En av friidrottsvärldens största gåtor
ROM. EM i Rom har startat med en avsliten svensk hälsena, Mykolas Alekna med en ny uppvisning i diskus och schweizaren Ehammer med årets bästa längdhopp (8,41).
Och så en av friidrottsvärldens största gåtor.
Simon Petterssons uppgång och fall.
Jag har följt Simon i tre raka tävlingar nu.
Först Bislett Games i Oslo förra torsdagen, sedan Bauhausgalan i söndags och nu i diskuskvalen här i ett stekande hett Rom.
Tre tävlingar på en dryg vecka.
Alltid lika hoppfull innan, alltid lika besviken efteråt.
Hopp om en vändning, har bara vänts till en ännu större besvikelse.
Och varje gång jag träffar honom, dyker minnesbilderna upp från den mixade zonen i Tokyo för knappt tre år sedan.
En glad OS-vinnare i Daniel Ståhl, men en ännu gladare OS-tvåa i Simon Pettersson.
Han visste inte var han skulle ta vägen.
Han vandrade fram och tillbaka där i kulverten under stadion, medan glädjetårarna rann och han försökte greppa vad som verkligen hänt den där kvällen.
Han hade just tagit en av Sveriges mest överraskande OS-medaljer genom tiderna.
Nu står han i en annan mixad zon, i en annan världsdel och i ett betydligt mindre sammanhang och får verkligen kämpa för att hålla tårarna tillbaka. Men det är inte av glädje längre.
Och han kan inte annat än att döma ut sig själv, som han gjort så många gånger sedan raset började 2023.
Det har blivit en vana nu.
Orden räcker snart inte till
– Skrattretande dåligt, sa han efter nordiska mästerskapet i Malmö den 19 maj där längsta kastet mätte 58,91.
– Otroligt dålig sa han efter tre kryss och inte ett enda godkänt kast på Bislett förra söndagen.
– Riktigt dåligt, sa han efter Bauhausgalan i söndags, fyra nya kryss och ett enda godkänt kast på 59,55.
– Så jävla dåligt, säger han nu efter en missad EM-final i Rom.
Orden räcker snart inte till för att beskriva varje ny besvikelse.
Då är det här en kille som fortfarande är regerande OS-tvåa i grenen, som passerade drömgränsen 70 meter för mindre än två år sedan och haft en utvecklingskurva som pekat spikrakt uppåt i tio raka säsonger.
Simon hade en makalös utveckling sedan han sökte sig till diskustränaren och islänningen Vesteinn Hafsteinsson, en av världens kunnigaste.
Då var han en okänd mångkampare som bestämt sig för att satsa på diskus som 19-åring och satt sig i bilen tillsammans med pappa Per-Erik för att söka upp Vesteinn i Växjö.
Det var ett långskott, då Vesteinn redan hade några de största diskustalangerna i sitt stall, inte minst en ung Daniel Ståhl.
Och när islänningen synade den förhoppningsfulle nykomlingen såg han en 198 centimeter lång och tanig friidrottare på blygsamma 86 kilo.
Knappast råmaterialet för att bli en av de bästa i världen.
Det var en askungesaga
Men tålamod och envishet gjorde att Simon mer och mer visade att han förtjänade en plats i gänget.
Och sakta, sakta utvecklades han till den världskastare som fick kliva upp på prispallen där i Tokyo.
Utvecklingen under Vesteinns vingar visade inga som helst hack i skivan:
49,71-55,39-60,25-63,10-64,88-65,84-66,39-67,72-69,48-70,42.
Tio år av ständig utvecklingen fram till augusti 2022, då han definitivt klev ut ur Daniel Ståhls skugga och snodde SM-guldet i Norrköping med sitt livs första 70-meterskast.
Det var en askungesaga.
Nu har den snabbt vänts till tragedi på knappt ett och halvt år.
Det är inte ens säkert att han blir uttagen till OS i Paris för att försvara sitt OS-silver.
Han är fortfarande långt från OS-kvalgränsen 67,20 och har inte levt upp till vare sig SOK:s eller förbundskapten Kajsa Bergqvists krav för att få åka.
Anledningen?
Ja, jag och de flesta andra ser ju den klara kopplingen till att tränaren Vesteinn Hafsteinsson lämnade både Simon och Daniel Ståhl och flyttade hem till Island för ett toppjobb hos landets olympiska kommitté.
Ståhl flyttade till Malmö och tränaren Staffan Jönsson och fortsatte som om ingenting hänt.
Första gången sedan 1948
Men Simon Pettersson valde att flytta hem Uppsala och tränaren Henrik Wennberg.
Sedan dess har han tappat allt.
Och när han gått vilse i ringen, har inte Wennberg haft förmågan att leda honom rätt. Samarbetet har uppenbarligen i inte fungerat och han måste allvarligt överväga att söka nya vägar eller byta tränare. Det handlar om att svälja all eventuell prestige och Få tillbaka känslan och tron på sig själv.
Det är bråttom nu med tanke på OS i Paris.
Just nu känns han bara mer och mer villrådig och så dålig som i de tre senaste stortävlingarna har han inte varit sedan han var nybörjare i ringen.
Det är så sorgligt att se att det gör ont i hjärtat.
Ändå är det tre svenska diskuskastare i final här i Rom.
Daniel Ståhl naturligtvis, men även båda damerna Vanessa Kamga och Cajsa-Marie Lindfors, klubbkamrat med Simon i Upsala IF:
Första gången sedan OS i London 1948 som två svenskor är i en mästerskapsfinal i diskus.
Det gör Simons fall ännu mer smärtfyllt.