag hörde den så tänkte jag att nu är det han som ringer, säger Annette medan tårarna rinner nedför hennes kinder.
Fann sin döde son
Det var Janne som hittade sin livlöse son på vinden i det flerfamiljshus som varit deras hem i snart ett år. Det var den 19 juli, två dagar innan Jannes 55-årsdag. Familjen Nordin, som även omfattar Jannes dotter Maja, planerade att fira den till havs, åka med M/S Ådalen III Högakustenbron och njuta av skärgårdsbuffé och varandras sällskap.
Jesper hade semester från sitt arbete som barnskötare på Örtagårdens förskola i Västerås och hade åkt hem till Härnösand. Hans föräldrar hade rest motsatt väg för att hjälpa hans syster Erica, 24.
Föräldrarna trodde att Jesper befann sig i Lockeby för att slipa vindskivor, men han hade tagit med sig ett rep och lämnat familjens sommarstuga.
– Jag kom hem 22.30–23.00 och då svarade han inte i telefonen. När Erica såg att han inte rört telefonen på sex timmar började jag söka efter honom. I stugan, på gymmet, på stan. När jag åkte hem stod hans bil utanför. Vinden var det enda ställe jag inte hade varit på, och där hängde han. På ett sätt har det känts bra att det var jag som fick lyfta ner honom och sluta hans ögon, säger Janne Nordin.
– Det gör så ont i mig, att han ska ha den där bilden på näthinnan, säger Annette.
Lämnade inget brev efter sig
Hon och Erica skulle ha åkt till Härnösand dagen därpå, men när Janne ringde satte de sig i bilen och sträckkörde de 40 milen till Härnösand.
– Jag körde i 160 hela vägen från Västerås. Jag borde inte ha kört och har nästan inga minnen av färden men ville hem till Janne. Han var helt ensam, men jag fick tag på min mamma och hennes man, som åkte hit. När jag kom hem satt han här med ambulanspersonalen.
Jesper Nordin lämnade inget brev efter sig, så alla frågor förblir obesvarade.
– Varför bad du inte om hjälp? Det hade varit okej om du flyttat hem och börjat om i division 2. Det hade inte varit något nedköp och jag hade kunnat plocka fram exempel. Då hade han fattat, säger Janne.
Upplevde ni att Jesper hade ett osunt förhållande till hockeyn?
– Nej, han hade anammat sin roll, hade inte Erik Karlsson som förebild. Han fokuserade på ”Notan” (Mattias Norström), (Douglas) Murray och andra backar som inte syns. Mattias Norström spelade i NHL i 15 år och gjorde knappt några mål. Det var likadant med Douglas Murray, som var hans största idol. Jesper var ingen poänggörande back och hade kommit till insikt med vad han kunde tillföra. Han gav utrymme åt bra killar som Adrian (Kempe) och Tim Wahlgren (nu i Modo) som han alltid spelade med. Tim sprutade in mål och Jesper höll rent i egen zon. Han var en krigare, en riktig lagspelare.
Jesper verkade vara väldigt målmedveten.
– Ja, Vi har hela tiden sagt att han inte ska ha så hög press på sig själv. ”Kommer du till ett A-lag i division 1 eller 3 och inte kommer längre får du vara nöjd med det. Det är jättebra” ”Nej, nej, nej!” Det var KHL och NHL som gällde, säger Annette.
Hur mår ni i dag?
– Vi försöker ta oss igenom sorgen, men vissa dagar vaknar man och tänker ”Måtte det bli kväll så att jag får ta mina sömntabletter och gå och lägga mig igen.” Hur fan ska vi ta oss igenom det här? Det går inte. Det finns ingen livsglädje, men vi har barn kvar och måste leva för dem. Vi har klarat oss tillsammans och Maja och Erica har varit otroligt starka. Erica och Jesper var inte som vanliga syskon. Han var hennes absolut bästa vän. De bodde 500 meter från varandra. Hon gjorde matlådor till honom och de hade Disney-kvällar. Ja, det var deras grej.
LOS ANGELES. Vachon, Dionne, Taylor, Gretzky, Robitaille, Blake. Namnen på väggen intill träningsrinken i Toyota Sports Center i El Segundo berättar att stora spelare har lett Los Angeles Kings till stora framgångar.
I receptionen till huvudkontoret står två repliker av Stanley Cup och ena väggen täcks av en glastavla som berättar om alla spelare som har vunnit individuella priser på NHL:s årliga gala.
