Ekman: ”Jag hade aldrig någon dödsångest”
Publicerad 2012-04-28
Nils Ekman i stor intervju om stroken, vägen tillbaka, Djurgården och Vasaloppet
Ett enda våldsamt slag mot nacken förändrade Nils Ekmans liv.
På ett ögonblick gick han från fullt frisk hockeyspelare till en strokepatient.
I en lång öppenhjärtig intervju med Sportbladet berättar Nils Ekman, 36, om paniken efter slaganfallet, viljan att återigen arbeta för Djurgården och kampen för att komma tillbaka till ett normalt liv.
– Jag vet inte hur min framtid ser ut, säger han.
På Sophiahemmet trängs professorer, läkare och sjukgymnaster med varandra för att lära sig nya saker under seminarieämnet muskelhälsa.
På plats som gästföreläsare är också Nils Ekman, 36. Hans namnbricka presenterar honom som ”professionell ishockeyspelare”. Och det var ju så det skulle ha varit.
Våren 2010 skrev han på ett treårskontrakt med Djurgården. Efter 17 proffssäsonger i Sverige, Finland, NHL och KHL skulle han tillbaka till föreningen som han är så starkt förknippad med. Men det blev bara en halv säsong i Djurgården.
I stället förändrades allt en morgon den 27:e december 2010. Nils Ekman hade lovat sin fru sovmorgon efter en lång vakennatt med deras kolikdrabbade dotter. Men det blev aldrig någon frukost, i stället kollapsade hockeystjärnan på köksgolvet.
– Från det första anfallet när det vitnar för ögonen och man skramlar ihop på golvet tog det några minuter innan jag blev bättre. Då ställde jag mig upp och fortsatte laga frukost – och då kom en till. Det var nog fyra fem sådana smällar innan jag började kravla mig mot sovrummet, berättar Ekman.
Vad var första tanken när du kollapsade?
– När det hände så var det ”shit, mina barn får inte se mig så här”. Jag trodde väl på något sätt att de skulle bli riktigt rädda, och jag ville verkligen inte skrämma dem.
En dryg timme efter den första kollapsen befann han sig på akuten på Danderyds sjukhus. Det var då den riktiga panikkänslan infann sig.
– När man ligger inne på sjukhuset och synen försvinner, man anar bara konturer och skuggor och man märker hur personalen springer runt och att det plötsligt står tio personer runt sängen som frågar min far och min storasyster saker, då ringer det en hel del varningsklockor, säger han men betonar samtidigt att han aldrig fruktade för sitt liv.
– Jag hade aldrig någon dödsångest, men när jag ligger första natten på övervakningen och det sitter en sjuksköterska bredvid mig som jag försöker prata med sjunker det in att livet kommer vara jävligt annorlunda framöver, att jag nog kommer vara handikappad.
”Obotlig optimist”
Ändå vet jag att du sagt att du hoppades på nästa match, kanske slutspelet och framför allt nästa säsong, trodde du på det själv?
– Ja jag ville sätta upp mål hela tiden. Men det var mycket varningssignaler redan då på att det här inte var en vanlig förkylning eller ett brutet ben. Men man är ändå en obotlig optimist och tänker att ”jag blir säkert piggare i morgon, sover jag ordentligt blir det säkert bättre”.
Men rehabiliteringen från stroken har varit mycket längre och svårare än en lång natts sömn. Först handlade det om att lära sig gå, först med gåbord sedan med rullator och tillslut helt utan stöd. Nästa steg var givet – åka skridskor.
Ungefär tre månader efter stroken tog Nils Ekman med sig sin sexårige son till Danderydsvallen för att ta premiärskären mot en tilltänkt comeback.
– Då kände jag att nu går jag och kan nästan jogga, nog fasen kommer jag kunna åka skridskor. Men det var precis som efter tre veckor när jag skulle lära mig gå igen, det var precis lika omöjligt.
– Det var en något längre uppförsbacke än man tänkt sig. Det var inte Väsjöbacken man skulle klättra uppför, det var Mount Everest.
Du berättade att det var första gången du grät efter stroken, hjälpte det dig i rehabiliteringen?
– Jag vet inte, jag kanske behövde gråta. Det var tungt, jag hoppades ju liksom, då var framtiden lite öppen. Men sen märker man att det här är slut, att jag aldrig kommer kunna åka skridskor på det viset igen.
Strax därefter kom den definitiva slutpunkten på karriären när läkarna konstaterade att stroken med största sannolikhet var orsakad av yttre våld mot nacken. Ett enskilt slag hade i förlängningen orsakat slaganfallet och då kunde ytterligare en ny smäll betyda en ny stroke.
– Det är sorligt, för även om jag hade lagt av med hockeyn på elitnivå så hade jag nog fortsatt på korpnivå med vänner, fortsatt leka hockey.
Åkte Vasaloppet
När motivationen att komma tillbaka till rinken försvann så försvann också mycket av viljan att komma ut och träna och göra saker i vardagen. ”Maskinen” Nils Ekman som aldrig hade tvekat för något utan bara kört på stod plötsligt håglös, omotiverad och utan något riktigt mål för att komma tillbaka.
Svaret blev Vasaloppet. En nio mil lång prövning med målet att samla in pengar till Strokefonden.
Men särskilt många träningspass orkade inte kroppen med så det var med bara fyra skiddagar i ryggsäcken ställde han sig på startlinjen.
På ren järnvilja tog han sig i mål, men priset var högt.
– Jag var verkligen inte förberedd på konsekvenserna med sjukdom och trötthet. Det tog tre veckor efter loppet innan jag hade förmågan att ta in saker och förmågan att få någonting gjort, laga mat eller bara klara av att lyssna på en fråga och få till ett ordentligt svar. Jag var bara helt slut och tom.
