Niva: AIK kan det här med stormatcher – då får man också spela fler av dem
Djurgårdarna uppträdde som om de upplevde något unikt.
AIK spelade som om det här var sånt de gjorde varje vecka.
Och ja, klarar man av att hantera stormatcher så får man också spela fler av dem.
Några gånger om året förvandlas den allsvenska fotbollen till extremsport.
Känslorna i luften är så starka att de ger vindmotstånd. Decibelnivån är så hög att det inte går att höra vad lagkamraten säger fyra meter ifrån dig.
Derby.
Alltid speciellt, ibland unikt.
Det är i såna lägen det är minst lika viktigt att kunna hantera din nervositet och din adrenalinnivå som det är att kunna göra fjorton på foten.
Det är då du kanske behöver någon svavelskäggig islänning mer än du behöver ett par bollbegåvade framtidslöften.
Enligt en välanvänd klyscha vinner ju laget som ”vill mest” såna här bataljer, men generellt sett tror jag det är betydligt mer giltigt i de där avslagna lunkmatcherna som spelas inför glesbesatta läktare i den fjortonde omgången.
Smält samman i skärseldar
En sån här dag vill alla – så mycket att de mår fysiskt dåligt, enligt Andreas Alm – men alla klarar inte av det.
Jag tror verkligen inte att Djurgårdens spelare ville mindre än AIK:s.
Ändå är jag helt säker på att de förlorade eftersom de inte var lika derbydugliga som sina motståndare.
Inledningsvis fick Djurgården tag i bollen, lät den vandra mellan Sjölund, Tibbling och Hämäläinen.
De styrde då matchen på ungefär samma sätt som de förde vårmötet – men det är ett annat AIK nu än det var då.
Den svargula kärnan har smält samman i skärseldar i Poznan och Moskva. Den har sedan stärkts upp av spelare som redan varit där och gjort det på Camp Nou, Celtic Park och San Siro.
Då var de ett allsvenskt hopkok bland andra.
Nu är de ett lag, ett sånt lag som håller ihop även då det blåser kalla stormar runt omkring dem.
Ungefär halvvägs in i den första halvleken var det som om AIK bara bestämde sig.
De slöt leden, tajtade ihop laget, minskade avstånden och fångade in djurgårdarna.
När matchen sedan gick över i duellspel var det ingen tvekan, ingen diskussion.
AIK var starkare – både mentalt och fysiskt – och såg till att baxa ner matchbilden i de fåror där de ville ha den.
Först bollvinst, sedan brett mot Mutumba eller rakt på Bangura och Karikari.
Båda anfallarna har varit ute på irrfärder på sistone – den ene i Glasgow, den andre i Degerfors – men tillbaka i Solna bildar de ett anfallspar av väldigt hög allsvensk klass.
Snabba och rörliga, aviga och dödliga.
Först borrade Karikari ner en boll vid stolproten, sedan bankade Bangura in en mörsare uppe vid krysset och därefter var det sista Råsundaderbyt avklarat och avgjort.
Dif saknar järnkaminer
Djurgården accepterade utveckligen utan större protester.
Laget innehåller många begåvade bollspelare, men saknar fortfarande de där högresta ledarfigurerna som gör helheten större än delarna. Järnkaminerna, om ni så vill.
Säsongen är död för dem nu. Klarar man inte av att hantera stormatcher på ett bättre sätt än såhär brukar man inte heller få spela så värst många.
För AIK är läget ett helt annat.
Det ena ger ju det andra. Drömmar om guld på söndagen, Napoli borta på torsdagen.
För klubben var det här en minnesvärd seger på en monumental dag, en match som ska skrivas in i de officiella historieböckerna.
För spelargruppen var det bara ett lite större steg på den långa vägen framåt.
Slutet på regnbågen är fortfarande väldigt avlägset, men det glimmar allt mer där borta i horisonten.
Till sist, några ord om en fråga som inte kommer att försvinna.
Jag har inget emot bengaltändning i organiserad och välplanerad form, tvärtom.
Den dubbelsynkroniserade massbränningen i paus accepterar jag som en sorts pyroteknikpolitiskt inlägg i en överhettad debatt. Det försenade avsparken, okej, men förryckte inte matchen på något onaturligt sätt.
Annat med alla de isolerade ensamfacklor som sedan punkterade andrahalvleken gång efter annan.
De förhöjde inte stämningen och de bidrog inte till upplevelsen. De gjorde inget annat än att irritera både spelarna och majoritetsåskådarna, och därigenom minska möjligheterna till en mer fungerande pyrotekniksituation framöver.
En helt onödig plump i en annars fullständigt formidabel publikuppvisning.
Två tifon – två totala triumfer.