Emil och Anna: Man kan tro att vi är idioter
Stjärnparet om Kalla, Frida, Svahn – och en 80-årig tant
Uppdaterad 2021-01-11 | Publicerad 2021-01-09
Vem ska sporra oss stressade hemmalökar att träna mer regelbundet?
Kanske två typer som i hela sina liv haft totalt motsatt inställning till hur man motiverar sig.
– Man kan tro att vi är två idioter, två träningshetsidioter, men det är vi inte, säger Emil Jönsson Haag.
Tidpunkten är olycklig.
Videomötet med Emil och Anna är satt till klockan 14 och 13.57 kommer näsblodet. Det måste vara stressen, min lilla bebis oroliga sömncykel, den stängda förskolan för treåringen, allt hemmajobb.
Jag kutar ner för trappan, fångar droppar med kupad hand och rafsar åt mig bomull. Med tuss i näsan ringer jag upp och möts av två nyponrosor till föräldrar.
– Det är full rulle här. Vi kom precis från vårdcentralen efter att vår ettåring Harry knockade med en dörr. Det blev ett jättehack i pannan som de fick tejpa ihop, så nu blir han Harry Potter, säger Emil Jönsson Haag.
Kommer ni ut och tränar något?
– Jag var ute på förmiddagen och åkte. Vi har snö i Östersund, alla spår är dragna, så jag åkte 16 kilometer. Jag njuter av att åka skidor, säger Anna Jönsson Haag och fortsätter:
– Vi rejsade för en vecka sedan. Enligt konstens alla regler och tävlingsstadgar vann jag. Först i mål gällde and I was first.
– Jag trodde vi räknade snabbast åktid, inflikar Emil.
Skrivit bok om träning
Medan de träter om saken kan ni få lite kontext.
Årsundasonen Emil Jönsson var för sju-åtta vintrar sedan världens bästa sprinter. Han har två OS- och två VM-medaljer, men de största framgångarna skördades i världscupen.
Köpingsdottern Anna Haag växte när det vankades mästerskap. I världscupen föll framgångarna glest, men på tre OS tog hon fyra medaljer, där det individuella silvret i Vancouver och stafettguldet i Sotji sticker ut.
2018 avslutade paret sina karriärer. Nu har de skrivit boken ”Lev, njut, träna”, där de vill motivera utan att hetsa. Med sin osvikligt svarta humor tyckte chefen att den lämpligaste att intervjua dem var en hålögd farsa som pressar sig till näsblod för att få ihop dagarna.
– Man kan tro att vi är två idioter, två träningshetsidioter, eftersom vi varit på den nivån vi varit. Men det är vi inte. Fast har man levt som vi gjort så njuter man av att vara ute riktigt länge. Det kan man inte göra om man börjar träna första januari, säger Emil.
Vad säger folk som läst boken?
Anna svarar:
– Att de får lite mer avslappnad inställning till träning, vilket är vårt syfte. Att sänka kraven och pressen och låta det vara lustfyllt, även om det ordet inte betyder samma sak för alla. För mig är det planerade lustfyllt, för Emil är det spontana roligast. Båda sätten är okej.
Det måste finnas ett fel sätt också. Vad är ett dåligt träningsråd?
– Grunden är att all träning är bra träning, men vi vill inte att det ska vara en fluga, ett nyårslöfte som håller ett tag. Vi rör oss och tränar för att göra det resten av livet. Om man hela tiden måste tvinga sig blir det för tufft, så man måste hitta ett skäl till att man vill träna. När man till slut får in träningen naturligt i livet slutar man att kalla den träning, säger Emil.
Inspireras av 80-årig gymnast
Hur kommer ni träna när ni är 93 år gamla?
– Då hoppas jag verkligen att vi fortfarande har rejs på nyårsafton. Visionen är att ha en kropp som orkar göra det huvudet vill. Man är inte purung och det finns risk att man inte inser det, men tänk om man kan gå ut på skidor i den åldern. Det vore helt fantastiskt, säger Anna och fortsätter:
– Vi satt och tittade på en gymnastiklady från USA som var över 80. Hon tävlade med baddräkt och gjorde barr och allt. Det handlar om att hitta sin grej.