Kings vann ishockeyns mest åtråvärda buckla 2012 och 2014 och har kapaciteten att göra det igen. På isen vimlar det av superstjärnor. Anze Kopitar, lagkaptenen med det tonade visiret som tog vägen via Södertälje. Drew Doughty, som har vunnit två OS-guld med Kanada och blivit ett stående inslag i All Star-matcherna. Pånyttfödde 33-åringen Dustin Brown, som har ingått i laget sedan 2003. Klubblegendaren Jeff Carter, som gjorde åtta slutspelsmål när Kings vann Stanley Cup för första gången. NHL-comebackande poängmaskinen Ilja Kovaltjuk, som i vintras ledde Ryssland till OS-guld.
Har gjort succé i NHL
De har fått sällskap av en 22-åring från Kramfors som ska göra allt för att i framtiden nämnas med samma respekt. Zlatan är, om någon trodde det, inte den ende svensken som har flyttat till Änglarnas stad för att göra succé med nummer 9 på tröjryggen.
– Jag har varit här ett tag nu och kommit in i organisationen lite mer. Det känns bra att vara en del av Kings och framförallt ta en plats i NHL, säger Adrian Kempe när Sportbladet möter honom efter träningen.
Att döma av det gångna passet vill tränaren John Stevens komponera en kedja med Kempe, Ilja Kovaltjuk och Jeff Carter. Den sistnämnde missade en stor del av förra säsongen, då han under ett möte med Montreal Canadiens fick en sena vid vänster fotknöl avskuren av motståndaren Jeff Petrys skridsko.
I Carters frånvaro fick Kempe chansen att slå sig in i laget – och som han tog den. Den för många okände svensken gjorde succé i centerrollen, svarade för 37 poäng på 81 matcher och hjälpte Kings att nå slutspelet. Det är anmärkningsvärt, för det var som vänstervinge Los Angeles Kings tingade Adrian Kempe i 2014 års draft.
Han lämnade Modo och svensk hockey året därpå för att spela AHL-hockey i Manchester Monarchs och senare Ontario Reign. Han var 18 år då, när han skrev på ett treårskontrakt värt 8,8 miljoner kronor per säsong.
”Något jag drömde om som liten”
I februari 2017 blev Adrian uppflyttad till Kings och fick göra NHL-debut, i en förlustmatch mot Arizona Coyotes. Han kommer aldrig glömma den där torsdagen, då han för första gången skinnade ut på isen inför 19 000 åskådare i Staples Center.
– Första matchen i NHL och första målet... Det är klart att det var något jag drömde om som liten, och nu vann jag VM-guld. Det är svårt att säga vad som ligger etta, för det finns några saker som är med där uppe.
Du är bara 22 år. Händer det att du får nypa dig i armen?
– Ja, lite så är det ju. Att jag skulle spela på vingen med Carter och Kovaltjuk var inget man trodde skulle hända, kanske. Det är skitkul, bara att njuta. Jag ska göra mitt jobb, försöka hitta min roll och skapa så många lägen som möjligt åt dem, för de är bra på att producera.
Adrian Kempe föddes in i sporten. Hans åtta år äldre bror Mario, nu i Arizona Coyotes, lärde sig hantera hockeyklubban i gåstolen och Adrian fick en liknande uppväxt. Latbergshallen blev tidigt brödernas fritidsgård och de hade snart nått de 10 000 träningstimmar som påstås lägga grunden till framgång. Deras far, Michael, har ett förflutet som spelare och tränade sina söner.
– Under hockeysäsongen hämtade pappa oss efter skolan och körde oss till hallen. Vi hade egentligen inte så mycket till val. Vi körde allmänhetens träning i några timmar, sedan tränade vi med vår egen årskull och de som var ett år äldre eller yngre. Vi har spenderat många timmar i den där ishallen, men det är jag glad över i dag.
Nu får du möta din bror i världens bästa hockeyliga...
– Förra året möttes vi för första gången någonsin och det var grymt roligt. Det är kul att han också fick chansen här borta. När han var i Ryssland hade vi inte lika mycket kontakt på grund av tidsskillnaden. Det är skitkul att det går bra för honom och att vi är på samma sida av världen.
Lever du drömlivet?
