Lasse Anrell: Den som såg lycka såg rätt – den kulan tog Filifjonkan tillbaka till mumindalen

HELSINGFORS. Det blev verkligen det drama jag förutspådde i går.

Klüft mot Barber – och Klüft mot henne själv.

Jag tror att det här dramat tar slut först på mållinjen på 800 meter i en ocean av mjölksyra i kväll.

Sverige håller andan, skrev jag.

Det blev värre än så: Sverige tappade andan – först när Klüft rev ur sig i höjdhoppet och sen när hon gjorde sin fantastiska kulstöt.

Jag såg hela dramat här i Olympiastadion – men mest såg jag det i Carolina Klüfts blick. Hela dramat kunde man se speglat i hennes ögon.

Jag tittade noga på henne när hon gick fram till startblocken för 100 meter häck, dagens första gren. Jag såg en säkerhet som förvånade mig. Men så hörde jag rapporterna om att hon klarat av att ta i för fullt vid uppvärmningen; foten höll, ett slags trygghet spred sig i hennes ansikte. Jag trodde det var ett tecken på att vi kanske hade fel när vi tolkade den dramatiska händelsen i fredags när hon föll ihop skrikande och hade stukat foten.

Jag trodde också att vi kanske tolkat de enstämmiga läkarbulletinerna fel, då slog ju min journalistiska misstänksamhet omedelbart till och jag tänkte att det lät nästan östeuropeiskt övertydligt, så bra kunde hon inte må efter den typen av fall och reaktion.

Förtvivlade ögon

Jag trodde nu att jag kanske hade fel där också, kanske var hon verkligen hundraprocentigt hel. Jag tänkte att man kanske kunde tolka hennes blickar så.

Loppet gav ingen anledning till omtolkning. 13.19 är en bra tid, inte sensationellt bra men en tid som man grundlägger ett guld på. Barber var ännu snabbare men det skulle hon vara, det visste vi. Klüfts ögon var ännu trygga.

Men sen kom höjdhoppet.

Det var då dramat började. Det var då dramat började på allvar. Grenen startades av en förtjust leende Klüft som applåderade de andra som vanligt och betedde sig allmänt barnsligt lycklig över att vara på idrottsbanan – men avslutades av en Klüft som hade svarta, förtvivlade ögon som sa att plötsligt var magin över, plötsligt insåg Den Oövervinneliga att hon var ett högst mänskligt byte. En bland andra. Hon applåderade inte ens Barbers hopp på slutet.

Jag tänkte att det var längesen jag såg Klüft som en bland andra. Det kan inte ha varit sen 2002 när hon blev trea i inne-EM i Wien.

Jag såg inte om det var en smärtsam känsla eller om det var något som tände henne. Jag tror aldrig det är hundraprocentigt njutbart att, från att i åratal ha varit Den Oövervinneliga, vakna upp en dag med ont i foten och den högst mänskliga känslan av sårbarhet. Jag kanske övertolkade hennes ögon, men jag tror det var det jag såg. En smula hjälplöshet, en smula småländsk envishet, en smula förvåning, en smula nyhetens obehag.

Klüft försökte skoja bort misslyckandet efteråt bland journalisterna i den Golgatavandring som kallas mixed zone, men hon lyckades inte; ögonen slog inte följe med orden och de ansträngt oberörda kroppsrörelserna.

Hon talade om sina fotleder. Jag hörde de mest skrämmande saker. Själv sa Klüft att lederna är så uttänjda att de tål både vrickningar och stukningar och en av ledarna sa att Carolina Klüft, 22, knappt har några leder kvar längre, så det spelar egentligen inte så stor roll om hon blir skadad, det gör varken till eller från. Jag tolkade det i alla fall så, det lät mycket märkligt och jag vet inte om det var en del av en ny eller en nygammal mörkläggning; Klüft var ju skadad och illa skadad, det såg vi trots att tejpningen runt vänstra foten var hudfärgad och knappt synlig innanför den svarta lilla koketta sockan.

Så kom kulan.

Jag har sett Carolina Klüft många gånger nu. Det var länge sen jag såg henne så glad. Det var ögon som brann av lättnad och tyngdlöshet. Ni såg väl själva i tv hur hon flöt fram inne i arenan och inte kunde sluta studsa runt. Det var ett tag så man var rädd för att fotens alla kvarvarande leder skulle tänjas ut till de inte längre var ledband utan snarare gummiband, ingen grundämne man skapar guld av direkt.

Kulan var nyckeln. Den tog Klüft tillbaka in i den där känslan som man bygger oövervinneliga idrottare av. Den som såg lättnad såg rätt, den som såg lycka såg också rätt. Filifjonkan var tillbaka i Mumindalen och allt var så bra och enkelt som hon alltid önskat sig att det skulle bli.

Arbetsseger i motvind

Ja, ni får ursäkta att jag blir lite Tove Jansson-flummig här, men både Klüft och Finland inbjuder till det. Det var en kall, outhärdligt finsk dag här i Helsingfors och man behövde inte sakna fotleder för att önska sig långt, långt in i Mumindalens omslutande trygghet. Jag frös, lika mycket som Filifjonkan brukar göra när hon inte intar Carolina Klüfts landslagsdräkt.

200 meter blev en arbetsseger, trots minus 2,5 i vind och trots att hon sa att det kändes som att springa in i en vägg. VI som sett henne springa 200 meter många gånger såg att hon inte hade den där självklara lättheten i steget som hon brukar ha. Men det hade å andra sidan inte Eunice Barber heller. Hon hade mjölksyra på slutet, trots att hon bara sprang 200 meter och trots att hennes motvind bara var 1,0.

Det antyder en del om hur 800 meter kommer att vara.

Jag tror allt avgörs där. Barber leder just nu med två poäng, och Klüft vinner antagligen varken längd eller spjut. Alltså återstår 800 meter och där avgör viljan, energin och förmågan att uthärda mjölksyran. Ni som sett mångkampare springa 800 meter vet att det kan vara bland det smärtsammaste som finns i hela idrottsvärlden. Musklerna som är tränade för så mycket annat än just 800 meter skriker och löparen känner det som om panikenångesten och de sönderstressade ledbanden ska kväva henne.

Den som hanterar det bäst vinner. Jag önskar att jag kan säga att det blir Klüft, men jag är långt ifrån säker.

Jag önskar att jag kunde säga att hennes ögon sa att hon skulle vara den gamla skadefria Klüft som tävlar i dag, men jag är långt ifrån säker.

Ett är säkert – dramatik

Jag önskar att kunde säga att Den Oövervinneliga segrar i alla tre grenar i dag, men jag är långt ifrån säker.

Det enda jag vet är att det blir ett drama. Precis som vi anade.

Det blir ett drama och var det inte just det vi ville ha och var det inte just det vi önskade i Aten när vi gnällde över att allt gick för enkelt för Klüft.

Men det vi inte tänkte på den gången var ju att ett drama faktiskt kan få ett olyckligt slut. I själva verket fick ju nästan alla antika dramer och alla italienska, dramatiskt lyriska, operor det.

Efteråt såg jag mest en stor trötthet i Klüfts ögon. Han hade arbetat hårt på banan och hon hade arbetat hårt med media. Hon pratade med fler journalister och hon pratade längre än hon brukar under själva tävlingarna. Jag misstänker att det berodde på att hon inte vill ha mer kritik för sitt förhållande till media. Jag vet inte säkert, men jag misstänker det.

Även det gjorde hennes ögon trötta.

Kanske onödigt trötta.