30 minuters utvisning för ovårdat språk

Det gäller att vakta sin tunga vid pokerbordet

Här i Monte Carlo, under EPT-finalen, blir det allt mer likt WSOP och en del andra turneringar jag varit på. Startfältet skärs obönhörligen ned timme för timme, både jag och alla andra börjar få vanor som bättre skulle passa en nattklubbsvärdinna eller snarare en tornuggla, och nu har det börjat spelas sidegames på nivåer som skulle få Ingvar Kamprad och gamle Marcus Wallenberg, för att inte tala om Lotteriinspektionen och ett förfärat Folkhälsoinstitut hemma i Sverige, att vackla till och ta sig åt såväl plån- som partiboken.

MONTE CARLO, söndag 1 april, tidig eftermiddag

Och, får jag höra, The Tournament Directors Association som har sammanställt och fortsätter att finslipa på internationellt accepterade föreskrifter för stora turneringar, har reviderat svordomsreglerna. Påökningsregeln som tidigare föreskrev 10 minuters utvisning för första gången, 20 minuter för andra gången och så vidare, är på väg ut. (Man tvingas alltså lämna bordet, men ens eventuella mörkar och ante läggs fortsatt in och decimerar stapeln. Under WSOP 2005 i Las Vegas satt jag två bord ifrån Mike ”The Mouth” Matusow, som inom den första halvtimmen sa ”F*ck!”, genast fick tio minuter av närmaste floor manager, blev upprörd och svarade med ytterligare ett ”F*ck you!”, varpå straffet direkt utökades till 10+20 = 30 minuter sammanlagt. Att han sedan gjorde sig skyldig till förseelsen ytterligare två gånger under turneringen och ändå nådde finalbordet det året, får man ha en viss motvillig beundran för.) Hur som helst har nu regeln ändrats, så att man i fortsättningen ska dömas till utvisning under ett visst antal givar, inte ett visst antal minuter. Nå, den gäller knappast undertecknad eftersom jag har rykte om mig som gentleman vid bordet.

Sov länge

Jag sov sent i går, ägnade de vanliga två timmarna åt att sammanfatta mina anteckningar och få ihop den dagens krönika, och gav mig iväg för att försöka hitta någonstans att äta frukost. På Monte Carlo Bay Hotel där tävlingen hålls gör man reklam för sin ”Dimanche pétillant”-brunch (”sprudlande söndag” där champagne och allt ingår) för 70 euro, men det är bara lördag och jag fortsätter längs strandpromenaden och beställer – jag råkade faktiskt först skriva ”köper in mig på”, vilket visar hur djupt man just nu är influerad av poker här nere – en crostini caprese på en liten italiensk turistkrog. Den och ett glas juice smäller på över 200 spänn sammanlagt; welcome to Monaco. Ute i bukten, under en grå och smått kylig himmel där vågorna går halvhöga, seglar några mindre båtar. Ingen badar, men flera människor sitter på filtar på stranden, fullt påklädda. På vägen tillbaka ser jag på andra sidan vägen en dammodebutik med namnet ”Lolita”: de kläder som hänger på dockorna passar, inte oväntat för den litterärt bevandrade, för småvuxna kvinnor på ett i det närmaste oanständigt sätt.

Nära pengarna

Tillbaka vid Salle des Etoiles ska snart en av extraturneringarna börja, en freezeout med ett inköp på 250+20 euro som ska dra igång klockan 16. Jag får tag i en biljett, och slår mig ned på bord 11, plats 4. Bakom mig har gårdagens 550-euroturnering nått finalbordet som strax ska börja: bara 9 spelare, varav två är kvinnor, är kvar av de ursprungliga 300 till vilket ska läggas att 244 återinköp gjordes sammanlagt. Och i huvudturneringen återstår 73 spelare av de 706: nu är man mycket nära pengarna, där de översta 64 kommer att få dela på de över 6,6 miljoner euro som utgör prispotten. Där har man satt upp ett featurebord på den stora scenen, bevakat av strålkastare och ett batteri kameror. Det råder just nu paus, medan storbildsskärmarna förkunnar att nivå 15 med en ante på 400 och mörkar på 2000-4000 strax ska dra igång i EPT-finalen. Om jag ser rätt är fortfarande fyra svenskar kvar, inklusive Hasse Eskilsson och Chris Björin. Strax kommer i högtalarna det vackra lilla violinsolostycket av Vivaldi som signalerar när nivåerna i huvudturneringen inleds respektive avslutas; fortfarande är det europeiskt elegant stuk över detaljerna i den här tävlingen, till skillnad mot de mera plingplongliknande signaler man tenderar att favorisera i amerikanska turrar.

