Femminuterskarneval som förlåter allt
Griez lightning – och sen var det som om hela Frankrike elektrifierades
Några få minuter till stängning, och fortfarande har vi inte sett röken av själva festfixaren.
Ska det verkligen vara såhär trist, såhär stelt, såhär avslaget? Så stod det ju inte i inbjudan.
Men just, precis då – en dörr som öppnas, ett ljus som tänds och en enda femminuterskarneval som förlåter allt.
Griez lightning.
Antoine Griezmann styrde ner nicken i bortre hörnet, och det var som om hela Frankrike elektrifierades av en enorm blixt av livgivande elektricitet.
Lamporna lyste starkare, gräset blev grönare, läktarna sjöng högre och spelarna vecklades ut till fullformatsfigurer snarare än de förkrympta miniatyrerna de maskerat sig som fram till dess.
Bamalama, baby. Fem minuter av manisk mästerskapsmacarena som vägde upp för all meningslös stiltje fram till dess.
Fram till den där nickkometen hade jag egentligen inte gillat ett smack av det jag såg från hemmasidan ikväll.
Jag sveptes med av ”La Marseillaise”, den svulstiga nationalsången som marscherade härifrån till Paris och som vi sedan försvenskade till Marseljäsen. Och jag skrockade när Kingsley Coman gjorde ”La Roulette Marseillaise”, snurrfinten som Zinedine Zidane tog med ut i världen från bakgatorna några kilometer norrut.
På så sätt var det ju kul att vara just i Marseille.
Och visst, det är klart att det var fint att se gamle OM-snidaren Dimitri Payet smeka iväg några bumeranger på arenan där han hittade sig själv, och det var underbart att höra den åskmullrande ovationen för inbytte återvändaren ”Big Mac” Gignac.
Men annars? Noll och inget. Ett feluttaget, felformerat franskt lag som gjorde fel, tänkte fel och spelade fel. Den nya 4-2-3-1-varianten var väl tänkt att ge fart spelbredd, men ledde istället bara till att laget blev utspritt och trubbigt.
Pogba kom in och tryckte på
Det blev marginellt bättre när Paul Pogba kom in och tryckte på framåt i den andra halvleken, men sett till utgångsläget fanns det verkligen ingenting som fransmännen gjorde som inte albanerna gjorde bättre.
Det var Albanien som hängde samman, som höll ihop, som tog maxlöpningarna och som vann duellerna. Det var Albanien som visade precis hur svårforcerat man kan göra sitt lag ifall bara hetta och hunger kombineras med struktur och metodik.
Ermir Lenjani var bra, Ansi Agolli var ännu bättre och som vanligt var den felfrie Elseid Hysaj bäst av dem alla.
Men så blev Ermir Lenjani lite för sen i en enda överflyttning och så fick Adil Rami måtta in det där inlägget och så dök Antoine Griezmann upp på det enda ställe där albanerna tappat täckningen.
1-0 i 90:e. Igen. Får man chansen att välja mellan att spela bra eller att ha tur så bör man ha klart för sig att fotbollen förvånansvärt ofta premierar det sistnämnda.
Den majestätiske Mërgim Mavraj stupade rakt ner i gräset som om han förlorat medvetandet, Giovanni De Biasi daskade till en assistent och Didier Deschamps kastade en vattenflaska högt upp i luften.
Feel the magic in the air
Ett heroiskt kämpande Albanien var besegrat, och under de avslutande stopptidsminuterna var allt det gråblaskiga förvandlat till fullfärg.
OM-sönerna gjorde velodromen till sin igen. Gignac snubblade fram bollen till Payet, bollen vreds in i bortre och hörnflaggan fick sig en omgång.
Småsöner jublade, nationspresidenter jublade och volymen vreds upp till en ljudnivå som skulle få Socialstyrelsens byråkratpennor att smälta ihop. Feel the magic in the air – allez, allez, allez.
Spela bra får fransmännen göra någon annan gång, just nu är de upptagna med att vinna matcher.
Fem minuter i fredags, fem minuter idag.
Det är inga evighetslånga ravefester det här värdlaget ger oss – men jag får lov att erkänna att det blir ett jävla gung när de väl bjuder upp.