Ett galet geni

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Fotboll, sex & droger – en vanlig vecka för nye skandalspelaren

helskärm

Han knäcker käkar, arrangerar ­orgier och öser in mål.

I kväll debuterar Premier Leagues nya skandalspelare för landslaget.

Man hade kunnat skriva att England inte vet vad som väntar – men då glömmer man bort att nationen har sett galna genier från Gateshead förr.

Mars, 2010.

På söndagen upptäckte Andy Carroll att lagkamraten Steven Taylor fått ångande sms från en av hans förra flickvänner. Det blev bråk. Båda spelarna fick byta ­träningsanläggningen mot sjukhuset. Carroll för att operera sina nävar, Taylor för att pussla ihop sin sönderslagna käke.

På tisdagen var Andy Carroll tillbaka på fotbollsplanen. Han gjorde enda ­målet i den viktiga bortasegern mot Doncaster som tog Newcastle ett stort steg närmare uppflyttning tillbaka till Premier ­League, hans tionde fullträff på elva matcher.

På torsdagen gled så Carroll och hans entourage in på en konsert i Manchester, utan att göra minsta försök att gömma undan de stora bandagen på sina båda händer. Inte heller gjorde han någon ansträngning för att dölja de champagne­glas han hällde i sig samtidigt som 50 Cent rappade om bad boy-liv nere på scenen.

Flickor. Slagsmål. Sjukhus. Fotboll. ­Alkohol. Gangster­romantik.

En ganska vanlig vecka i 21-årige Andy Carrolls liv.

Mer än 50 år har nu gått sedan en av den brittiska fotbollens mest gripande sagor fick ett ohyggligt tragiskt slut.

Mätt på ett sätt var Hughie Gallacher den mest framgångsrike spelaren i Newcastle Uniteds historia.

Han var måltjuven som sköt klubben till dess enda ­ligatitel med sina 39 mål på 41 matcher under den klassiska 1926-27-säsongen. Han var centern som mytologiserade den svartvita tröjan med nummer nio på ryggen.

Men han var samtidigt också den förste spelaren att på allvar sugas in i lockelsen runt det intensiva nattlivet på Tyneside, det varnande exemplet som lät sitt liv förstöras vid bardiskarna.

– Fotografierna på Gallacher och hans kumpaner från tiden runt 1925 ser inte ut att föreställa unga idrottsmän i hård träning, snarare ser de ut som bilder på Al ­Capone och hans hantlangare, skrev journalisten James Dalrymple.

Under nästan tio års tid hade Hughie Gallacher en utomäktenskaplig relation med den 17-årige dottern till föreståndaren på en av hans favoritpubar. Ryktet spreds på stan och Gallacher blev hotad av flera av flickans släktingar innan han till sist drev igenom skilsmässan med sin första fru. Tillsammans fick paret sedan tre barn, men Hughie Gallacher lyckades ändå inte hitta rätt i tillvaron efter karriären.

Det var dåliga rådgivare, ekonomiska problem, arbetslöshet, depressioner, kvinno­affärer, mental sjukdom, familjeproblem och ett ständigt simmande i sprit.

– Drickandet blev mitt fall, summerade Gallacher.

I mitten av 1950-talet hade Gallacher förlorat sin fru och stod anklagad för att ha misshandlat ett av sina barn. Då skrev han ett brev till den lokala polisen, där han bad om ursäkt för problemen han skapat. Sedan gick han ner till järnvägen och kastade sig framför 12.08-expressen mellan York och Edinburgh.

Han blev 54 år gammal. Den söndertrasade kroppen hittades vid den plats i Gateshead som kallas för Dead Man’s Crossing.

För några månader sedan gav slocknade landslagsstjärnan Kieron Dyer en intervju som var en effektiv kortförklaring till livet som firad fotbollsstjärna på Tyneside.

– De kallade oss för ”Brat Pack”, och jag antar att det var vad vi var. Vi var unga killar med mycket pengar, som var singlar och som bodde hemifrån. Vi gillade det livet lite väl mycket, och gjorde saker som känns helt otroliga nu när jag ser tillbaka på dem.