Vid sidan om mig sitter en ung britt i engelsk fotbollslandslagströja. Hans högerkarda är bandagerad, svullen och alldeles stel. Dealern, en medelålders amerikan ända från Los Angeles att döma av hans accent, pekar på brittens bandage och säger ordvitsigt: ”Let’s hope that’s your only bad hand for the day.”

Bordet fylls upp; de flesta är fransmän och italienare i 20-årsåldern. Att döma av hur de ansträngningslöst rifflar sina markerstaplar är de inga duvungar, men det är å andra sidan inte jag heller som tog hem min första pott på den tiden Tage Erlander fortfarande var statsminister.

Vi startar med 3000 i marker. Nivåerna är 30 minuter långa och vi börjar med blygsamma 25-25 i marker, en genomsnittligt brant turnering. Jag får K-2 i första given och lägger den under the gun.

Tufft och hårt

Fransmännen och italienarna, samt de två britter jag har till höger om mig, spelar tufft och hårt. Vi är hela elva vid varje bord för att få med så många spelare som möjligt, det är ”Raise” och ”Re-raise” före nästan varje flopp, och jag kommer att tänka på den gamle hårdföre schackmästare – Tartakower? – som inför en viktig match kommenterade sin motspelare så här: ”Till honom har jag bara tre ord att säga: schack och matt!”

Det dröjer över ett dussin givar tills jag får något annat än lankor: K-K i tidig position som jag höjer från 25 till 100 med, men illavarslande nog får fyra syn på. Glada gamblers, de där sydlänningarna. Jag ber om en låg flopp, men den är A-J-6. Jag talar först, resonerar som så att de som till äventyrs har A-x och inget annat kan fås att lägga sig om de har en dålig kicker, och betar resolut ut 300. Två syn, turn är en tia och jag vågar inget annat än att checka. De andra betar och synar, och jag suckar och kastar handen. Fransmannen närmast till vänster om mig vinner potten, och visar upp A-8. Han synar en höjning till 4xSM med A-8, och från andra position?? Som för att håna mig är de tre nästa flopparna alla K-x-x, utan några som helst drag.

Även 10-10 får jag en bit in på nästa nivå överge, efter höjning till 2,5 x SM och två syn när floppen är 8-2-A. Suck. Bara två spelbara händer hittills, bland oändliga rader av 7-3, 9-2 och J-4 osvidat. Från huvudturneringen annonseras det i högtalarna ut att man nu är nere i 67 spelare, efter att någon just fått bita i gräset med Q-Q. Sedan går det fort; bara några minuter senare är man nere i 65 spelare, och övergår till spel hand-för-hand: nästa giv får alltså inte påbörjas förrän alla bord spelat färdigt den föregående, för att ingen ska kunna steka sig till pengarna. Samtidigt får vi den första utslagningen vid vårt bord, när en med A-A ställer in efter 8-K-3 på floppen, men naturligtvis har en italienare 8-8 på handen. Genast visas en ”alternate player” in på den tomma platsen: förhoppningsfulla spelare köar med 270 euro i handen, för att ta en chans här.

Elegant dealer

Den franska och påfallande elegant manikyrerade kvinnliga dealern som delat ut essen och åttorna säger smått ursäktande att i går, när hon dealade i huvudturneringen, hände det just henne gång på gång att spelare med A-A förlorade mot lägre set. Vi döper henne till ”Madame As” (”fru ess”), och strax efteråt gör hon det igen, när A-A får stryk av Q-Q som träffar en tredje dam på rivern!

Plötsligt hörs en spontan applåd i lokalen; en spelare har åkt ut på bubblan och 65:e plats, varför alla de som är kvar i EPT-finalen nu är in the money! Jag ser det inte då, men får efteråt höra att det ödet drabbade stackars vännen Chris Björin. Synd: denne ikon och veteran inom svensk poker, med två WSOP-armband och en finalbordsplacering i VM, hade varit värd ett bättre öde. Med en flopp bestående av bara låga kort varav två klöver dunkade Chris in resten av keramiken med A-J i klöver, och fick så småningom syn av 4-4 utan någon träff! En dålig syn, är det allmänna omdömet i svenskkontingenten, och ett ton outs för Chris med överkort och flushdraget? men pokergudarna tycker annorlunda och det usla paret i fyror vinner.

