Stryk rekorden och ta tillbaka alla medaljerna
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2006-07-30
CANNES
Hela sommaren har jag gått och undrat varför aldrig sprintduellen mellan Asafa Powell och Justin Gatlin blivit av.
Nu vet jag varför.
Och jag är inte ett dugg förvånad.
Snabba pengar - det är vad det handlar om.
Jag trodde att Justin Gatlin inte vill möta Asafa Powell förrän pengarna var det rätta.
En miljon sisådär i svenska kronor.
Men förklaringen var enklare än så.
Han visste att han åkt dit i ett dopningtest redan i april och att alla insprungna pengar skulle krävas tillbaka efter det datumet.
Men friidrottsvärldens senaste fuskare kan sitta trygg.
Justin Gatlin har redan tjänat miljoner dollar på sitt OS-guld på 100 meter i Aten och sina dubbla VM-guld (100 och 200 meter) i Helsingfors.
Och om inget mer avslöjas under den fortsatta utredningen får han behålla sina guldmedaljer.
Han tog en risk och förlorade - men är ändå en vinnare.
Det är dopningbekämparnas största problem.Du kan bara fälla en fuskare för det som hänt efter att de åkt fast.
När miljonerna redan är hemma och medaljerna ligger tryggt i bokhyllan.
Det är det som ger näring åt fortsatt fusk, fortsatt chanstagande.
Snaran måste dras åt
Sprint är friidrottens Formel 1 och Asafa Powell och Justin Gatlin får dubbla gagerna jämfört med svenska världsstjärnor som Kajsa Bergqvist och Christian Olsson.
Skoföretagen står i kö för att skriva kontrakt med de snabbaste i världen. Ett skokontrakt med Justin Gatlin är värt fyra gånger mer än ett kontrakt med Kajsa Bergqvist.
Hundra meter är höjdpunkten vid alla stora galor.
Det ligger alltid på bästa sändningstid.
Det gör det mer lockande att ta genvägar.
Och därför måste snaran dras åt.
Straffen behöver inte bli längre, men konsekvenserna måste bli tuffare.
Stryk alla tidigare rekord och ta tillbaka alla tidigare medaljer.
Är reglerna klara vet alla vad som gäller.
Nu lever vi i en friidrottsvärld där det gamla DDR dignar av dopningbevis från 70- och 80-talet, där dopning var en del av det östtyska idrottsundret.
Det var satt i system av en regim som såg idrottsliga framgångar som den bästa PR-kampanjen för det idealsamhälle man ville marknadsföra.
Resultatet idag är en massa idrottare som dött i förtid och andra som lever med psykiska och fysiska men av en hänsynslös exploatering av tonårskroppar, nästan uteslutande på damsidan där dopning har en vida större effekt.
Omöjliga världsrekord lever kvar
På den andra ytterligheten på den politiska skalan dopades det hej vilt av andra motiv.
Att tjäna pengar.
USA och de gamla öststaternas kalla krig utspelades lika mycket i laboratorierna som på banan.
Därför står vi med flera världsrekord som är i stort sett omöjliga att slå.
Vi har samma problematik i Sverige.
Dopningdömda Linda Haglund har båda de gällande rekorden på 100 och 200 meter.
Hennes 11.16 och 22.82 - 26 och 27 år gamla rekord - har ingen varit i närheten av sedan dess.
Ludmila Engquists 12.47 på 100 häck är numera hotat av Susanna Kallur, men det var tur att Ludmila inte var svensk medborgare då hon sprang på sitt personliga sovjetiska rekord 12.26.
Då hade vi pratat omöjligt där också.
Dopade svenskar? No way!
Nu vet jag att många kommer att mejla och hävda att ALLA är dopade i friidrotten.
Carolina Klüft, Kajsa Bergqvist, Christian Olsson, Stefan Holm.
Läs nu noga:
NO WAY.
De testas mer än alla andra i hela världen.
De skriver dagliga rapporter om var de finns, för att dopningpoliserna ska hitta dem var de än befinner sig i världen.
De har inte aldrig lämnat minsta spår av dopning.
Gör de det lovar jag att äta upp en hel hattaffär.
Läs mer om den senaste dopningsskandalen:
Mats Wennerholm