Erik Niva: Ett misslyckande för landslaget – men de blågula erövrade ändå ett mästerskap
KIEV. I mer än en vecka har nu blågula fans sjungit sin sång om hur det bara finns svenskar i Kiev.
Det har varit imponerande, det har varit kul – men det har dessutom varit viktigt.
En stor del av svensk fotbolls framtid står på läktarna.
Zlatan Ibrahimovic var först.
Han gick ut till kurvan, tog av sig matchtröjan och skickade ut den bland supportrarna.
Alla de andra svenska spelarna följde sedan efter.
De tog sig tid, gjorde verkligen en poäng av att tacka ordentligt för det fenomenala stödet.
Får jag välja en bild att ta med mig från det här svenskmästerskapet så tar jag den.
Vi har fått in en större bolltrygghet i laget, vi har Zlatan Ibrahimovic och hans trollkonster – men ber ni mig sätta fingret på en anledning att tro på en ljus svensk fotbollsframtid så pekar jag mot Olympiastadions läktare.
Även ni som har följt turneringen från tv-soffan har ju sett bilderna och hört rapporterna. Ni har förstått att det har varit bra jäkla många svenskar på plats i Kiev.
Kanske tycker några av er till och med att det har varit lite väl mycket tjat om den saken.
Supportrarna spelar ju inte på mittfältet.
Läktarmatchen? Vem bryr sig? Vad spelar det för roll om vi vinner den, så länge vi släpper in billiga nickmål?
Det är en rätt vanlig åsikt, även bland folk inom sporten.
Samtidigt som det irländska landslaget blev sönderstrimlat av spanska passningsgenier sjöng de grönvita läktarhorderna sig igenom en evighetslång version av den gamla rebellsången ”Fields of Athenry”.
Roy Keane är ju tv-expert nuförtiden, och han gillade inte alls det han hörde. Hylla ett förlorande lag? Inte i hans vinnarvärld.
– Nonsens. Vi är ett litet land, men vi kan inte nöja oss med att åka till turneringarna och sjunga allsång då och då.
Som om det skulle finnas en motsägelse. Som om det ena skulle utesluta det andra.
Tvärtom.
Den där allsången kommer i förlängningen öka Irlands chanser att hävda sig i de stora fotbollssammanhangen.
– Jag kommer aldrig att glömma den så länge jag lever, sa Gerard Piqué.
Dagen efter var videoklippet på de irländska fansen ett av de mest populära på hela internet, fram till det att Uefa blockerade det av upphovsrättsliga skäl.
De förstod inte heller det som Roy Keane inte begriper.
I dagens fotbollsvärld är läktarlivet en av fotbollens allra viktigaste ingredienser. Det både skapar och upprätthåller intresse. Många ungdomar blir precis lika inspirerade av en mäktig film från en kortsida som av en videokavalkad med snygga mål.
Kan vara vår näste Zlatan
Någonstans i Sverige sitter det en sjuårig kille som ser bilderna från Kiev. Kanske har morbrorn, mostern och kusinen varit där, och kommer tillbaka med sina souvenirer och berättelser.
Jag lovar att den killen kommer att engagera sig ännu mer i fotbollen framöver, anstränga sig lite extra mycket på sina sommarträningar.
Om 20 år är han förmodligen en av dem som betalar tusentals kronor varje år för sin allsvenska säsongsbiljett. Eller så kanske han är vår näste Zlatan Ibrahimovic.
Men okej, det är ett tag dit, så vi kan ju passa på att lyssna på den Zlatan Ibrahimovic vi redan har.
Efter matchen igår pratade han konsekvent om de svenska ”hemmafansen”, och intrycket de gjort under EM.
Han bryr sig.
Ni kanske inte tror att han gör det, men jag vågar faktiskt lova att både han och alla de andra innerligt och uppriktigt uppskattar stödet.
I många andra fotbollsländer väljer toppspelare att avsluta sina landslagskariärer i förtid, när de börjar närma sig 30. I Sverige har till och med en snart 35-årig mittback svårt att slita sig.
Både Olof Mellberg, Zlatan Ibrahimovic och alla andra tycker helt enkelt att det är roligt att bära en blågul tröja inför fullsatta läktarsektioner.
Positiva minnen
Så okej, det var den pläderingen för den konkreta betydelsen av ett bra läktarstöd – men det var även den pliktskyldiga, redogörande biten.
När allting kommer kring handlar ju inte fotboll om rationella resonemang eller krassa resultat.
Fotboll handlar om känslor, om upplevelser, om minnen.
Och så här är det ju: Vi minns inte VM-matchen mot Paraguay för att Fredrik Ljungberg gjorde ett sent segermål som skickade oss till åttondelsfinal, utan för att Olympiastadion i Berlin var rättigenom gulblå.
EM 2012 kommer alltid att förbli ett svenskt misslyckande – naturligtvis – men turneringen kommer aldrig enbart att vara ett svenskt misslyckande.
Alldeles för många svenskar har gjort ett alldeles för gott intryck för det. Alldeles för många åker härifrån med positiva minnen.
Vill man tydliggöra skillnaden på ett fotbollsland med och utan supporterkultur behöver man bara backa 20 år i tiden.
VM 1990? Det var då Sverige gjorde fiasko.
EM 2012? Det var då landslaget åkte ut, men de blågula ändå erövrade ett mästerskap.