– Verkligen. Det är det här jag har drömt om hela livet. Jag är jäkligt stolt över mig själv. Jag har inte haft något annat mål i mitt liv än att komma hit. Nu är jag här och har satt upp nya mål som jag ska försöka klara av innan karriären är slut. Jag vill bli en etablerad spelare i ligan, vinna Stanley Cup och fler VM. Allt handlar om att vinna.
HÄRNÖSAND. Samtidigt som Adrian Kempe förberedde sig inför årets NHL-premiär gick Janne Nordin på hockey. Med en bild på sin döde son närmast hjärtat såg han AIK Härnösand besegra Kramfors med 8–4 i division 2.
– Eftersom grabbarna kom på begravningen vill jag stötta dem genom att gå på alla hemmamatcher. Jag ska försöka hitta tillbaka och titta på hockey som jag alltid har gjort. På något vis hoppas jag att Jesper är med, säger han.
Vad Janne inte kände till när han sökte sig till i Högslättens ishall var att spelarna skulle hedra Jesper före nedsläpp.
– Han har spelat i båda lagen och när jag kom dit uppmärksammade de Jesper med en tyst minut. Det var så fint, så stort gjort av klubben, säger han.
Började spela som fyraåring
Janne Nordin har också spelat för AIK Härnösand, eller Antjärns IK som klubben hette på den tiden. Han sätter sig till rätta på stolen och berättar om Jespers karriär.
Han började spela redan som fyraåring och hade Janne som tränare från start. När han som tioåring bytte klubb till Kramforsalliansen tog pappan på sig två andra roller, som chaufför och materialförvaltare.
I bilen hade de ofta sällskap av Annette och storasyster Erica, som också spelade hockey. Genom åren har familjen Nordin besökt en stor del av landets hockeyarenor.
– En gång bilade vi till Kiruna och bodde i några jävla baracker. Det var helt sjukt, säger Janne.
Det är väl så det ser ut, livet som idrottsförälder?
– Ja, vi har varit på så många cuper och läger och när Jesper gick på hockeygymnasiet åkte vi på nästan alla matcher på nära håll, bland annat i Timrå. Vi kunde ha en soppakostnad på 6 000–7 000 kronor i månaden och varje säsong gick det åt två-tre par skridskor, som kostar 8 000 kronor styck. Ja, fötterna växte och skridskorna sprack. Det var hockey vi ägnade oss åt i stället för att åka på utlandsresor. Vi såg det som minisemestrar, bodde på hotell och åt hotellfrukost. Vi har suttit i bilen många gånger och har sett en stor del av Sverige. Hur många har haft så mycket kvalitetstid med sina barn? Det är inte många, kan jag säga. När vi tittade på hockey hemma brukade han alltid kalla det för teori. Han tittade inte bara på målen utan såg detaljerna, så i huvudet var han säkert tio år äldre än sina jämnåriga kamrater. ”Bobban”, Lars Wahlgren i Kramfors, sa att han var en veteranspelare i en pojkes kropp.
Under åren i Kramfors lärde Jesper känna Adrian Kempe och hans far Michael, som nu är sportchef i Göta Traneberg IK.
– När Jesper var 13 år och Adrian 14 spelade de ihop i U15-laget. Adrian gick tidigt till Djurgården och sedan Modo. Han var ”the star”. Det lyste om honom men när han träffade Jesper och Erica var han alltid Kramfors-Adrian. Det är en trevlig kille och det är likadant med Mario. Vi har en film från en match de spelade mot Härnösand, men den är tyvärr sönderrepad. Då var Micke Kempe tränare. Han gillade Jesper och hans uppoffrande stil och Jesper älskade Micke, som behandlade alla lika. ”För helvete Adrian, glid inte genom mittzonen.” Han var så passionerad, spred energi och glädje. När de gjorde mål på träningen skulle de jubla och Jesper körde med många citat från Micke, som det där med pass på bladet. ”Det finns inga dåliga passningar, bara mer eller mindre bra mottagningar.” Det där med fula mål körde Micke också in i huvudet på honom. 90 procent av alla mål är ju fula men lika viktiga som en snärt i krysset, säger Janne Nordin.
Lagkamrat med Elias Pettersson
Jesper skulle fortsätta karriären i Timrå, dit han åkte och tränade för att förlänga säsongen. Janne plockar fram ett lagfoto på Timrås dåvarande U16-trupp och pekar på en av spelarna i den nedersta raden.
– Den här killen kanske du känner igen, säger han.
