Sadeln - precis så skön som den ser ut

Det ni alla förknippar med westernridning är sadeln, eller hur? Den är precis så skön som den ser ut, den är faktiskt gjord för att vara skön för ryttaren, tänk på ursprunget igen: en Cowboy är ju ute dyngsvis när han rider, han måste ha en sadel som är jätteskön att sitta länge i.

Det ni alla förknippar med westernridning är sadeln, eller hur? Den är precis så skön som den ser ut, den är faktiskt gjord för att vara skön för ryttaren, tänk på ursprunget igen: en Cowboy är ju ute dyngsvis när han rider, han måste ha en sadel som är jätteskön att sitta länge i.

Den måste också vara skön för hästen och eftersom han ska bära den i långa pass så måste vikten fördela sig på ett stort område, alltså är den stor. Den måste också vara stabil och tåla stora påfrestningar, man kanske ska fånga in en tjur eller häst som inte vill bli infångad, då använder man lasso och sadelhornet, som inte bara är att hålla sig i - det är också bra att fästa ett lasso i, och det håller för väldigt stora påfrestningar.

Tänk er att den infångade tjuren är bångstyrig, lasson sitter fast i sadelhornet, hästen ser till så att lasson är sträckt och att han hela tiden har tjuren framför sig (jodå, det fixar hästen själv...) I den situationen är det lätt att tänka sig att sadeln skulle tippas framåt av rycken i sadelhornet, och det är för att förhindra det som man har bukgjordar på en del westernsaldar, ni vet den där extra sadelgjorden som sitter långt bak på sadeln.

På hästens huvud har man vanliga huvudlag, fast utan nosgrimma. Vi westernryttare är övertygade om att om en häst gapar när vi rider den är det något som är fel, och då åtgärdar vi felet istället för att dra ihop munnen på hästen - ryttaren kanske är för hård i handen, hästen kanske behöver få tänderna raspade , eller han kanske helt enkelt inte tycker om det bett ryttaren har stoppat i munnen på honom!

Unga hästar rids alltid på ett vanligt tränsbett. Stångbett använder vi på hästar som ska tävlas och som är sex är eller äldre. Stångbett kräver en välskolad häst, för på det rider man hästen med en hand och med neckreining, som betyder att hästen styrs genom att man lägger tygeln mot hästens hals.

Ibland rider vi våra unghästar på bosal som är ett slags hackamore, fast utan skänklar och metalldelar. Nosdelen som ser ut som en stor nosgrimma, är gjord av flätad råhud och tyglarna sitter fästade i den under hästen käke. Om man inte vill ha bett i hästens mun, kan man också rida med side-pull, det är ett grimmaliknande huvudlag, den stora skillnaden jämfört med en bosal är att här sitter tyglarna på var sin sida om hästens huvud.

Westernryttarna rider själva i ridbyxor ibland, fast bara i smyg! När vi träffas och rider, tränar eller tävlar är det jeans som gäller! Jeansen måste vara tighta så att inga veck bildas när man sitter i sadeln. De måste ha en enkel söm på insidan av benen så att de inte skaver, och så behöver de vara ordentligt långa i benen, annars hasar de upp när man ridit ett tag.

På fötterna kan man ha boots eller jod-pursh. Ridhjälm är att rekommendera, även om vi vuxna är tillåtna att tävla i hatt. När vi tävlar ska vi också ha långärmad skjorta med krage och ha "westernsnitt" på kläderna. Många tävlingsryttare tycker det är kul att matcha sina täclingskläder så att de har t.ex. väst, chaps och pad under sadeln som passar ihop i färg. Alla ni som tror att vi westernryttare ser ut som country-freaks allihopa, ni blir besvikna när ni träffar oss, de flesta av oss tar på hatten när vi går in på tävlingsbanan och tar av den igen när vi kommer ut igen!

Lena Lilliér