Fortfarande får jag nästan bara hästgödsel på handen: hade det inte varit för brädan hade jag börjat glömma av hur klädda kort och ess ser ut. När jag långt om länge äntligen plockar upp ett par är det bara 3:or, i tredje position efter att UTG höjt från 200 till 600, och med en hel bunt spelare som ska tala efter mig. Doyle Brunsons ord om att ”a small pair against a raise is either a small favourite or a big underdog” ringer i öronen på mig, och jag lägger treorna? men naturligtvis är floppen 3-4-K och jag svär invärtes.

Slantsingling

Klockan 18.42 har vi gått upp till nivå 6, med en ante på 25 och mörkar på 100-200. Strömmen av alternates har upphört: storbildsskärmarna visar att 427 spelare sammanlagt startade i dagens turre, och att något över 300 är kvar. Jag är nere i cirka 1600. Från mellanposition höjer en fransman, och jag ser äntligen A-Q i spader och kontrahöjer all-in. Han tar syn och visar upp A-Q i klöver; det blir delad pott, alltid något. Tio minuter senare kontrahöjer jag ännu en gång all-in, denna gång med 7-7 på handen. Den unge britten med bandage om handen tar syn och visar upp A-Q off. ”Let’s flip that coin”, säger jag och ler. Han nickar tyst. Floppen är 4-5-8, hålstegedrag för mig och nu ett överläge på runt 80-20. Turn är 10, och river? Q. End of the line. Jag önskar alla lycka till, och lämnar bordet.

Strax efteråt avslutas finalbordet I 550-euroturneringen, och till applåder får vinnaren resa sig upp. I huvudturneringen är man nu nere i runt 50 spelare. Jag går en sväng till pressrummet, och får höra att svenske Anthony Chatelain glidit in på 63:e plats efter tight spel med en superkort stapel. Bara tre svenskar är kvar: Hasse Eskilsson, Simon Johansson och Jacob Larsson. Bland de många broschyrer som travas i pressrummet och i förförisk fyrfärg gör reklam för kommande turneringar är en från Le Grand Casino i Marrakesh (!!), där man redan nästa vecka har en pokerfestival, och en annan för tävlingen ”Legends of Hammamet” i Tunisien mellan 28 april och 5 maj.

Mattias Ericsson från Prosharks berättar om sitt vad med William Thorson: eftersom Thorson trots självsäkra utfästelser inte hamnat på prisplats i huvudturren, måste han nu innan vi lämnar Monte Carlo bada naken i havet inför filmkameror; hade han däremot kommit in the money, hade Mattias i stället tvingats göra det. William, vi ser fram emot att du betalar vadet, den filmsnutten hamnar säkert på PokerTube?

Eskilsson har rykt

När jag klockan 19.12 går tillbaka till Stjärnsalen, möter jag Eskilsson: han har precis rykt, på 48:e plats men å andra sidan 19 910 euro rikare. Jag grattar honom, och faktum är att Hasse inte ser alltför missbelåten ut. Nu är bara Simon och Jacob kvar i turneringen för att visa skärpan i det svenska stålet.

Jag lämnar hotellet för att gå en lång kvällspromenad; livet får inte bara bestå av poker. Trots att det är lördagskväll är det förvånansvärt få människor på gatorna, kanske för att det är aningen av duggregn i luften. Jag går förbi hamnen med alla vackra segelfartyg och eleganta lustjakter; från en av dem, Lady Moura, klingar en kvinnas skratt och jag hör antydan till musik. Längs den gata som går längs hamnen ligger Automobile Club de Monaco, som är den formella arrangören av det årliga F1-loppet här. I ett fönster står en välputsad motor uppställd på en piedestal; en skylt upplyser om att det är ”Ferrari Motore 047, Nr. 116”, som satt i vinnarbilen 1998.

Jag går vidare, in på de vackra smågator som döljer sig bakom strandpromenaden. I fönstret till en exklusiv vin- och spritbutik står en magnifik 15-litersflaska Moët & Chandon champagne, och en bit vid sidan om en 52 år gammal flaska med Macallan whisky. Ingendera av dem har någon prislapp.

Utanför ett hotell står den värsta Ferrari jag hittills sett i Monaco: en Enzo, välputsad med regndropparna glittrande på den kolsvarta lacken. Hela designen påminner om en svart panter beredd att ta ett överraskande språng mot bytet. Det är första gången jag ser en sådan i verkligheten. Alla de pokervinster jag dragit in hittills under hela mitt liv hade inte på långa vägar räckt till för att köpa en Enzo. Jag hittar en liten sushirestaurang och tröstar mig med sashimi, grönt te och en skvätt sake som ägaren bjuder på.