Newcastle brukar beskrivas som en guldfiskskål, ett minisamhälle som är lika slutet som genomskinligt.

– Det är en stad som gör unga män till miljonärer, som idoliserar dem bara för att de spelar fotboll. Det för med sig så många faror, så många fällor.

På den ena sidan om floden Tyne ligger Newcastle med sin nattlivspuls och sin fotbollsarena. På den andra ligger tvillingstaden Gateshead; lite mindre, lite fattigare, ­lite smutsigare och ännu mer genomsyrad av nedärvd alkoholkultur.

Några kvarter från järnvägsspåren och Dead Man’s Crossing ligger Hilton, det klart finaste hotellet i Gateshead.

I februari 2008 kallades polisen hit för att omhänderta en förvirrad man under den så kallade Mental Health Act. Kvällen innan hade han varit nere i? ­hotellbaren, trakasserat och hotat andra ­hotellgäster. Sedan dess hade han spärrat in sig på rummet med sitt kokain och ­sina literflaskor med gin. Han hade framkallat en paranoia som gjorde honom livrädd att öppna dörren, som fått honom övertygad om att rymdvarelser var på väg för att ­föra bort honom.

Paul Gascoigne hade levt ett stormigt liv, kantat av missbruk, sönderslagna ­relationer, psykiska sjukdomar och självmordstankar.

På sammanbrottets rand hade han nu återvänt till de gator där han formats, där han en gång för länge sedan kände sig trygg.

Det var här i Gateshead han spenderade timmar vid pubarnas fruktmaskiner, och utvecklade ett spelberoende innan han ens blivit tonåring. Det var här han tömde sin första flaska vodka som 14-åring.

Andy Carroll gick på samma lågstadieskola som Paul Gascoigne, Brighton Avenue Primary.

För att berätta hans historia räcker det inte med att berätta hans historia. I bakgrunden dunkar ödesmättade ekon från förr som inte går att stänga ute. Världen förändras rätt mycket under ett knappt sekel, men fotbollslivet på Tyneside förblir sig egendomligt likt.

Där Hughie Gallacher inspirerades av Al Capone-stilen flirtar Andy Carroll med 50 Cent, och där Paul Gascoigne odlade fåniga 80-talsfrisyrer har Carroll skaffat sig en extravagant hästsvans – men i Gateshead jobbar man fortfarande hårt, dricker ännu hårdare, avgör dispyter med knytnävarna och går på fotboll på lördagarna.

För att skina igenom den grå fabriksröken krävs egensinniga individer med stark lyskraft och extraordinär talang.

Det är de som får dra på sig den svartvita tröjan med nummer nio på ryggen. Det är deras namn som skanderas från The Gallowgate End på eftermiddagarna, och det är de som aldrig någonsin behöver betala för en öl på natten.

Det är de som växer sig för stora för den här guldfiskstaden, men som ändå aldrig någonsin kommer härifrån.

Oktober, 2010.

På den första måndagsmorgonen var Andy Carroll i arresten, anklagad för att ha misshandlat sin före detta flickvän. Han hävdade självförsvar, släpptes mot borgen.

På onsdagen vaknade han upp efter den andra natten som inneboende hos sin övervakare, lagkaptenen Kevin Nolan. Ute på garageinfarten stod resterna av hans nyinköpta lyxbil, nu demolerad av en brandbomb.

På den andra måndagen var han tillbaka i rätten, för en tidigare inplanerad process. Den här gången erkände han att han slängt ett glas i ansiktet på en annan man inne på Blu Bambu Bar. Till sitt försvar anförde han att han egentligen bara hade haft för avsikt att kasta öl på den andre, men var lite slirig på handen efter nio pints och därför tappat sejdeln.

På söndagen därefter stod han först för två assist när Newcastle tog sin största derbyseger över Sunderland på 54 år. Därefter firade han med någon sorts orgie hemma hos Nolan; det var trekanter med flickor i kattdräkter och det var kokain på borden.

Rättegångar. Misshandlar. Brandbomber. Fotboll. Sex. Droger. Ett par ganska vanliga veckor i Andy Carrolls liv.