Leifby: Byt ut Granqvist när det är AIK-match

Marcus Leifby

När Lasse Granqvist refererade AIK-Elfsborg i veckan slog det mig – han borde inte referera AIK överhuvudtaget.

Han borde ägna sig åt betydligt större och viktigare matcher än så.

Av flera anledningar.

Att sportjournalister har sina favoritlag är ingen hemlighet.

Jag själv är öppet TAIF-sympatisör, Erik Niva och Simon Bank mår illa när Tottenham spelar, Bosse Hansson lär ha gjort en Sportnytt-sändning i AIK-pin, Lasse Anrell har säsongskort på ­Söderstadion, Marcus Birro har varit i Italien på semester en gång och den kanske sämst ­bevarade hemligheten av dem alla är Lasse Granqvists AIK-emotioner.

Han är uppväxt i Solna, bor fortfarande kvar och har styrelseuppdrag i föreningens innebandysektion.

På senare tid har jag hört att det på ­sina håll har knorrats en del när han har ­refererat AIK.

I fjol under hockey­slutspelet och i onsdags i samband med guldmötet på Råsunda.

Hade jag varit Elfsborg-supporter hade jag förmodligen ­hivat ut teven genom rutan.

Som supporter är det lätt att låta konspirationsteorierna komma krypande.

Falsetten var väl inte lika hög vid 0–1 som den var när Martin Lorentzson stänkte in 1–1 i början av andra?

Det där 1–1-målet, var det verkligen ”det hårdaste som en AIK-spelare skjutit på Råsunda på 75 år”?

Jag påstår inte att Granqvist inte skötte sitt jobb, jag försöker bara förklara att situationen inte är helt problemfri.

Det finns få jag hyser större förtro­ende till i den här branschen.

Mig själv inkluderad.

Det finns förstås naturliga förklaringar som inte bottnar i några känslomässiga affärer.

Klart som fan det blir liv

Rent dramaturgiskt var 1–1-målet av större vikt, för matchen och guldstriden, eftersom... det kom i ett senare skede i matchen.

Det spetsade till det hela ytterligare.

Lorentzsons skott var en häxpipa.

Sättet han tar avslutet på, kroppens vinkel när han träffar bollen, träffen som sådan – exceptionellt.

Att det sedan blir ”det hårdaste skottet på 75 år” är en Granqvist-patenterad beskrivning helt i stil ­ med Salt Lake City-klassikern ”det största svenska idrottsfiaskot ­sedan Japan 1936”.

Stora, starka och spontana ord, i lägen då alla känslor är upp och ner och ut och in.

Det är klart som fan att det blir liv.

Kanske skulle produktionsbolaget (som Lasse själv äger och driver, tillsammans med Jens Fjellström och Tommy Åström) tänka om.

Hoppas du tänker om, Lasse

I lägen likt det i veckan kan man skifta på Granqvist och Åström, eller ta in Petter Johansson eller Anders Fredriksson.

För att hålla objektivitets- och trovärdighetsdiskussionen från dörren.

Och för att spara på Lasse Granqvist.

När jag träffade honom i våras berättade han att han aldrig kommer att ”göra en Arne”.

Han kan inte se sig själv referera sport i 20 år till och han har redan sagt att det snart kan vara slut på radiouppdragen.

Formatet som alltid har passat ­honom allra bäst och statusmässigt fogat in honom bredvid stora radionamn som Sven Jerring, Lennart Hyland, Tommy Engstrand och Åke Strömmer.

Jag hoppas att du tänker om, Lasse.

Var rädd om dig, värdera lägena, gör stormatcherna, mästerskapen och finalerna.

Låt de förbli de högtidsstunder de har varit sedan du började referera 1991.

Du är fortfarande den ende som kan få mig att sitta klistrad i ett kökshörn med bara radion som sällskap.

Jag kan tänka mig att sitta kvar där i 20 år till.

Minst.