Stefan Alfelt: Malmös problem är att ingen längre spelar för laget
MALMÖ. Malmö FF är storlaget som förlorat sin själ.
Den förlorades inte i år och kommer heller inte att vinnas tillbaka denna mellansäsong.
MFF:s problem är att man efter guldet 2004 har missat karaktärerna i truppen.
Laget som i går förlorade mot Häcken saknade allt som den gamla MFF-andan stod för. Känslan av oövervinnlighet, hatet att förlora och framförallt – lagandan som tvingade alla att i alla lägen satsa maximalt för lagets bästa.
Mot Häcken var Daniel Andersson avstängd, den siste med den gamla MFF-andan, och det var katastrofalt för laget som helt saknade pådrivare. Någon som med sin attityd kunde tvinga de andra att ta tag i spelet och skapa dominans.
Häcken visste exakt hur man skulle spela, de flesta motståndare vet det numera när de kommer till Malmö. Malmö stadion var förr en skräckarena för alla motståndare medan nya Swedbank Stadion mest blivit en mardröm för hemmalaget.
Häcken spelade smart och snabbt. Tog sig fram med ett eller två tillslag, blev med sin långa framgångssvit aldrig stressade.
Erik Friberg och Josef Karlsson kunde ganska enkelt få tag på bollen och vända spelet på mittfältet. Mittbackarna Mattias Östberg och Tom Söderberg höll rätt tätt framför duktige målvakten Christoffer Källqvist. Framåt hotade Paulinho och Jonas Henriksson från kanterna och Mathias Ranégie var väldigt bra som bollhållande topp.
Häcken gjorde en perfekt match
Häcken gjorde en för sina resurser perfekt match och vann på sina inövade fasta situationer som man utnyttjar effektivt.
Malmö tog in ett underläge med Ricardinhos perfekta frisparksmål men skapade den här gången betydligt färre klara målchanser än man gjort i tidigare matcher. Edward Ofere tog emot många bollar men var för seg för att riktigt komma loss. Wilton Figueiredo sprang omkring i ett ingenmansland och på kanterna var Jiloan Hamad och Daniel Larsson tämligen ofarliga.
Rick Kruys utan Daniel Andersson vid sin sida blev för ambitiös och stack fram så att han stal ytor för Figueiredo som inte visste var han skulle ta vägen och när MFF tappade boll blev det enorma ytor omöjliga för Robert Åhman Persson att täcka.
Allt detta ihop med att MFF:s försvar var riktigt darrigt förklarar förlusten. Gabriel är ingen defensiv storback, Jasmin Sudic har långt kvar till allsvensk toppklass, Ulrich Vinzents har blivit alldeles för omständlig. Ricardinho däremot visade klass. Man önskar att han blir ännu mer offensiv och använder sitt fina skott oftare.
Spelar för sig själva – inte laget
MFF:s stora bekymmer är att så många i laget spelar för sig själv. För sin plats i laget, eller för sin framtid i större klubbar.
I den gamla tidens MFF hade det aldrig tillåtits, en sorts positiv kamratfostran hade tvingat in alla i leden och skapat ett framgångsrikt lag.
För det är inte talang eller skicklighet som saknas, det är inställningen som brister och att den gör det måste de som bestämt värvningarna vara ansvariga för. Ett lag byggs inte bara av fotbollsmässig talang, det måste innehålla en vinnande mentalitet också.
Sen kunde ju Roland Nilsson utnyttjat alla sina tre byten när det ändå var tvunget att satsa framåt med friska spelare.
Rolles coachning är inte heller klockren.
Häcken har hittills presterat fantastiskt bra och man gör det med ett spel som man tror på som lag.
Gais har säkert tvivlat på sin förmåga trots spelmässigt bra insatser och därför var segern över Örgryte extremt viktig. En förlust hade förmodligen naglat fast Gais i den bottenstrid man nu gav sig själv möjlighet att lämna.
För Örgryte är jag dock säker på att sista chansen försvann med 0–1-förlusten. Laget är för ihåligt i defensiven och när anfallsstjärnorna Marcus Allbäck och Alvaro Santos inte längre är anfallsstjärnor finns inte något hopp kvar.