Har ni haft olika inställning till träningen hela era karriärer?
Emil Jönsson Haag:
– Ja. Vi hade samma mål och jagade samma saker, men var helt olika i inställningen. Anna ville veta exakt vilken runda hon skulle köra och fick en kick av att utföra allt. Jag gick ut kände efter. Ändå tränade vi i slutändan likadant.
Anna Jönsson Haag bryter in:
– Utifrån kan man tro att vi är exakt lika, men vi har haft stora diskussioner om vad som är kul. När vi skulle träna i fjällen föreslog jag ett pass där det gick sakta en timme, halvfort en timme och fort en timme. För mig var utmaningen att göra de sakerna. Men Emil sa bara: vad är roligt med det?
– Ja. Får jag feeling i en backe så tar jag i.
”Det är lite fränt...”
Ni öppnade i en Expressentext för att bli tv-experter. Är det på gång?
– Haha. Frågan var ”skulle ni kunna tänka er att någon gång bli...?” och vi sa kanske. Men okej. För två år sedan var det otänkbart, nu vore det kul. Vi vet mycket om livet som skidåkare, säger Emil.
– Men nu har vi lediga helger. Det är skönt. Det skulle vi bli utan då, säger Anna.
– Sedan är vi väldigt positiva i vår bedömning. Vi vet att alla gör sitt bästa och att det finns orsaker till att det inte går bra. Dåliga skidor. En tyngre dag.
Den där optimismen kan vi testa direkt. Vad säger ni om herrarnas Tour de ski?
– Ryssarna är häftiga att se. De har en historiskt starkt lagtrupp, så på herrsidan är det tuffare internationellt än på många år. Vi måste bedöma svenskarna utifrån det. William Poromaa har trettonde åktid i går, det är kanon. Calle har inte varit magiskt bra, men där finns förklaringar. Han kommer glänsa, vi måste bara ge det tid, säger Emil.
Damsidan?
– Det är lite fränt att det kommer nya generationer var tionde-femtonde år. Nu är vi i ett skifte med orädda tjejer som har skinn på näsan och går sin egen väg. På min tid tänkte jag inte att jag tillhörde en våg, ett framgångsrikt gäng, men omedvetet dras man med i andras framgång. Det är en trygghet att många levererar, säger Anna.
Säkra på Kalla: hon är unik
Vem i dagens landslag är ni?
– Jag vill inte att de ska dras med en sådan stämpel, säger Anna.
– Nej, de är unika, och kanske är det vad som krävs. Way back in the days, när vi åkte fort, då var inte vi som de tidigare åkarna. Man måste hela tiden hitta en ny typ av åkare. Vi sitter bara och njuter av att de finns nu, säger Emil.
Då tar vi några snabba: vad säger ni om Linn Svahns fotoprotest, när hon vägrade hoppa?
– Den speglar Linn. Den är varken positiv eller negativ, men man ska inte tvingas göra det man inte vill, säger Anna.
Frida Karlssons skada då? Inte bara att hon hävde sig i dörrposten, utan att hon erkände saken efteråt och la ut en bild där hon pekar finger åt den trasiga inredningen?
– Hela storyn är så mycket Frida. Kanske med inspel av Maja. Så många gånger man har gjort chins i dörrkarmar på läger, säger Anna.
– Särskilt på Mellaneuropeiska karmar. De är tjockare och går ut längre, säger Emil.
– Men du har inte gjort det på tävling väl?
– Nja, men det är ändå en skitkul story. Nu hade hon otur, men grejen visar att de är avslappnade på sidan av.
Ni har också hävt er upp för dörrkarmar i tid och otid?
– O ja. Och när jag tänker tillbaka på att det var roligast runt omkring tävlingarna så är det också gångerna jag har presterat som bäst, säger Anna.
Då rundar vi av med Charlotte Kalla. Kommer hon göra något mer riktigt storlopp i karriären?
– Ja. Utan eftertanke.
– Ja, hon har sådant huvud.
– Sådan grundkapacitet.
– Hon är unik. Vi får aldrig glömma att hon är unik.
