Här blir han en vinnare

Robin Söderling förlorade finalen i Stockholm Open, men vann en viktigare match.

Den mot sitt eget temperament.

Kan 24-åringen behålla lugnet spelar han snart om de riktigt stora titlarna.

Jag blir inte förvånad om han redan nästa år når sin första Grand Slam-final.

Från min plats i Kungliga tennishallen kan jag inte säga om det handlade om en, två eller tre centimeter, men jag är övertygad om att David Nalbandians backhandretur var ute.

Det var i första gamet, vid ställningen 30–40 i Söderlings serve.

Linjedomaren gjorde sitt jobb och dömde ut bollen, men huvuddomaren korrigerade beslutet och gav poängen och gamet till argentinaren.

För mig var det matchens höjdpunkt.

Då syftar jag förstås inte på domarens felaktiga ingripande, utan på Söderlings agerande.

Vad hade hänt om samma situation inträffat för ett år sedan? Hade han nöjt sig med att knäcka racketen? Jag är ganska övertygad om att han hade spårat ur och förlorat de följande åtta gamen eftersom han hade fastnat i ögonblicket.

I går gick han inte fram till domaren utan vände sig till ATP:s supervisor Thomas Karlberg.

Vad Söderling sa?

Han lät som Boris Becker i samtal med hustrun Barbara efter 1999 års Wimbledon, som tysken avslutade i en städskrubb tillsammans med fotomodellen Angela Ermakova.

– Den var inte inne.

Till skillnad från Becker, som har svårt att bortförklara dottern Anna, höll sig Söderling till sanningen. Han krävde att bollen skulle spelas om, men talade inför döva öron.

Underbara bilder

Vad göra?

Söderling torkade svetten ur pannan och fortsatte spela som om ingenting hänt.

Vilka underbara bilder.

Vilken seger.

Koka gärna på insidan, men visa inga känslor för motståndaren. Det är värt minst lika mycket som 18 ess. Björn Borg och Roger Federer lärde sig det, och det har bidragit till deras omätbara framgångar.

– Det var pinsamt. Jag borde ha gått av banan efter första gamet, men det hade inte varit så snyggt, säger Söderling.

Två minuter efter händelsen var ställningen 15–40 i Nalbandians serve. Söderling lyckades inte bryta då, men svarade för en makalös vändning i andra set då han vände 2–4 till setseger.

Lugn, pondus och fighterinställning

I mina ögon är han en vinnare trots den förlorade finalen. Påverkad av nye tränaren Magnus Norman har han insett att man inte kan vinna en förlorad boll om man inte heter José Luis Clerk och möter Mats Wilander i Öppna franska.

– Det enda jag tänkte på var att vinna matchen, säger Söderling.

Under hela Stockholm Open uppträdde han med lugn, pondus och fighterinställning. Fortsätter han så kommer han snart att tävla i samma liga som Federer, Nadal, Djokovic och Murray. Grundspelet har han redan, men inom topptennisen är det mentala spelet viktigare än längd och bollträff.

Jag gläds med Robin Söderling och Jonas Björkman, men i övrigt vill jag glömma årets turnering. ”Drömfinal i singel och dubbel”, löd rubriken i gårdagens Kajsa Warg-inspirerade matchprogram.

Visst, man tager vad man haver. Det är svårt att bjuda en si så där 4 500 tennisälskare på Kobebiff när det bara finns falukorv att tillgå.

Federers sena återbud ledde till att det bara fanns en toppspelare i startfältet, världssjuan David Nalbandian. Den stackars schweizaren plågades av sviterna efter körtelfeber och tvingades vila för att över huvud taget komma tillbaka i år. Det var åtminstone den officiella förklaringen till återbudet.

Den här veckan är Federer tillbaka på tennisbanan, i Madrid. Det var inte så att han ville förlänga semestern i Dubai i stället för att åka till ett kyligt Stockholm?

Känn er lurade, biljettköpare.

Precis som det kan finnas divalater under helylleplagg ryms det känslor även bakom lugna fasader.

Eller hur, Robin Söderling?