Även om han under sin föreläsning skämtade om hur försäkringskassan var lite fundersamma efter att han genomfört Vasaloppet som sjukskriven strokepatient så är Nils Ekman fortfarande 100 procent sjukskriven. Vardagen består i att hämta och lämna på dagis och försöka hjälpa till med markservicen hemma. Uppgifter som i all sin enkelhet kan bli till stora utmaningar.
– Jag klarar inte av komplexa saker. Jag kan inte hålla koll på barnen, laga mat, medla fred och duka, jag grejar det liksom inte, det bara låser sig. I stället för att bara beta av en grej i taget och prioritera så bara låser det sig. Jag står där bara helt handlingsförlamad.
Jag läste i en intervju att du blivit en bättre människa efter stroken, hur menar du då?
– Jag är inte lika krigisk, inte riktigt lika bångstyrig. Förr i tiden kunde jag bestämma mig för att nu kör jag och så gjorde jag det. Nu har jag blivit bättre på att lyssna och jag tar mycket större hänsyn till allt och alla. Det har varit bra.
Vad har du för kontakt med ishockeyn i dag?
– Jag är vice ordförande i spelarfacket sen försöker min son släpa med mig på lite hockey, jag har kollat på några Djurgårdsmatcher.
Hur har det varit att kolla på Djurgården ett år som i år?
– Tungt och tråkigt. Känslan av att ha varit delaktig i klubben och nu inte kunna göra något åt det och samtidigt veta hur bra alla är men ändå blir det bara sämre och sämre och sämre.
– Det har inte berört mig så, jag har inte mått dåligt av det. Jag har haft så mycket annat och tampas med.
Har du själv fått någon förfrågan eller haft någon kontakt med Djurgården?
– Det är det första alternativet jag har när försäkringskassan vill att jag ska börja arbetsträna och försöka komma tillbaka i arbete. Kanske i ett första stadium som en resurs några timmar i veckan och som betalas av arbetsförmedlingen. Det har jag pratat med Challe (Berglund) om. Jag måste hitta något betydelsefullt att göra, om det är inom Djurgården, spelarfacket eller Strokefonden får vi se, men det är de sakerna jag brinner för just nu förutom familjen.
Att vice ordförande-posten i Sico, spelarfacket, ligger varmt om hjärtat märks när vi börjar diskutera debatten om fula tacklingar och hjärnskakningar som rasade under årets elitseriesäsong.
– Jag följde med i debatten och jag har en hel del personliga åsikter. Den berörde mig så mycket att jag skrev en lång debattartikel, en väldigt lång debattartikel i ämnet – som jag beslutade mig för att inte lämna in.
Varför?
– För att jag inte ville blanda mig i debatten, jag gillar inte debatten som den utformade sig. Jag tycker att i grund och botten är det en arbetsmiljöfråga. Det stör mig att inte spelarna får mer att bestämma om i det som i grund och botten påverkar spelarna med hjärnskakningar och annat. Men debatten är långt i från slut, och mina åsikter är... annorlunda.
”Käpprätt åt helvete”
Du lämnar en ordentlig cliffhanger här...
– Haha ja, men det handlar om allt från disciplinnämnden till ligan och massmedias agerande som stör mig väldigt mycket. Många saker tycker jag är käpprätt åt helvete, eller ja det var hårda ord, i alla fall felaktiga.
Det råder alltså ingen tvekan om att det hela tiden finns nya mål och nya uppgifter för Nils Ekman att ta tag i. Men först handlar det om att få ordning på vardagen – och den egna kroppen.
– Jag måste börja träna, börja känns mig stark. Jag vill inte känna mig som en sjuk, trött vekling som bara går runt och lider av att vara trött efter Vasaloppet.
EKMANS TUFFA TID
27 december 2010: Nils Ekman drabbas av en stroke när han förbereder frukost till familjen.
Han förs akut till Danderyds sjukhus där man sedan väljer att flytta honom till en specialenhet på Karolinska sjukhuset.
30 december 2010: Djurgårdens läkare Bengt Gustavsson låter meddela att Nils Ekman nu kan sitta upp och äta. Han skickar också ett sms till laget där han gratulerar laget till segern mot Södertälje.
Januari 2011:Drygt tre veckor efter stroken påbörjar Nils Ekman gåträningen, först med ett gåbord, sedan rullator och tillslut utan stöd.
26 februari 2011:För första gången sedan stroken är Nils Ekman på plats på Hovet för att följa sitt Djurgården. Supportrarnas hyllningar får Ekman att brista ut i gråt på läktaren.
16 mars 2011:Nils Ekman skrivs ut från Karolinska Sjuk- huset och dygnet runt-vården upphör.
10 augusti 2011:Det definitiva beskedet kommer, Nils Ekmans 18 år långa karriär är över. Risken för en ny smäll mot huvudet gör att läkarna förbjuder honom att någonsin spela ishockey igen.
4 mars 2012: Till stöd för strokefonden kör Nils Ekman tillsammans med Kristin Kaspersen och NHL-kompisen Darius Kasparaitis Vasaloppet. Efteråt är Djurgårdaren helt slut. I tre veckor är han sjuk i bronkit, bihåleinflammation och svår huvudvärk.
SPELAT 38 A-KAMPER
Namn: Nils Ekman.
Ålder: 36.
Född: Stockholm.
Familj: Fru samt två barn, sex respektive två år.
Klubbar: Hammarby, Espoo, Blues, Tampa Bay Lightning, Djurgården, Hartford Wolf Pack, San Jose Sharks, Pittsburgh Penguins, Khimik Mytischy, SKA, St. Petersburg.
Antal matcher i:
Tre Kronor: 38. Elitserien: 102. NHL: 264. AHL: 57. KHL: 83. SM-liiga: 145.