Så hoppar du med unghästen

Löshoppning är en fördelaktig del av alla unghästers utbildning även om hästen inte är tänkt att bli en hopphäst. Unghästen kan löshoppas innan den egentliga inridningen börjat, gärna redan i tvåårsåldern.

Det är bara bra att man börjar hantera och arbeta med hästarna tidigt, dock utan att belasta dem. Det är inte bara bra i utbildningssyfte att löshoppa den unga hästen, man får också viktiga upplysningar om hästens naturliga hoppanlag, dessutom är löshoppning lösgörande.

Det är också bra att löshoppa äldre hästar som skall korrigeras, har dåligt självförtroende eller hästar som snubblar lätt.

Vid löshoppning lär sig unghästen att hoppa helt av sig själv utan att bli störd av ryttarens hand, vikt och hjälper. Den lär sig avstånd, att reglera galoppsprångens längd före och mellan hindren samt utvecklar sin egen balans och självförtroende. Den får vänja sig vid bommar, hinder och den utrustning den har på sig. Dessutom bygger löshoppningen upp muskulaturen även om hästen bara hoppar över rätt obetydliga hinder.

Det är mycket viktigt att inte ställa för stora krav på den unga hästen! Öka kraven sakta! Det är lätt att frestas att börja höja och länga när man har en talangfull unghäst. Då får man behärska sig och komma ihåg att endast genom att långsamt stegra kraven på unghästen leder detta till att unghästen utvecklas på rätt sätt. Att alltför snabbt gå fram leder ofta till bakslag, och då måste man kanske börja helt från början.

För att kunna löshoppa behövs ett ridhus eller en väl inhängnad ridbana. Hörnen rundas av med bommar för att hästen inte skall frestas att stanna eller vända helt om i hörnen. En hinderbredd inåt byggs ett staket av exempelvis hinderstöd, bommar och infångare.

I början behövs två medhjälpare, men när hästen väl har lärt sig hur det går till räcker det med en medhjälpare. Det är mycket viktigt att det är lugnt runt omkring hästen när den skall löshoppas. En massa spring och skrik på och runt banan kommer att göra hästen uppmärksam på detta och inte på hoppningen. Se till att medhjälparna och övriga personer står helt still och helst inte ens pratar med varandra under det att hästen skall hoppa.

Den allra första gången en häst skall löshoppas kan det räcka med en bom på marken och att en medhjälpare leder hästen först i skritt och sedan i trav över den. Sedan höjer man bommen ett par decimeter och gör samma sak. Då har hästen förstått vad den skall göra. Stegvis släpper medjälparen hästen längre och längre från hindret. Den person som leder själva löshoppningen skall stå strax före hindret och om det behövs driva på hästen lite innan hindret. En andra medhjälpare skall sedan fånga in hästen efter hindret och ge den belöning, t.e.x. lite havre i en hink. Då förknippar hästen hoppningen med att den varit duktig och får beröm, d.v.s en positiv upplevelse. Havrehinken tas sedan stegvis bort på äldre hästar, de skall kunna hoppa ändå även om de naturligtvis också skall berömmas med rösten och klappar.

Hindren måste vara inbjudande och uppmuntra hästen till att hoppa dem. Som första hinder är det lämpligt med ett litet rättuppstående på 50 cm med en avsprångsbom framför. Som andra hinder kan man gärna ha ett stigsprång som ju både kan höjas och breddas. Ha alltid markbom på hinder åt unghästar, det hjälper dem att se avståndet.

För hästar som inte hoppar mitt över hindret utan för nära sidorna kan man korrigera detta med att låta dem hoppa krysshinder, s.k. sax. Saxen är ju längst på mitten och det blir ju automatiskt lättare för hästen att hoppa där.

Låt hästen hoppa hindren tre till fyra gånger och se till att den får en bra avslutning så att den kommer ihåg hoppningen som något positivt som den gjorde bra och fick beröm för. Sänk och gör det lätt för hästen sista språnget och låt den få gå hem till stallet efteråt. Klappa och beröm mycket.

Det går även att löshoppa hästar på lina till viss del. Men det gäller rutinerade hästar och behandlas ej i detta avsnitt.

Eva Eternell Hagen