Wennerholm: Därför kan jag inte såga dem
Uppdaterad 2017-01-05 | Publicerad 2017-01-03
Frölunda-Färjestad har slagit in sig på min lista över hockey-Sveriges största rivaliteter.
Och visst blev det hockeyfeber även den här gången.
Men på helt fel sätt.
När Färjestads stjärnor däckats av influensa blev det inte ens match av det här.
Det var över på lite drygt åtta minuter.
Då pangade Frölundas kanadensare Casey Wellman in 2–0 med ett av de snyggare power play-mål jag sett den här säsongen.
Det var bara ett lag på banan i den första perioden och samme Casey Wellmans 3–0 med bara 24 sekunder kvar kom lika logiskt som förödande för Färjestad.
Det gjorde ju att matchen var över redan efter en spelad period.
Det blev 5–0 till Frölunda till slut, värmlänningarnas största förlust den här säsongen.
Men den kunde ha blivit större om inte målvakten Lars Haugen varit lagets bästa spelare.
Färjestad hade varken kraft eller kunnande den här kvällen, med Johan Ryno och Magnus Nygren kvar i sängarna hemma i Karlstad och med Joel Eriksson Ek och Rasmus Asplund på JVM i Montreal.
Därför kan jag inte såga värmlänningarna.
Det såg ut som fler var på väg att få flunsan.
Kraftlöst, vilket också tränaren Leif Carlsson antydde redan innan matchen.
Förlusten var en naturlig följd av manfallet och att de mötte SHL:s överlägset bästa hemmalag.
Frölunda har bara förlorat en enda hemmamatch (av 17) den här säsongen och de är tolv poäng före tvåan Växjö i hemmatabellen.
Det är nästan omöjliga att slå i Scandinavium och de gånger de tvingats flytta till Frölundaborg.
På bortaplan är göteborgarna betydligt mänskligare.
I den tabellen är de ett mittenlag, sämre än lag som Karlskrona och Luleå och där Brynäs toppar.
Det är något Roger Rönnberg och hans Frölunda fortfarande har att jobba med.
Tur är väl det för perfektionisten Rönnberg.
Nu ska det här ändå handla om rivaliteter eftersom det är ett fenomen som höjer hockeyn en extra dimension.
Rivaliteter skapar känslor och känslor gör att en hockeymatch växer till något större och mäktigare.
Som det normalt brukar se ut mellan Frölunda och Färjestad.
Nu blev det en axelryckning, även om storpubliken i Scandinavium förmodligen gick hem på lätta fötter.
Men än så länge kan inte mötena mellan SHL:s historiska gigant Färjestad och den nya, Frölunda, mäta sig med de största i svensk hockey.
Därför är det synd att vi inte får se den största rivaliteten av de alla i samma serie.
Men Björklöven-Skellefteå slår allt jag sett i svensk hockey.
Derbyt i Skellefteå 1980 är klassiskt, då spelarna slogs i tjugo minuter redan på uppvärmningen och förmodligen hade fortsatt ett bra tag till om inte en kvicktänkt (nåja) vaktmästare kommit på den lysande idén att släcka ner hela hallen.
Men än idag möts lagen på försäsongen och drar fortfarande fulla hus, trots att det handlar om träningsmatcher första halvan av augusti.
Jag skriver rivaliteter eftersom det är vad det handlar om när hockeykartan ser ut som den gör.
Ett derby kräver ju att båda lagen kommer från samma stad och där platsar bara AIK-Djurgården. Även om AIK har sin hemvist i Solna.
Men egentligen är det bara en lek med ord och i NHL finns bara derbyt i New York mellan Rangers och Islanders, även om det kunde ta en halv dag att ta sig ut till Nassau Coliseum då Islanders spelade kvar på Long Island.
Jag har suttit i de krypande bilköerna mer än en gång.
I dagens SHL är det ont om klassiska rivaliteter.
Leksand-Brynäs är den främsta jag hittar följt av betydligt modernare Malmö-Rögle och ännu yngre Skellefteå-Luleå.
Och så Frölunda-Färjestad då, förstås.
Den är fortfarande med på min lista.
Även om det såg ut som någonting helt annat den här kvällen.