70 spelare kvar

När jag strax efter klockan 23 återvänder till Monte Carlo Bay Hotel möter jag Joe ”The Elegance” Beevers i entrén, och hinner tänka ”Utslagen?” Det visar sig dock att man kommit ned i 32 spelare i huvudturneringen, och därför avbrutit för kvällen. Leder gör Andy Black med monstruösa 709 500 i marker. Simon Johansson ligger på 14:e plats med 339 700, och Jacob Larsson på 25:e med 166 800.

Inne i Salle des Etoiles ser jag att 70 spelare är kvar i den 270-euroturre jag tidigare tvingades lämna. Man är inne på nivå 11, med en ante på 200 och mörkar på 800 och 1600. Priserna sträcker sig ned till 45:e plats, som kommer att få 310 euro; den som vinner kan däremot kassera in 31 060 euro, långt över en kvarts miljon kronor. Inte ens handpenning på den Ferrari Enzo jag såg tidigare i kväll.

Men det är betydligt högre pengar i omlopp i Stjärnsalen denna natt. Runt ett bord står tjockt med åskådare, och jag går dit för att se vad som pågår: det är en privat sit-and-go med enorma 20 000 dollar i inköp, och ”startfältet” är i världsklass: Greg Raymer, Joe Hachem, William Thorson och Johnny Lodden, för att nämna några! Strax efter att jag anländer åker Raymer och de två som är kvar och möts heads-up är bägge svenskar med ett gediget rykte till och med i dessa pokerkretsar, Carl Ygborn och Azad Pirooti. Det blir dock ingen ”final”: de kommer överens om att dela på prispotten, med 90 000 dollar till Azad – smaka på den summan en gång till – och 110 000 till Carl.

De bestämmer sig snabbt för en ny sit-and-go, drar kort om sittplatserna och slår sig ned. Upp på bordet läggs 50- och 100-eurosedlar. Thorson hojtar till Ygborn ”Kom igen, fram med hundrafemtio!” och jag missförstår först situationen och frågar med tvivel i rösten Azad: ”Är inköpet bara 150 euro den här gången?” För de pengarna hade jag inte tvekat att köpa in mig, för upplevelsen att få sitta med i detta illustra sällskap. ”Nej, för f-n,” svarar han glatt, det är bara dricksen till dealern för nästa omgång.” I stället är inköpet detsamma som tidigare, 20 000 dollar.

Dealern är en finlemmad brittiska i 20-årsåldern. Runt 1500 euro, cirka 14 000 spänn skattefritt för sådär två timmars jobb, det är ingen dålig lön; men då ska man veta att det här sällskapet har skyhöga krav på korrekt och effektiv dealing.

Prispengar till Ferrari

Man tar plats: Carl Ygborn på stol 1, Greg Raymer på 2, Joe Hachem på 3, norrmannen Tor Lagerborg på 4, Johnny Lodden på 5, William Thorson på 6, en norrman Terje någonting på 7, en japan på 8, en amerikan på 9, Azad Pirooti på 10, och Per Ummer på 11. Sällskapet här är i världsklass, absolut världsklass. Man kommer överens om att starta med 6000 var i marker, femtonminutersperioder och 25-50 på första nivån. Prispotten är 220 000 dollar, runt en och en halv miljon kronor, pengar nog till en Ferrari om än inte en splitter ny Enzo. Bland de tätt packade åskådarna är Mikael Westerlund, Peter Eichart, Dilba och ”Catwoman” Skönnemark.

Jag pratar med en australiensare som bevakar EPT för en tidning ”down under”, och frågar honom om de högsta spelen han sett. Jo, han har under Aussie Millions nyligen sett Tony G spela tre heads-upmatcher, med ett inköp om 250 000 australiska dollar i varje, mot just den japan som nu sitter vid bordet: Masa Kawagi, som äger ett internetföretag i Tokyo och är god för sanslösa över 5 miljarder svenska kronor. ”Hur slutade de matcherna?” frågar jag. ”2-1 till Tony G”, svarar australiensaren och lägger till att han också varit vittne till en privat sit-and-go med svindlande 100 000 australiska dollar i inköp.

Kawagi blir det första offret, när han gör misstaget att ta syn med bara 8-8 i tron att Azad bluffar när han gör en chockinställning med hela keramiken? men Azad har A-A och tar skoningslöst ut den andre. Jag känner till Azad, och vet att han är fullkomligt utan fruktan och använder sig av en spelstil där han utan höjer i sju potter av tio före floppen i höglimitspelen på nätet. ”Värsta psykopaten”, beskriver han sig själv för mig med en blinkning.

