Holm: Äntligen fick vi se de toppseedade mötas i en SO-final

Stefan Holm

helskärm

Tomas Berdych besegrade Jo-Wilfried Tsonga med 4–6, 6–4, 6–4, säger ni.

Jag såg mer än så.

Finalen i Stockholm Open var en stor seger för tennisen som sport.

För första gången sedan 1991 fick vi se de toppseedade spelarna göra upp om titeln.

Ni vet hur det brukar vara. Vi läser rubrikerna om att världens bästa tennisspelare är klara för Stockholm Open, vi ser deras ansikten på affischer och i drömmar.

Arrangören säljer mängder av biljetter men när turneringen väl börjar har publikmagneterna av olika anledningar ställt in resan till den kungliga huvudstaden.

Åskådarna har blivit blåsta

2001 var det lottat och klart när dåvarande världsettan Lleyton Hewitt meddelade att han inte skulle komma, 2004 var det Andy Roddick som lämnade återbud, året därpå blev tennisälskarna lurade på Andre Agassi och 2008 drog sig Roger Federer ur turneringen i sista stund.

Åskådarna har blivit blåsta på tennisgodis (konfekten) så många gånger att jag förstår de biljettköpare som aldrig återvänder till Kungliga tennishallen. De vill se världsspelare i finalen, inte Jonas Björkmans gamla barnflickas belgiska pojkvän.

Visst, vissa affischnamn, som Agassi och Federer, tog ansvar och ställde upp i Stockholm Open vid ett senare tillfälle. Det gjorde även Lleyton Hewitt, som med facit i hand borde ha stannat hemma även 2002.

Provocerad av att se Hewitt spela

Jag ska villigt erkänna att jag blev provocerad när jag såg honom spela under veckan, trots att jag borde ha blivit imponerad. Det är inte illa av en 31-åring som har rasat utanför topp 100 att kämpa ned Kevin Anderson och Jarkko Nieminen. Australiensaren slet för varje poäng och han gjorde det för att hans rankning inte tillåter annat.

För tio år sedan var han inte lika engagerad. Den då färske Wimbledon-mästaren kom till Sverige, fick walk over mot Thomas Enqvist, skrev några autografer, förlorade sin öppningsmatch mot 76:e-rankade Raemon Sluiter (3–6, 3–6), kvitterade ut startpengarna och drog vidare i världen.

Därför var det så befriande att se Tomas Berdych och Jo-Wilfried Tsonga göra upp om årets titel. Jag hade räknat med att åtminstone en av dem, kanske båda, skulle dra sig ur Stockholm Open eftersom de gick långt i Masters-turneringen i Shanghai.

Jag hade fel och är väldigt, väldigt glad för det.

För första gången sedan 1991 fick vi se de toppseedade spelarna göra upp om pokalen och i skiljeset märktes det att båda hör hemma på topp 10.

De visade klass, men fram­förallt visade de vilja och hjärta. Tomas Berdych vann till slut, men i mina ögon var finaluppgörelsen en stor seger för tennisen som sport.