Där sitter Elias Pettersson, som gör succé i Vancouver Canucks.
– När han kom till Timrå från Ånge undrade jag hur han skulle kunna spela ishockey. Han var tunn som en räka och hade en sådan press på sig själv. Han satt alltid i båset och grinade. Jag och hans pappa, Torbjörn, satt på läktaren och resonerade sju dagar i veckan. Det var givande och det var roligt att se Elias bli så duktig. Han var som en slingerbult, fantastisk i sina rörelser. Det gick inte att få fast honom.
Jesper Nordin trivdes i Timrå och tillhörde klubben i tre år men när han inte blev antagen till klubbens hockeygymnasium valde han att återvända till Kramfors, där han fick prova på division 1-spel som 15-åring.
– Att Timrå inte ville satsa på honom var en jäkla motgång. I stället plockade de in Marcus Hardegård från Piteå och de hade samma spelstil. Det, att det inte går att ha två ”bultar” i samma lag, köpte Jesper efter ett tag och Hardegård spelar ju i SHL i dag. I stället blev det Kramfors där Janne Huokko och Lars Byström var tränare. De tog till sig Jespers spelstil och plockade upp honom på träningar med A-laget. Jesper var stenhård och proppade på. ”Som jag tränar spelar jag, och som jag spelar tränar jag.” Spelarna undrade vad det var för en jävla snorunge men Janne bara skrattade. Han såg att det var en kille som ville något.
”Var glad och jättetaggad”
Efter en säsong i Östersund var Jesper Nordin tillbaka i Härnösand, men bara tillfälligt. Laget åkte ur division 1 och efter en säsong i tvåan skrev han på för Surahammar. Mattias Arnmark, som var sambo med Jespers syster Erica, hade gjort samma övergång ett år tidigare.
– Härnösand ville ha honom kvar men Jesper kände att division 1 var hans nivå. Han var så glad och jättetaggad när han hade skrivit på för Surahammar. De flesta av dem som kom in på Timrås hockeygymnasium spelade inte i division 1 eller högre, så det var en revansch. Jesper hade tagit den långa vägen dit, men äventyret i Västmanland blev bara fel, berättar Janne Nordin.
Hur upplevde ni att Jesper förändrades?
– Vi såg att glöden började falna och försökte pusha honom, förklarade att han inte blivit en sämre spelare eftersom han ändå tränade på division 1-nivå. Man är inte med i TV-pucken i två år, debuterar inte i division 1 som 15-åring och är inte assisterande kapten som 18-åring om man inte är en talang som har något att erbjuda. I hans fall handlade det om sättet att omfamna laget.
Flera hockeyspelare verkar må eller ha mått dåligt. Robin Lehner berättade nyligen sin historia.
– Ja, och David Selbergs pappa ringde någon vecka efter att det hade hänt. Det var så stort. Det var skönt att prata med honom för han vet vilket helvete vi går igenom. Många har hjälpt oss och kommer fram och kramas men vet inte vad de ska säga, säger Annette.
Har ni funderingar på att börja föreläsa om det här?
– Jag har fått förfrågningar om ett samarbete, men just nu orkar jag inte. Det är för tungt, men inga fler barn, ungdomar och vuxna ska behöva gå igenom det här. Det är så fruktansvärt brutalt. I lagen borde det finnas en stödperson som inte har någon relation till tränaren, fortsätter hon.
– Det finns en annan utväg och det måste fram att det finns hjälp att få, vad det än må vara. Jag har jättemycket att ge i det här, hur det är att ha en dröm, att ha ett mål. Alla säger att de vill till NHL. Det är jättebra med mål men först ska du ta dig igenom junioråldern och ta dig till ett A-lag. Det är där det avgörs hur bra du blir, säger Janne.
”Olika faser i sorgearbetet”
Han och Annette har varit sjukskrivna och försökt att hitta en förklaring till det som inte går att förklara.
– Vi har varit i olika faser i sorgearbetet och har svårt att stötta varandra. Blir han ledsen blir ju jag också ledsen. Jag går till en kurator och det finns ångestdämpande mediciner men allt blir så obetydligt. Saker som har betytt något tidigare.... Vad spelar det för roll? Sedan blir det ju att man rannsakar sig själv. ”Skulle jag ha åkt till Surahammar och bosatt mig där?” Sådana tankar kommer. ”Men Annette, han är 21, och du kan inte vara honom i hasorna.” Killar i 20-årsåldern, oavsett om de håller på med sport eller inte, har ingen livserfarenhet. Om det då blir tungt och svart under en längre period tror de att hela livet kommer att se ut så. De inser inte att det kan bli bättre för hjärnan funkar inte så i den åldern. Det har läkaren förklarat.
