Knockade Liverpool
En fysisk gigant – men förpestar allt med filmande
LONDON. Mästerkocken Gordon Ramsay, med son i Frank Lampard-tröja, gick omkring på Stamford Bridge och såg småputtrigt nöjd ut.
Men nu var det inte the F-word det handlade om igår.
Det var the D-word.
D som i Didier Drogba.
The F-word är bannlyst i engelsk press och skrivs alltid f**k, men Gordon Ramsay vrålar det förbjudna ordet hur ofta han vill under sina matlagningsprogram i tv (då säger det piiip) och kan knappt säga en hel mening utan ett ”fuck”. Han har gjort det till sin grej. Han är till och med värre än Sir Alex Ferguson.
I ärlighetens namn satt jag själv och mumlade några osande Ramsay-haranger under Chelsea–Liverpool (2–0).
Det var när toppmötets huvudaktör, Didier Drogba, låg och kved och larvade sig som värst i gräset och förpestade en annars underbar individuell insats med sina dumheter. Jag har sällan varit så förbannad på en fotbollsläktare.
Det var D-ordet i alla sin prakt:
D som i Drogba, Dramaqueen, Diva, Drömspelare och – i mina ögon – Dödskalle.
Ska vi fortsätta på kocklinjen var det utan tvekan ivorianen som satte sprätt på den här anrättningen, rörde om i grytan, var den extra kryddan, vad ni vill. Drogbas passning fram till Nicolas Anelkas 1–0 efter en timmes spel var fantastisk. Hans bollmottagning, bortvändning av liverpoolförsvaret och inspel till Florent Maloudas 2–0 efter 90 minuter var ett suveränt solonummer.
Utan att göra nåt mål själv blev alltså denne Drogba Chelseas hjälte rent fotbollsmässigt. Han vann duellen mot Liverpools Fernando Torres och var en fysisk gigant, som ett ostoppbart godståg, när det passade honom.
När det inte passade honom låg samme fysiske gigant gång på gång och vred sig och filmade och överdrev på ett sätt som fick den engelska tv-publiken, chelseafansen möjligen undantagna, att bli galen. Det var Drogbas gamla fasoner igen, de som kapten John Terry och de andra lagkompisarna sagt åt honom att lägga av med.
Kanonmatch av Terry & Carvalho
De som håller på Chelsea tycker kanske det är en smaksak, att man får ta det onda med det goda när det gäller Drogba. I så fall är det som att servera hummer och surströmming på samma tallrik.
Nå, mitt i alltihop var det väl tur att mannen gjorde showen till sin, så som han brukar i stora matcher. Då hände det i alla fall nåt spektakulärt. Toppmötet blev för övrigt en taktiskt låst historia, en riktig hjärn-skrynklarmatch mellan Carlo Ancelotti och Rafa Benitez.
Sällan har man väl sett Chelseas ytter-backar så hårt hållna defensivt, till exempel. Jag tror inte Ashley Cole var över mittlinjen en enda gång före paus. Kanske tre gånger i andra halvlek.
Liverpools Javier Mascherano hade en strålande första halvtimme på mitten, sen försvann han mer och mer för att till slut bli nermald av Frank Lampard. Det blev inget konstruktivt spel alls framåt, Chelsea såg till att skära av de passningsvägar som brukar gå via Steven Gerrard till
Torres, och Liverpools två storstjärnor fick en nästan omöjlig uppgift. Och inte gjorde det saken lättare för Torres att John Terry och Ricardo Carvalho gjorde en kanonmatch i Chelseas mittförsvar.
Totalt sett var det relativt chansfritt.
Hemmamålvakten Henrique Hilario fick pris som Man of the Match efteråt, men hur många bra räddningar behövde han göra? Två?
Desto mer chanser när Arsene Wengers franska kök bjöd på delikatesser i norra London. 6–2 till Arsenal mot Blackburn...herregud, det hade kunnat vara 10–4.
Mål i Walcotts comeback
Martin Olsson gjorde sin första ligamatch från start för säsongen, och hade faktiskt ett rykande skott som kunde gått in. Men annars kunde han ju haft det roligare än att spela back mot ett Arsenal på hysteriskt humör.
Det stod 3–2 i halvtid och sen blev Blackburn blåst på en solklar straff, det hade alltså kunnat bli 3–3 där, men det känns ändå löjligt att spekulera i det efter en sån här uppvisning. Sex målskyttar i Arsenal, de fyra första målen vänsterskott, ännu en fullträff av Thomas Vermaelen – och en Cesc Fabregas som gjorde en av de mest fulländade uppvisningar jag sett på mycket länge. Mannen var fenomenal.
Theo Walcott gjorde comeback och mål direkt, det fick förstås Arsene Wenger att slicka sig om munnen. Och sen dundrade dansken Nicklas Bendtner in det sista målet...han såg lite oroväckande bra ut med tanke på en viss match på lördag.