Våra år med blixten Usain Bolt
Publicerad 2017-08-04
LONDON. Det är den sista föreställningen.
Usain Bolt tackar för sig efter VM i London.
Och jag vinkar ett ödmjukt farväl till den superstjärna jag kanske kommit allra närmast, då jag följt honom i hälarna tillsammans med fotografen Jimmy Wixtröm sedan genombrottet 2008.
Jag förstår varför en hel värld kommer att sakna honom.
Att träffa Usain Bolt är som att träffa en gammal vän numera.
Inramningen är visserligen pampigare, arrangemangen större och turistklass har blivit privatjet.
Men han är precis samma människa som jag stod och intervjuade på Atens Olympiastadion månaden innan OS i Peking 2008.
Då brydde sig nästan ingen om Usain Bolt, trots att han satt ett sensationellt världsrekord (9,72) på 100 meter tidigare den säsongen.
Han var bara en uppstickare bland många andra.
Vi stod ensamma i en halvtimme och pratade där i mixade zonen på samma stadion där svensk friidrott haft några av sina största ögonblick knappt fyra år tidigare. OS-guld till Carolina Klüft, Stefan Holm och Christian Olsson.
– Klüft, sa Bolt.
– Henne minns jag. En otrolig idrottskvinna. Hon tog JVM-guld hemma i Kingston på Jamaica 2002.
Han väntade tålmodigt tills alla frågor var slut och sista sidan i anteckningsblocket var fulltecknad.
När jag träffade Patrik Sjöberg för någon månad sedan beskrev han dagens friidrottare som en mediatränad ljudmatta som aldrig sa något av intresse. En lika profillös som välkammad friidrottsvärld.
Men han menade inte Usain Bolt.
Han är undantaget som bekräftar regeln. Som alltid har tänkvärda svar och aldrig duckar för några frågor.
Inför OS i Peking fanns det samma tvivlare som alltid och Bolt åkte inte till Kina som någon storfavorit på 100 meter.
Men när jag ringde upp den svenska sprinttränaren Håkan Andersson inför mästerskapet tvivlade han aldrig.
– Usain Bolt är sprintlöpningens Karelin. Jag kan inte ens föreställa mig vad han kommer att ställa till med i framtiden, svarade Håkan.
Några veckor senare visste både han och en hel värld.
Spöar till och med Karelin
OS-guld och nytt världsrekord på 100 meter med 9,69. OS-guld och nytt världsrekord på 200 meter (19,30) några dagar senare. Amerikanen Michael Johnson satt storögt och såg på och blev nästan stum i BBC-studion där i Fågelboet, när hans ”omöjliga” tid på 19,32 från OS i Atlanta 1996 blev historia.
Håkan Anderssons jämförelse med Karelin stämde i stort sett på pricken. Det ryska brottarmonstret som bollade med sina motståndare i över ett decennium.
Men bara nästan.
Usain Bolt blev ännu större, ännu överlägsnare.
Karelin förlorade till slut, då han föll mot amerikanen Rulon Gardner i OS-finalen i Sydney 2000.
Inte ens ”Lyftkranen från Sibirien” var oslagbar.
Men jag tror Usain Bolt är det.
Jag tror inte att han förlorar i sitt sista stora mästerskap här i London och speciellt inte nu när värste motståndaren Andre De Grasse från Kanada är borta.
Usain Bolt sa att han var redo på sin sista presskonferens här på tisdagen och jag har ingen anledning att tvivla. Det slutade jag med för länge sedan.
I en idrott där det erbjuds kaffepengar till de största stjärnorna, har Usain Bolt lyckats bli en av de mest välbetalda idrottarna i världen.
Allt på grund av sponsorpengar från några av världens ledande företag som vill använda det enorma varumärke han blivit.
Få idrottare i världen är i närheten av Usain Bolts marknadsvärde.
Vid en jämförelse talar vi namn och fotbollsstjärnor som Cristiano Ronaldo och Lionel Messi eller basketstjärnor som LeBron James och Kevin Durant. Eller eviga tennisstjärnan Roger Federer.
Ja, just i dessa dagar har han väl fått rejält med stryk av Neymars rekordövergång från Barcelona till PSG i Paris. Men vilka har inte fått det?
Men Usain Bolt har aldrig lockats av några flashiga världsstäder eller fångats in av alla de amerikanska universitet som ville värva honom när han var ung.
En mer hemkär idrottare finns inte.
Han har bott kvar på sitt Jamaica och tänker aldrig flytta därifrån.
Det sa han redan i den där gamla intervjun för tio år sedan och han har inte ändrat sig sedan dess.
– Jag kommer aldrig att flytta från Jamaica. Första gångerna jag var utomlands grät jag nästan av hemlängtan, svarade han den gången.
Nu har han graderat upp boendet till en lyxvilla med pool utanför Kingston, men det är ändå inte i närheten av andra lyxboenden i den karibiska övärlden.
Usain Bolt var Sportbladets fotograf under några mästerskap också.
Bara en sån sak.
Det var långt ifrån någon journalistisk bragd, men den började med att jag och fotografen Jimmy Wixtröm diskuterade annorlunda vinklar på Bolt inför VM i sydkoreanska Daegu 2011.
Jag föreslog att Jimmy skulle lämna över kameran till Bolt på den stora presskonferensen han alltid har inför mästerskapen.
Att få en bild av hur det såg ut ur Bolts perspektiv.
