Vermaelen – en sensation
Wennman: Vad är det som pågår?
LONDON. ...och medan vi väntade på the D-day, derbydagen, vad hade de andra pojkarna för sig?
De växte en bit till.
En så det knakade över norra London.
En annan så det knappt går att bli större.
Hör från Stockholm att Svennis varit hos Oldsberg och att det varit bälgaspel med farbror Grip i rutan. Trevligt.
Det är ändå ingenting mot det belgaspel som pågår i Arsenal just nu. Thomas Vermaelen heter mannen som lirar. Han är den belgiske mittbacken som värvades från Ajax och som – rätt överraskande, får man säga – blivit den nya kelgrisen på Emirates.
Jag såg bara en dryg timme live av Arsenal–Wigan (4–0), men det räckte.
Vermaelen hade då stänkt in 1–0 med huvudet på en van Persie-hörna, sen gått upp och spelat vägg med Eboue (snygg överhoppning av Diaby) och skjutit 2–0 i krysset med vänstern.
Belgaren är alltså mittback, som sagt. Han har gjort fyra mål på sex tävlingsmatcher för Arsenal. Tre i ligan, ett i Champions League. Vad är det som pågår?
Växer för varje match
Rätt många tvivlade på manager Wengers omdöme när han och täppte till luckan
efter Kolo Touré (till Manchester City) med Thomas Vermaelen. Det fanns fotbollsexperter i både Holland och Belgien som menade att 23-åringen saknade de kvaliteter som krävs av en mittback i ett engelskt topplag.
Men killen är alltså en sensation. Han växer för varje match. Jag tycker han påminner väldigt mycket om Man Uniteds Nemanja Vidic. Inte bara utseendemässigt, Vermaelen rör sig likadant, är ruskigt bra på huvudet och hård i kroppen.
Utklassningen av Wigan var annars en bedrövlig historia, särskilt i första halvlek. Det var ständiga avbrott, frisparkar för ingenting, spelare som låg och kved fast de knappt vidrörts, dykningar, filmningar, tjafs...men mitt i fusket utbröt det en fotbollsmatch då och då och behållningen hette alltså Thomas Vermaelen.
Torres – underbar att se
Heter man däremot Fernando Torres finns det inte mycket som överraskar. Han är liksom redan så stor man kan bli. Ändå häpnar man emellanåt.
I ett läge där Liverpool faktiskt var i krisläge på Upton Park – poängförlust mot West Ham hade varit en förödande smäll – reste sig Torres huvudet högre än alla andra och nickade in 3–2 till Liverpool med kvarten kvar.
Han hade då redan gjort matchens första mål efter ett sånt där soloryck man-man-man som han gjort till sin specialitet. När han bestämmer sig för att utmana motståndarnas försvar gör han det verkligen till hundra procent. Fullt ös, bara. När det lyckas, som i går, är det underbart att se. En svensk dröm vore att få se Johan Elmander (på bänken i Bolton i går) hitta samma ruggiga ryck över en natt.
Mellan Torres första och andra mål hände det andra saker som inte var lika smickrande för Liverpool. Laget fortsätter att släppa in mål på fasta situationer, en straff ( Alessandro Diamanti) och en hörna (nick av Carlton Cole), och Rafael Benitez har verkligen ett problem här.
Låt vara att West Hams nye glamourpojke, italienaren Diamanti, kom undan med vad som såg ut att vara en märklig dubbelträff på straffsparken, men den gamle Pool-klippan Jamie Carragher hade inte nån av sitt livs bästa halvlekar. Han var värd en ”hårtork” av Benitez i halvtid.
West Ham spelade bortaspel på hemmaplan och hade, om det inte varit för Den Store Torres, grejat en poäng.
Och apropå hårtorkar: West Hams Diamanti, som fick en stående ovation när han klev av i går, skickade inför förra helgens match en kurir att köpa en ny hårtork till Wigans omklädningsrum. Den som redan fanns dög inte.
Vad det säger om dagens stjärnor är jag inte säker på. Jag måste fråga Oldsberg.