– Han valde bort mycket av det civila livet och det, tror jag, har relevans för det som hände. Han offrade allt för hockeyn. Vi försökte få honom att tänka på det där med krogen, kompisar och tjejer men han höll bara på med hockey. ”Krogen och tjejer kommer finnas kvar men chansen inom hockeyn kanske snart är borta. Det är inte värt det, nu när jag har tränat så jäkla hårt”, brukade han säga, fortsätter Janne.
– Han var ju hockeyspelare. Det var hans identitet, hans liv. När han var liten kunde han ha skridskorna på sig i sängen. Det var helt galet, och ”surhandskarna” skulle han ha med sig och lukta på, säger Annette.
Tror ni på gud?
– Nej, och det gjorde inte Jesper heller. Han hade gått ur Svenska kyrkan, säger Janne.
Jesper hade lika stora drömmar som Adrian Kempe. Kan ni glädjas med honom och andra spelare som lyckas fullt ut?
– Jag brukar säga att Nylanders, till exempel, inte hade varit där de är utan den pappa de har. Jag vill inte misskreditera någon men det är så det funkar i hockeyvärlden, att spelare får chansen tack vare sina namn. Det fick säkert Adrian och Mario också. Ja, när Micke var tränare var det klart att de fick träna med A-laget trots att de var fem år för unga. Tränarnas pojkar blir ju bra och legendarernas söner ska bara vara med, fanns det exempel på i Timrå. Ingen ser den som heter Olsson och har en ensamstående mamma som knappt har råd med utrustningen, även om det är där talangen sitter. Hur många skulle inte kunna bli lika bra om de fick samma chans? Samtidigt kan jag glädjas med både Adrian och andra som fortfarande är ödmjuka. Jesper tyckte verkligen det var roligt att han kom vidare. Han gillade Adrian, så det var jättestort när han skrev på. ”Kom får du se Adde”, sa Jesper när Adrian var med på tv. ”Fy fan, vad det har gått bra för honom.” Sedan brukade han dra upp anekdoter från när de spelade ihop.
Vid ett tillfälle ska Jesper Nordin ha tagit på sig en peruk, satt på en keps och blivit tagen för att vara just Adrian Kempe.
– ”Guldlock”, mumlar Annette.
Har anhöriga till spelare som känner sig mobbade hört av sig?
– Jättemånga. Vissa har nio- och tioåringar som känner sig mobbade i ett lag, men jag har inte svarat så många. Jag orkar inte vara stöttande när jag mår så dåligt själv, säger Janne Nordin.
Tränare levererar gravstenen
Av Jespers alla tränare är Lars Byström den som föräldrarna har mest kontakt med i dag. Den i dag 53-årige Modo-ikonen jobbar på Ådalens Stenhuggeri i Nyland och ska leverera gravstenen.
– Vi åkte upp dit och blev kvar i sju timmar. ”Bysse” tyckte det var så stort att vi kom till honom. Han ville prata om Jesper och vad han betydde för honom. Det blir en fantasiskt vacker, svart, blank hjärtformad sten. Det ska stå ”Jesper Noppe Nordin” och ”Alltid saknad, aldrig glömd”. Ovanför texten ska det vara en bild på Jesper i porslin. Nu är han jordfäst men det sitter bara ett kors på kyrkogården, säger Janne Nordin.
På andra sidan av kyrkbyggnaden vilar tydligen en av hans skolkamrater, som också begick självmord. Janne berättar att de har besökt pojkens gravsten.
– Han var ganska mobbad och tog livet av sig när de gick på gymnasiet. Efteråt var det samlingar på skolan och alla var så ledsna. Då blev Jesper förbannad. ”Vad fan håller ni på så här för? Ingen brydde sig om honom när han levde.”
LOS ANGELES. Adrian Kempe är inte speciellt aktiv på sociala medier men den 23 maj uppdaterade han sitt omslagsfoto på Facebook. Bilden föreställer honom och de andra hjältarna i Tre Kronor som poserar på en scen i Kungsträdgården. Framför dem står VM-pokalen, bakom dem skymtar ett folkhav med tiotusentals människor.
