Gustavsson: Givetvis ett stort fiasko
Inför VM skrev jag att det inte blir någon promenad mot VM-guld.
Att det här kunde bli en ny nervpärs – och en ny klassiker.
Det blev just det.
En nervpärs och en klassiker.
En nervpärs för Sverige och en klassiker för Finland.
Sverige har världens absolut bästa innebandyspelare och världens bästa innebandylandslag, men förlorade VM-finalen mot Finland.
Med 6–3.
6–3!
Inget annat än ett svenskt praktfiasko så klart.
För två år sedan stod vi i chock när Sverige inte lyckades sänka Finland. När ett kompakt och hängivet finskt landslag offrade sig hänsynslöst i varje läge och tvingade VM-finalen till övertid och straffar där man sedan visade överlägsen kyla och avgjorde.
Den gången gick det att skylla på små marginaler och tillfälligheter.
Den här gången var det mindre snack om saken.
Det finns en gemensam nämnare för de finska gulden: Eero Kosonen och Peter Kotilainen.
Två spelare som visat att de är riktiga finalspelare.
Eero Kosonen hade länge stämpeln som världens bäste målvakt, men känslan har varit att hans peak – bland annat på grund av skadeproblem – har varit passerad. I VM-finalen visade han att så inte är fallet.
Finland var klart bättre i den första halvan av matchen.
Sverige växte in i matchen efter Alexander Galante Carlströms 1-2-reducering i powerplay mitt i andra perioden, och radade sedan upp chanser – men då steg Eero Kosonen fram som en levande vägg.
Pang, pang, pang
Martin Östholm hade öppet mål och Rasmus Enström fick stå ensam och direktskjuta i slottet – men Kosonen lyckades parera både de superchanserna med otroliga räddningar. Hade Sverige fått in 2-2-kvitteringen redan där så hade finalen kunnat få en helt annan utgång.
Nu kom 2-2-kvitteringen till slut – en lika magisk som patenterad backhand-knack av Alexander Rudd – men det var först i den tredje perioden och då hade Finland redan lyckats arbeta sig in i matchen igen. En kvitteringsboll där påverkade inte Finland lika mycket som den hade gjort i andra perioden när lejonen var rejält tillbakapressade.
Istället trummade Finland bara på och det sa pang, pang, pang, och på drygt tre minuter hade Finland gjort tre raka mål och kopplat ett järngrepp om matchen som man sedan aldrig släppte.
Peter Kotilainen var ett ständigt orosmoment, sköt två av målen och satte inte minst det viktiga, och sedermera matchvinnande, 4–2-målet.
Finland gjorde en fantastisk VM-final.
Finlands matchvinnare var som bäst när det gällde som mest: Eero Kosonen var fullständigt fenomenal i målet och Peter ”I am a sniper” Kotilainen var lika spishet som han var för två år sedan.
Den duon överglänste alla svenska superstjärnor.
Underpresterade
Sverige underpresterade återigen när det gällde som mest.
Alexander Galante Carlströms chanser var lätträknade, Rasmus Enströms vridningar obefintliga, Tobias Gustafssons dominanta backspel borta och ursäktade Kim Nilsson var av någon outgrundlig anledning begravd i någon form av tredjefemma.
Känslan var att coachningen av det svenska laget kom igång först när det var för sent, vilket så klart är ett underbetyg.
För Sverige räknas bara guld - så det går inte annat än att stämpla det här som ett gigantiskt misslyckande.
Finland har vunnit två raka VM-guld och fyra VM-guld i de sex senaste VM-turneringarna.
Är Finland nummer ett nu?
Inte när det gäller innebandy i stort, men i VM-sammanhang så är det inget snack och det går inte att snacka bort. Det gäller att vara bäst när det gäller och det har Finland varit fler gånger än Sverige det senaste decenniet.
VM 2018 blev en nervpärs och en ny klassiker.
En nervpärs för Sverige och en klassiker för Finland.