Ett lag att älska – eller?

Peter Wennman

MANCHESTER. Är detta ett lag britterna kan lära sig att älska?

Njaa, säg det. Juryn satt i sammanträde vid denna upplagas pressläggning.

Efter 1–1 mot Senegal i OS-fotbollen får nog Team GB vara nöjt med villkorlig dom.

Efter 1–1 mot Senegal i OS-fotbollen får nog Team GB vara nöjt med villkorlig dom.

Folket som dömer är nämligen av en lite annan sort än den vanliga fotbollspubliken:

På Old Trafford satt inga hardcore United-fans, inga rödtröjor med säsongsbiljetter, inga fanatiska följeslagare av Englands landslag...detta var en olympisk idrottspublik av bredare typ, en människomassa som inte var förblindad från start.

Där satt inte ens mer än tre-fyra fotbollskrönikörer ur det klassiska, engelska fotbollsdrevet på pressläktaren.

Detta var en öppen rättegång under bar himmel, genomförd under annorlunda omständigheter:

Är mannen som petade David Beckham, managern Stuart Pearce, skyldig till nåt slags landsförräderi? Eller förtjänar han en andra chans?

Och framför allt:

Är ett lag vid namn Storbritannien nåt att bygga på för framtida OS-satsningar?

Kan avgöras på söndag

Det lät rätt okej runt det fullsatta OT sedan Craig Bellamy gett britterna ledningen med 1–0. Folket tände till. Det där märkliga, blåklädda laget i de fräcka dräkterna, bestående av engelsmän och walesare, började kännas sympatiskt.

Nån på Stretford End började skandera ”Gee-Bee”, det spred sig, och snart hade Pearces kompromissgäng fått sitt artistnamn: The Gee Bees.

Stödet höll i sig tills det var åtta minuter kvar, då Senegals Moussa Konate lyfte in 1–1 efter en fantastisk passning av Sadio Mane (som själv ­hade missat en jättechans tidigare i matchen).

Plötsligt var det inte längre The Gee Bees. Det var snarare en refräng av The Bee Gees:

Staying Alive? Staying Alive?

Så kommer Team GB att överleva gruppspelet?

Tja, det kan avgöras redan på söndag, då laget möter Förenade Arabemiraten på Wembley. Det kommer att bli en svårare match än britterna räknat med från början.

Bör gå vidare

Jag såg araberna göra en alldeles förtjusande första halvlek mot Uruguay – tekniskt läcker, full av dribblingar, tricks och snygga direktpass – men till slut förlora mot ett hårdare, mer cyniskt Uruguay (2–1). Araberna höll såna storstjärnor som Cavani och ­Suarez på mattan, så de kan mer än väl upprepa det mot ett offensivt tamt Team GB.

Det bör ändå till slut bli britterna och sydamerikanerna som går vidare från gruppen. Och sen får vi se. Det finns mycket för den impopuläre Stuart Pearce att förbättra.

Ingen kan dock klaga på insatserna av hans tre överåriga spelare. Kapten Ryan Giggs, 38, var klart godkänd. Micah Richards var en gigant i försvaret och glappkäften Craig Bellamy var bäst på plan. Han borde haft en straff förutom att han gjorde Storbritanniens första OS-mål sen 1960.

Bale hade gjort skillnad

Inhopparen på mittfältet, Aaron Ramsey, såg också väldigt kreativ och pigg ut, liksom Danny Rose på vänstersidan. Men Team GB är som sagt ett hopplockat hastverk utan riktiga konturer, och hade behövt mer offensiv power.

Det hade inte varit dumt med en sån som Gareth Bale (en walesare till). Han hade kunnat göra skillnad. Men Bale valde uppenbarligen att göra en Sven-Bertil och operera sina utstående öron i stället för att satsa på OS. Det tycks vara förklaringen till att han kunde spela match med Tottenham i förrgår, trots att han var ”för skadad” för OS.

Nå, Bale lär bli snabbare än nånsin i höst med det minskade luftmotståndet.

Hur Team GB klarar sitt motstånd återstår att se.