”Zlatan-imitationen var direkt plågsam”

Markus Larsson

Markus Larsson: Pinsamt lågt

Finns inte mycket att säga.

Förutom en sak.

Zlatan-imitationen höll en hånfullt låg nivå.

helskärm

Det var väl ungefär som väntat:

Zlatan Ibrahimovic var inte på plats.

Han har bättre saker för sig än att gå på firmafest och lyssna på hur en Frank Andersson, trots hjärtsvikt, kändishoppat från en trampolin.

Men nåväl, Zlatans obligatoriska frånvaro löste SVT fiffigt nog med en imitation.

Det började inte bra och det blev ännu värre än Sveriges lottning mot Portugal i VM-kvalet i herrfotboll.

Redan i programmets första skälvande minuter vände sig programledaren Rickard Olsson till en Zlatan i form av komikern Johan Petersson. Han satt i en loge för sig själv, omgiven av ”rumänska tapeter”.

Och jag vet inte jag.

Karikatyr gjort av en treåring

En stor näsa, lite svordomar och ett ständigt tjat om sig själv i tredjeperson – är det en imitation värdig Sveriges största idrottsgala? Petersson kan bättre. Det kändes långa stunder som att en treåring ritat en karikatyr av den självupptagne fotbollsmiljonären.

Att samme ”Zlatan” senare även fick dela ut ett pris, dra en variant på samma ”dra en kalsong över skallen”-skämt igen och orera i tre dygn till var direkt plågsamt.

Idrottsgalan har över huvud taget en märklig förmåga, trots en myriad av moment och några knäppa klipp, att sätta tiden ur spel.

Minuter blir till timmar, timmar blir till år. Efter 67 minuter hade bara tre priser delats ut. Kalle Moraeus skulle antagligen kunna springa ifrån showens tempo. På händerna.

Men årets föreställning var inte heller en hopplös soppa. Det var, med evenemangets mått mätt, helt ok.

Rickard Olssons manusskrivna skämt och ordvitsar lider ibland av vätskebrist men han klarar sig betydligt bättre när han lattjar fritt. En av höjdpunkterna var, oavsett om det var förberett eller inte, kommentaren efter att Frank Andersson spillt ut vin på bordet:

”Duken måste ha sitt.”

För de som kan sin Andersson borde det inte, som i publikens fall, dröja ett medeldistanslopp innan poängen når fram.

Bäst på andra scener

Musiken? Kunde ha varit värre. The Hives kom och försvann i en rökpuff och Hoffmaestro framförde ett spektakel som brukade kallas för ”fria aktiviteter” i skolan. De andra, från Linnea Henriksson via Jessica Andersson till Måns Zelmerlöw, lämnade inget större avtryck.

Att tacktalen och prisutdelarnas manusskrivna monologer ofta blir aningen darriga är inte konstigt. Att kräva att idrottsstjärnor ska ha komisk tajming i tv är som att be potatis läsa poesi. De har vigt sina liv åt att vara bäst på helt andra scener.

Repriserna – galans höjdpunkt

Det var rörande att se boxaren Frida Wallberg vända sig till sin pappa när hon delade ut priset för Årets prestation. Och att Prins Carl Philip försökte vara något lite mer och varmare än en skattefinansierad skyltdocka var i sin tur rörande på ett helt annat sätt. (Det gick sådär). Och efter Jerringpriset stod det klart att golf, denna långa bensträckare med dyra käppar, är riktigt folkkärt.

Det mest positiva med Idrottsgalan var, som vanligt, repriserna. Vad vore Idrottsgalan utan repriser av det gångna årets idrottsbragder? Man tröttnar aldrig på att se målen, målgångarna, de sista simtagen, straffskotten och glädjen efteråt.

Avslutningsvis: Alexander ”The Mauler” Gustafssons öron förtjänar ett hedersomnämnande.

Nästa år borde SVT försöka att imitera dem i stället för Zlatan.