Kärleksfullt och naket

Sportbladets Lasse Anrell: Så ska ett boxaröde skildras

Han var snyggare än Fredrik Ljungberg.

Han var rikare.

Han var kändare.

Nu sitter han på sitt vårdhem och minns ingenting av sin storhet.

helskärm

Det bästa med Tom Alandhs dokumentär om Ingemar Johansson var att det inte var en massa tjafs. En rak, osentimental historia med början och slut, inte en massa lögner, inte en massa grötmyndigt moraliserande, ett boxaröde, så kan det gå, punkt slut.

Otäcka bilder

-Den som ger sig in i leken får leken tåla, sa Birgit och konstigare är det kanske inte.

Hon sa det om bilderna på när Ingemars vänsterfot darrade efter Floyds knock. Otäcka bilder. Skrämmande. Men det var inte elakt och cyniskt sagt, snarare medkännande, förra gången var det ju Floyd som fick stryk, boxaröden, punkt slut.

Det var Birgit som var behållningen med den här filmen.

Det var genom de historiska bildernas spegling i hennes uttrycksfulla ansikte 2005 eller i hennes jordnära, vackra ansikte som ung handbollsspelare som blev kär i Ingo och nobbade honom först, trots att han kunde få vem han ville.

Birgit var fantastisk. Jag blev kär i henne 2005 på samma sätt som jag blev det en gång som tioåring när jag såg henne i tv 1963. Vilken brud. Sen blev hon jurist. Så kan det gå.

Det var hennes osentimentala infallsvinklar som fick Alandhs film att leva.

Som när hon fick frågan om Ingo hade några drömmar?

-Att ta dan som den kommer, tror jag.

Inget hymlande från Ingos sida

Svårare än så var det kanske inte. Inte mer än så. Boxaröden. Ingo hymlade inte han heller. Jag är intresserad av att tjäna pengar, sa han själv på frågan om han skulle välja Hollywood eller boxningen.

Han flyttade till Schweiz och det hade i alla fall inte jag någon aning om. Han var årtionden före Borg och Stenmark. Han ville tjäna pengar också genom att slippa betala en massa skatt. Göteborgs-Posten rasade. Landsförrädare. Med tanke på det är det ofattbart att Borgs och Stenis landsflykt skapade sån ilska. Vi borde varit vana, precis som vi numera är vana. Men tydligen inte.

Vi fick ett hum om Ingemars storhet i filmen.

-Han hade tålamod, det hade inte jag, sa Lennart Risberg.

Rörande scener

Vi fick veta att pressen aldrig var jobbig på den tiden. Det var inga Zlatan-syndrom, inga Borg-kriser. det var kanske en annan tid då. Det var mer Rustan Älveby än Daniel Nyhlén. Eller om det var Ingemars enkla inställning om att ta dan som den kom. Jag vet inte.

Tommy Engstrand knöt ihop hela den här livsinställningen när han berättade om ett besök hos Ingemar 1969 i Schweiz efter skilsmässan.

Var han olycklig?

-Nä, inte alls, han tog dan som den kom.

Det fanns några rörande scener. Det mesta med Birgit var rörande. Som hennes berättelse om hur Ingemar bakade tigerkakor och fina småkakor när det var kalas men förbjöd Birgit att berätta om det.

Men framförallt var det en bra film om en av svensk idrotts stora, kanske den största genom tiderna. Värdigt och varför Paolo Roberto blev förbannad kan jag inte förstå. Just så här sant, naket och kärleksfullt ska ett boxaröde skildras.

Just så här tror jag att det var.

Den som ger sig in i leken får leken tåla.

Lasse Anrell