Tillbaka till framtiden
TURIN. Ska man sätta sig i en tidsmaskin får den gärna se ut och låta precis såhär.
Det här var kvällen då vi klev in i ett fotbollsinferno och åkte tillbaka till framtiden.
Europa är svartvitt igen.
Minuterna före avspark vecklade den södra kurvan ut en gigantisk banderoll med ett tydligt budskap: ”Efter Italien så tar vi Europa”.
Skarpa blockbokstäver mot en ljus bakgrund. Svart på vitt.
I våras vann de den italienska ligan. Nu pulveriserade de Europamästarna.
Juventus är tillbaka, men i ny förpackning.
När de nådde tre raka Champions League-finaler i rad under mitten av 1990-talet spelade de mitt i ett moln av misstankar. Motståndarna berättade om ett lag som exploderade på ett smått omänskligt sätt, om stridshundar i svartvita tröjor som bokstavligt talat fradgade om munnen.
Klubbläkaren dömdes till 22 månaders fängelse för dopningsbrott. Några år därefter detonerade Calciopoli-skandalen.
Juventus sjönk ner i skandalträsket, och det tog dem lång tid att kämpa sig tillbaka upp igen.
Egentligen är de först nu de nått hela vägen.
Efter Italien är de nu på väg att ta Europa. Den här gången gör de det dessutom på ett sätt som gör dem väldigt lätta att gilla.
Offrande och med en tydlig spelidé
Alla i Italien håller såklart inte med, men när ett sånt här lag spelar på det här sättet på en sån här arena är det nästan omöjligt att värja sig.
Alla fyra sidor av Juventus Stadium hoppar, samtidigt som en hårdkokt kärna av italienska spelare fullständig strimlar sönder stjärnsamlingen från London.
Den här gången funderar vi inte på vilka ämnen som finns i blodet på hemmaspelarna, även om vi undrar över hur stort adrenalinpåslaget egentligen blir för ett lag som vrålas framåt på det här sättet.
Några stora överraskningar bjuder inte Juventus på.
De gjorde precis det som lyft dem till framgångar det senaste året, fast i kubik och kvadrat. De offrade sig fullständigt för en tydlig spelidé som alla köpt in sig på.
Redan på förhand visste Chelsea ungefär vad det var som skulle dundra in i dem. De klarade bara inte av att göra något åt smällen när den väl kom.
Precis som i Donetsk sjönk skeppet utan spår, då det saknade de kaptener som kunde hålla den blå fanan högt.
Hur man än vrider och vänder på det så var Didier Drogba, John Terry och Frank Lampard de tre viktigaste spelarna i det lag som vann Champions League för ett halvår sedan. Ingen av dem fanns här i kväll.
Ett fotbollslag är aldrig starkare än sin ryggrad, och Chelsea har opererat bort sin.
Det dröjde nästan 90 minuter innan Roberto Di Matteo kom till den obligatoriska presskonferensen efter matchen. Väl där uppträdde han som en pressad man utan svar på särskilt många av de frågor som studsade mot honom.
Inför en avgörande bortamatch mot de italienska mästarna hade han chansat och experimenterat, försökt trycka ner en hel rad runda spelpjäser i runda hål.
Dumt och oansvarigt av Di Matteo
Yttern Eden Hazard fick spela center. Försvararen César Azpilicueta fick flytta upp på mittfältet. Fem försvarare i startelvan, men bara två innermittfältare och ingen renodlad anfallare. Ingen halvmiljardsman som heter Fernando Torres.
För dem som följt spanjorens tid i Chelsea var just den petningen lättbegriplig, och för dem med ett minne som sträcker sig längre än ett halvår framstår det som smått bisarrt att se hur Roberto Di Matteo tvingades fäkta bort ett helt batteri av frågor som antydde att han nu skulle få sparken – men fotbollen fungerar ju såsom fotbollen gör.
Förlorar Europamästarna en match med 3–0 så har tränaren tagit ut fel lag, valt fel taktik och öppnat upp sig för kritik.
Blir Chelsea de första Champions League-vinnarna någonsin att åka ut i gruppspelet så har lagbyggaren förvaltat sin halvmiljardssäck på ett dumt och oansvarigt sätt.
På den här nivån kommer man alltid att påverkas av saker bortom ens egen kontroll, och en väldigt stor del av jobbet handlar paradoxalt nog om att hantera just dessa.
Spelare som blir skadade, avstängda eller ålderstigna. Ryska ägare som fattar nyckfulla beslut helt utan insyn. Ukrainska storlag som själva tycks bestämma när de gör mål.
Sådan är fotbollen för Roberto Di Matteo, den här kvällen då Juventus manglade hans lag sönder och samman.
Så ser den ut – i svart på vitt.
10 senaste mästarna – ingen har hittills missat slutspel
2002/2003 milan – 2003/2004: kvartsfinal
2003/2004 porto – 2004/2005: åttondelsfinal
2004/2005 liverpool – 2005/2006: åttondelsfinal
2005/2006 barcelona – 2006/2007: åttondelsfinal
2006/2007 milan – 2007/2008: åttondelsfinal
2007/2008 man united – 2008/2009: final
2008/2009 barcelona – 2009/2010: semifinal
2009/2010 inter – 2010/2011: kvartsfinal
2010/2011 barcelona – 2011/2012: semifinal
2011/2012 chelsea – 2012/2013: ?