Men då svek nerverna lintotten från Karlskoga. Han hittade aldrig något bra tillfälle att skicka över kameran.
Men skam den som ger sig.
Några dagar senare stod plötsligt Usain Bolt rakt framför Jimmy efter segern på 200 meter i Daegu och han fångade tillfället, sträckte fram kameran och skrek:
– Take some pictures!
Och den spontane Bolt gjorde som han blev tillsagd, greppade kameran och började smattra vilt omkring sig.
Det blev bra bilder.
På Bolt och kameran, alltså.
De han tog själv var inte lika bra. Man såg bara ett gäng galna fotografer på andra sidan som alla bad honom att titta åt sitt håll.
Men det var starten på en tradition.
Den kortväxta fotografen från Karlskoga och den väldiga Bolt från Jamaica (Jimmy når honom ungefär till naveln) fann varandra direkt.
När vi gjorde om succén för andra gången i OS i London 2012, blev det en världsnyhet.
Brittiska BBC skickade en limousin för att hämta upp Jimmy från vårt hotell, ta honom till OS-studion och fick honom att berätta om detta märkliga samarbete.
De brittiska experterna var helt paffa över hur detta kunde ske. En världsstjärna som tar sina egna bilder.
Och Bolts bilder från London-OS var klasser bättre än de i Daegu.
Han lärde sig snabbt. Även jobbet som fotograf.
Förbjöds att fortsätta med bilderna
Tyvärr tvingades vi sluta med den här traditionen efter VM i Moskva 2013. När det var dags för VM i Peking två år senare förbjöd Internationella Friidrottsförbundet (IAAF) både oss och Bolt att fortsätta traditionen. Det hade med några rättighetsskäl att göra, men visar väl mer hur stela internationella idrottsförbund kan vara i vissa frågor.
Det var inte Bolt som sa nej, han hade gärna fortsatt.
Men det var kul så länge det varade.
Det jag frågar mig just nu är vad som ska hända när Usain Bolt lämnar friidrotten.
Det är en döende sport, där galorna går på knäna och affischnamnen blir färre och färre.
Usain Bolt har varit ensam om att kunna sälja ut en friidrottsarena, som han gjort i de två tävlingar han gjort i Europa i år.
Det var fullsatt i tjeckiska Ostrava och det fanns inte en biljett kvar när han gjorde sin sista Diamond League-tävling i Monaco den 21 juli. Jag har varit på säkert tjugo galor i Monaco och det har aldrig varit utsålt.
Det var enbart Bolt som fyllde läktarna i sitt sista stora framträdande i den friidrottscirkus som är snudd på dödförklarad.
Men att se honom där var stort bara det. Jag och de andra journalisterna fick sitta och vänta i en och en halv timme för att han skulle komma till den efterföljande presskonferensen.
Allt för att han skrev autografer till alla som ville ha.
Jag hade gärna väntat en timme till på en sådan människa.
Det finns många som undrar hur Bolt blev den människa och personlighet han är, men det räcker med att träffa hans pappa Wellesley och mamma Jennifer för att förstå varför.
Tryggare föräldrar är det svårt att tänka sig.
Han växte inte upp i något större välstånd där i sin lilla by på norra Jamaica, men Wellesley drev sin lilla butik och Jennifer jobbade som sömmerska.
Långt ifrån den vanliga vardagen på Jamaica, där många ser friidrotten som en väg ut ur fattigdom och områden med svår gängkriminalitet.
Usain Bolt hade både talang och trygghet när han växte upp och det är tydligt hur det format honom som både idrottsman och människa.
– Bolt är ett geni, säger Internationella friidrottsförbundets (IAAF:s) ordförande Sebastian Coe till BBC så här dagarna inför VM i London.
– Han har haft ett lika stort inflytande på friidrotten, som Muhammad Ali hade på boxningen. Och han har blivit lika stor utanför idrotten. Alla vet vem han är. Då har vi andra stora friidrottsstjärnor, som kan gå omkring i sina egna hemstäder utan att bli igenkända.
200 000 ansökte om biljetter
Sebastian Coe har haft en enda lång uppförsbacke sedan han tog över som ordförande i IAAF.
Först exploderade skandalen kring den tidigare ordföranden Lamine Diack och hans söner.
Det var mörkläggningar, mutor och vanstyre.
Sedan kom Wadas rapport om den systematiska dopningen i Ryssland, som ledde till att en av världens största friidrottsnationer stängdes av från OS i Rio och ännu inte är tillbaka.
Och som om inte det var nog, så slutar friidrottens i särklass största affischnamn.
Sebastian Coe gör allt för att Usain Bolt ska stanna inom friidrotten i någon form.
Förhandlingar har redan inletts.
– Vad vi kommer att sakna är Bolts personlighet. Det går inte att ersätta honom. Vi vill ha idrottare med stor personlighet. De som har åsikter, som fyller presskonferenser och arenor.
Usain Bolt har sin sista individuella föreställning redan VM:s andra dag och precis som alltid var det den kväll som såldes ut snabbast. Fler än 200 000 anmälde sig för att få en av de knappt 50 000 biljetter som var tillgängliga.
Jag är bara tacksam och glad att vara en som fått en plats till den sista, stora föreställningen.
► Snabbaste vägen till största och bästa nyheterna – ladda hem Sportbladet app (iPhone)
► Snabbaste vägen till största och bästa nyheterna – ladda hem Sportbladet app (Android)