– Det var första gången jag spelade i Tre Kronor och det var grymt roligt. Jag hoppas att jag får chansen igen, säger han.
Det är väl sådana bilder som ger energi under försäsongsträningen?
– Ja, framförallt bilderna från när vi vann. Det var grymt. Förhoppningsvis kan jag ta med mig det in i säsongen. Det var tufft att åka ur slutspelet med Kings. Då var jag riktigt less. Jag har ju drömt om att få spela här och nu är det bara Stanley Cup som gäller. Alla var grymt besvikna för även om vi förlorade fyra raka (mot Vegas Golden Knights) var det tajta matcher. Att direkt efteråt få komma hem och spela för Tre Kronor höjde självförtroendet. Jag spelade bra, laget spelade bra och vi vann. Det var nyttigt inför den här säsongen, att tagga om med en bra känsla i kroppen.
Hur ser du på era chanser i vinter?
– Det kommer bli tufft i vår division i år också men vi har ett bra lag och har fått in Kovaltjuk. Vi ska göra ett bra jobb defensivt, försöka bli bättre offensivt och mer kreativa än vad vi har varit de senaste åren, säger Adrian Kempe.
På Twitter har han skrivit tre inlägg sedan den 22 juli. Det var då han tog farväl av Jesper Nordin: ”Vila i frid kompis!”
Adrian minns inte hur han nåddes av dödsbeskedet, men han hade svårt att ta in informationen.
– Jag vet inte om jag hörde det genom pappa, om jag läste om det eller om det var någon gammal kompis från Kramfors som berättade. Först trodde jag inte på att det hade hänt. Jesper var jävligt schyst. Han var grymt snäll, en skön kille. Det är tråkigt att sådant kan hända. Jag lider med hans familj och vänner.
Vad hade ni för relation?
– Han var ett år yngre men vi spelade några matcher tillsammans i Kramfors. Vi var inte närmsta vänner men jag pratade med honom och lärde känna honom lite grand. Han var väldigt omtyckt i Kramfors. Det är tråkigt att det blev som det blev. Det var länge sedan jag träffade honom, men det jag minns av honom är väldigt positivt.
Föräldrarna gick tidigt ut på Facebook och berättade att Jesper, som de ser det, blev mobbad och utfryst.
– Sådant finns, men så är det inte bara inom sporten utan inom skolor och annat också. Det finns i många fall, i alla länder. Det var inget jag kände av när jag spelade med honom men mycket kan hända på vägen. Det är skittråkigt.
Hur var det att kliva in i Kings omklädningsrum?
– I början var jag lite tystlåten, men alla var skittrevliga och tog hand om mig jättebra. Jag är inte den som pratar mest nu heller men man kommer in i laget mer och mer för varje vecka. Nu har det gått en och en halv säsong och man vågar ta för sig mer ju längre tiden går. Det finns många roliga killar och karaktärer i laget. Ja, det är ett skönt gäng och alla trivs grymt bra.
Vad bör man tänka på i ett omklädningsrum?
– Som ung ska man ta för sig ute på isen, men kanske inte alltför mycket i omklädningsrummet utan att känna av stämningen. Det är bättre att låta de äldre sköta det och vara ledare. Du får bygga upp din roll med tiden och många unga spelare har lärt sig det. Många svenskar är omtyckta i ligan för att vi är anpassningsbara och inte är de som pratar mest i början. De äldre här borta uppskattar det, att man bygger upp sin roll i omklädningsrummet och inte vill vara störst och bäst direkt, säger Adrian Kempe.
Bor i Hermosa Beach
Han berättar att han bor i Hermosa Beach och åker till träningsanläggningen på tio minuter. 22-åringen har längre till hemmamatcherna i Staples Center i Downtown, Los Angeles. Utanför den klassiska multiarenan står legendarer som Wayne Gretzky, Magic Johnson, Oscar De La Hoya, Luc Robitaille, Jerry West, Kareem Abdul-Jabbar, Elgin Baylor och Shaquille O’Neal staty.
– Det är en jättemäktig arena där det har hänt mycket saker. Det är skitroligt att spela där inför våra fans, som är så bra. Det är oftast utsålt och alltid bra tryck på matcherna. Det enda negativa är väl att det tar en stund till hemmamatcherna men när man bor så fint har man inget att klaga på, säger Adrian Kempe.
