Vi måste vinna vid full tid – annars är det kört
Det finns inget värre än att förlora på sudden eller straffar i ishockey.
Det är som att kraschlanda efter en lång resa.
Därför måste de svenska hockeylandslagen se till att vinna vid full tid i framtiden.
Annars är det kört.
Ni kan själva se statistiken här intill.
Svenskar är usla att avgöra i sudden death eller på straffar.
Det gäller både Tre Kronor och Småkronorna. Då har ändå en svensk lagt OS-historiens mest berömda straff, som dessutom avgjorde finalen mot Kanada i Lillehammer 1994.
Men det krävdes en Peter Forsberg för att göra det, en spelare som är en av de största talanger världen skådat och som gick vidare och blev den yngste genom tiderna att fixa trippeln VM-guld, OS-guld och Stanley Cup.
Han var fortfarande bara 22 år då han vann sin första Stanley Cup med Colorado Avalanche 1996 och fullbordade den historiska trippeln. Foppa hade inget annat i skallen än att göra mål och göra det på fräckast möjliga sätt.
Det ska vara så himla rättvist
Linus Omark tillhör samma kategori. Totalt orädd och tillräckligt fräck för att göra straffmål i en egen division.
Men den typen av svenska straffläggare går att räkna på ena handens fingrar.
Vi är också ett land som knappast vimlar av matchvinnartyper eller spelare som käkar taggtråd till lunch. Därför ser statistiken ungefär likadan ut i sudden death.
Jag tror det har både med den svenska stilen och den svenska mentaliteten att göra. Och framför allt på vår hockeykultur på ungdomssidan, där det ska vara rättvist, alla ska spela lika mycket och där det inte är så himla viktigt att vinna i pojkåren.
Det är inte som i Kanada där vinnarkulturen kommer med modersmjölken, utslagningen är enorm och där spelarna är beredda att gå över lik redan som småknattar.
I Ryssland finns en liknande kultur, där bara de starkaste överlever. Och det var ännu tuffare på den gamla kommunisttiden, där gallringen var extrem på vägen mot stjärnorna.
Jag kan inte säga att vi gör fel här hemma, men vi får leva med konsekvenserna längre upp i åldrarna då den där inlärda killerinstinkten avgör matcher. Jag tror de flesta svenska spelare helst skulle slippa lägga en straff, ungefär som när Calle Järnkrok själv valde att avstå sin straff i semifinalen mot Ryssland. Därmed slapp han också risken att bli syndabock, även om det absolut inte var så att Anton Landers tredje svenska straffmiss var avgörande på något sätt.
Tjänstefel nio gånger av tio
Hade han gjort mål, hade ryssarna faktiskt en straff kvar och hade kunnat avgöra av egen kraft.
Sedan kan man ju undra hur svenska coacher väljer sina straffläggare ibland. Jag minns när det blev straffar mot Lettland i VM i Bern och Bengt-Åke valde att inte låta Linus Omark lägga någon straff.
Det är tjänstefel nio gånger av tio.
Det slutade också med att Lettland vann den gruppspelsmatchen.
Jag börjar bli trött på alla dessa svenska misslyckanden nu.
På mindre än ett år har jag sett svenska landslag åka ut i tre raka slutspel. Två gånger på straffar.
Det värsta var förlusten mot tjeckerna i semifinalen i VM i Köln i våras, då tjeckerna fick kvittera till 2–2 med bara åtta sekunder kvar att spela, efter en tveksam time out av Bengt-Åke Gustafsson, och sedan avgöra på straffar.
I OS fick Slovakien rycka ifrån till 4–2 i tredje perioden och slog sensationellt ut de svenska regerande OS-mästarna med 4–3 till slut. Och så det senaste snöpliga slutet i JVM.
Pär Mårts och de andra ansvariga på förbundet är medvetna om problemet.
Frågan är om de kan göra något åt det.