Lodden och Thorson växlar några kommentarer sinsemellan på norska och svenska; Hachem påminner skämtsamt om att bordsspråket är engelska, och hotar med att prata ”libanesiska” tillbaka. Strax efteråt höjer Hachem all-in, och ropar till Azad – om än med glimten i ögat – att han är trött på att bossas runt av Azad, liksom i förra sit-and-gon där Azad fick A-A som tog ut Hachem. ”Har du ess-ess nu igen?” säger Hachem uppfordrande och spänner blicken i Azad. Som svar ställer även Azad in hela keramiken. Inklämd mellan de bägge sitter Greg Raymer, som tar en funderare och sedan visar upp J-J som han lägger.

Spelet är djärvt

Hachem slänger upp A-Q på bordet. Azad vänder upp sin hand: A-A igen!! Floppen kommer med det fjärde esset och Hachem gör en uppgiven gest: pokergudarna kan vända ryggen åt även en tidigare världsmästare. Essen står och Hachem får muttrande lämna bordet.

Utslagningarna fortsätter: spelet är djärvt, och bluffandet och kontrabluffandet hänger hela tiden i luften. Det här är kick-ass poker på högsta nivå, som dessutom kompliceras av att många har ett nätverk av procentandelar i varandra i en härva som skulle få en revisor att brista i gråt.

När tre man återstår utgörs de av Greg Raymer, Per Ummer och den unge norrmannen Terje. ”Fossilman” Raymer har skäggstubb nu, men besitter ett formidabelt fighting face när han slänger på sig sina omtalade dinosauriesolglasögon, i det närmaste ett varumärke för honom, och med uttryckslös blick lutar huvudet i vänsterhanden. På bordet ligger hans berömda fossil som han använder till att skydda sina kort: en ortoceratit – tror jag – med form någonstans mittemellan pilspets och regndroppe, och så stor att den nästan täcker hans hålkort. De gånger han ställer in föser han fram keramiken med en stillsam, nästan graciös gest trots att han är storvuxen och har händer som julskinkor. Alla tre vid bordet är proffs, det märks: de chiptrixar, singlar korten med gester bakom vilka det ligger tusentals timmar vid pokerbord världen över, snurrar vant dealerknappen på högkant när de har den framför sig. Under tiden kommer Thorson förbi och efterlyser spelare till en ny sit-and-go, nu med ett inköp på 50 000 dollar.

Gentlemannaheder

Mörkarna är 300-600 när Raymer ryker som trea. Floppen är 3-9-8 när Raymer går all-in utan att tveka. Terje funderar länge, och synar till sist med 10-10. ”Good call”, säger Raymer och visar upp K-J. Tiorna står, och Raymer ställer sig upp. ”Let me know where I should send the money”, säger han och Ummer svarar vänligt ”I’ll drop you an e-mail.” På den här nivån behöver man inte slanta upp innan matchen börjar: i stället gör man upp saker och ting i efterhand, som det anstår gentlemen i en professionell gamblingvärld där yrkesheder är A och O.

Ummer föreslår Terje att de ska dela på pengarna; norrmannen erbjuder honom 82 000 dollar, men Ummer nekar och det blir spel heads-up? som bara varar en enda giv, när Ummer trycker all-in före floppen och norrmannen tar syn med 8-8. Ummer lägger uppgivet fram 3-3, som inte hjälps av vare sig flopp, turn eller river. De skakar hand, och partiet är över.

Jag går över till ett annat bord, där Thorson fått igång en ny heads-up: inköpet har dock efter överenskommelse sänkts till 40 000 dollar. Masa Kawagi sitter med även här, och Ummer pekar på en annan japan i orange tröja, och som sitter längst ut på kanten av bordet och spelar kinesisk poker med någon. ”Kawagis personlige tolk”, viskar Ummer, och berättar att tolken följer Kawagi på alla stora pokerturneringar och får inköpet betalt; haken är dock att så snart Kawagi kallar via ett sms, måste tolken ögonblickligen komma rusande till Kawagis bord. ”Tufft om du just då sitter och steker i ett kritiskt läge”, kommenterar Ummer.

Jag tittar på bordet, och den tunna svarta ovalformade linje som utgör den magiska gränsen: utanför, och pengarna tillhör fortfarande dig; innanför, och de tillhör potten. Om jag någonsin skriver en ny thriller och denna gång i pokermiljö, ska den kanske heta ”The Thin Black Line”. Men klockan är mycket, och i den kyliga morgonen vandrar jag hemåt igen till mitt hotell, och kommer på vägen på mig själv med att nynna på Abba:s ”In a Rich Man’s World” – kanske något freudianskt men absolut inte överraskande, här i Monte Carlo där man i dag ska skära ned från 32 spelare till finalbordets 8. Kommer en svensk att finnas bland dem?