"Jag visste att han skulle bli galen”

Kristoffer Bergström

Efter domen mot hans förre tränare – nu har Kartweli startat egen klubb

helskärm

Två år efter svensk proffsboxnings största skandal har vi sökt efter huvudpersonerna.

Tränarens svindlande fusk är avslöjat, han är dömd för dödshoten, klubben är nerlagd och förbunden jagar alla hans försök att starta upp utomlands.

Boxaren har sågat av sig fingret men vunnit.

helskärm

I januari 2011 åkte jag hiss med Vame Kartweli. Vi hade pratat på telefon ett par gånger utan att jag förstått att den darriga rösten tillhörde en stadig kropp. Som om han kunde ha vunnit tio raka proffsmatcher utan muskler. Hans berättelse krävde enrum, så vi lyfte mot jobbets stängda lunchrestaurang där ingen kunde störa.

Egentligen heter han Vladimer, sa han, och Kartweli betyder bara ”georgier”. De nya namnen hade han ofrivilligt fått av mannen som tagit honom från Georgien till Sverige 2009. Och förresten var han fyra år äldre än de tjugotvå som boxnings- registren visade.

Sedan berättade han en detaljerad historia som, om den var sann, kunde fälla en av Sveriges största boxningstränare.

Vladimer växte upp i Josef Stalins födelseort Gori. Hans pappa Zorab såg boxningen som en väg bort från krigen, så från att sonen fyllde åtta år körde de dagligen två pass. Lokalen saknade el. Vintertid skedde träningen i minusgrader och mörker. Under löp- turerna krypkörde Zorab med bilen i Vladimers hasor.

Bomberna föll

2006 hade 21-åringen växt upp till att bli en av traktens mest framstående idrottare. En rysk-ättad tränare från Sverige ringde honom för att diskutera fram- tiden. Vladimer älskade det han hörde. Sverige lät drömskt, klart han ville dit, men kunde han lämna föräldrar och tre syskon?

Sommaren 2008 fällde ryssarna klusterbomber över Gori som en del av kriget om Sydossetien. Ett par månader senare flyttade Vladimer norrut för att träffa mannen han pratat timtals med i telefon.

Första tiden i Stockholm var omtumlande. Tränaren Vassili Boguslavski skötte kontakten med förbunden, registrerade den dittills okände ”Vame Kartweli” och lät honom bo i Skarpnäck BK:s klubblokal. Vladimer renoverade och serverade på Boguslavskis restaurang i centrala Stockholm. Han drillades hårt i boxning, vann SM i mellanvikt och blev proffs.

Vladimer hävdar att han förbjöds att skaffa vänner. De skulle distrahera satsningen, ska Boguslavski ha sagt. Av samma skäl ska han ha förvägrats att läsa svenska för invandrare.

Han vann sina tio första proffsmatcher, varav sex på knockout. Men varken segerpremierna eller ersättningen från svartjobben ska ha nått honom. Intäkterna täckte resor, säng och mat, ska Boguslavski ha sagt.

Sommaren 2010 gick de skilda vägar. Då ska Boguslavski ha hotat Vladimer med att sälja hans segerrad, men boxaren fattade inte hur en sådan affär skulle kunna vara möjlig.

– Kan du bevisa att just du är Vame Kartweli? ska Boguslavski då ha frågat. Har du några papper? Vad står det i ditt pass?

En vinterdag märkte Vladimer att hans förlustfria svit var bruten. Officiell statistik sa att han hade fått stryk i Riga mot förre träningskamraten Akilles Adnan. Vladimer som aldrig ens varit i Lettland.

Vi pratade någon timme. Jag minns det raka kroppsspråket, den ristande rösten. Han visade hotfulla mejl från tränaren och sa att han den närmsta tiden skulle gömma sig. På väg ner mot gatuplan var det sen kväll. Jag beställde en taxi som skulle köra honom hem, men han ville inte uppge någon adress.

Vladimers uppgifter gick att verifiera. Jag begärde ut foton och ringde bekräftande samtal till arrangörerna.

Manipulerade bilden

Den 4 januari 2011 skrev Sportbladet ”Boxningen skakas av fejkmatch”. Artiklarna illustrerades av två segerbilder: en där Adnan jublade och Kartweli deppade, en annan tagen vid samma tillfälle men från en annan vinkel som visade att den första var fejk. Montaget var taffligt, Kartwelis huvud var saxat från Facebook.

Det omanipulerade fotot visade att förloraren var en amatör från Skarpnäcks BK. Tränaren hade bluffat fram intyg från Polen, fifflat sig igenom identifieringen i Lettland och bett boxarna äntra ringen.

– Fullständigt jävla idiotiskt. Tränaren skapar sin egen armé där han är diktatorn, sa proboxningskommissionens Olof Johansson i en av artiklarna.

Med Sportbladets uppgifter som grund vände sig Johansson till internationella förbundet EBU för att utreda de inblandade. En rimlig påföljd, tyckte Johansson, var ”avstängningar så lång tid att karriärerna går upp i rök”.

De kommande veckorna följde jag konflikten. I telefon varvade Boguslavski hot om stämning med mer svävande upplysningar som ”Kristoffer Bergström, jag har koll på dig”.

Vladimer svarade sällan. Han var rädd, pank och bostadslös. Han gömde sig.

I början av februari såg jag att en polisanmälan om olaga hot var upprättad mot Boguslavski. Datumet visade att Vladimer hade dirigerat om taxin jag beställt åt honom efter vår pratstund i lunchrestaurangen en månad tidigare. Han ville inte hem den kvällen, han ville till polisstationen och berätta hur det känns att vara ensam, lurad och höra att man ska dö om man skvallrar.

Någon vecka senare dömdes Akilles Adnan till nio månaders avstängning. Vassili Boguslavski fick två år. I rapporten redogörs för hur de – och amatörboxaren – in i det sista hävdat sin oskuld.

– Kartweli boxades visst i Riga, sa de.

– Jaha, visar fotona en annan motståndare? Javisstja, Akilles gick ett par extra uppvisningsronder på kvällen och jublade sedan ”över att hans kondition var bra”.

– Nej, nu minns vi. Alla tre boxades i samma match. Kartweli fick ju ont i magen efter fem ronder och propsade då själv på att amatören skulle ersätta honom.

Lögnerna sprack. Domarna föll. Bogu-slavski fälldes också för de olaga hoten och Vladimer fick femtusen kronor i skadestånd.

Efter att förlusten strukits från Vame Kartwelis statistik tappade vi kontakten. 2011 rann förbi. Ibland kollade jag om han gått någon ny match, men listan fylldes aldrig på.

Tio matcher, tio segrar, sex knockouter på mindre än ett år, sedan ingenting.

2012 rann förbi.

I januari 2013 är avstängningarna snart avklarade. Jag åker till ett industriområde i Skarpnäck för att se hur boxningsklubben har förändrats, men finner att den är nerlagd och utrensad. En gul skylt med röda bokstäver är allt som finns kvar av Boguslavskis välde.

Jag ringer Olof Johansson.

– Han flyttade till Spanien och tog Akilles med sig. Där rumsterade de och lyckades gå två matcher illegalt, säger han.

Jag undrar om han har agerat.

– Ja. Vi fick gå till EBU för att lägga tryck på dem, men då flög Akilles till Förenade Arabemiraten. Sista svängen med Boguslavski ska vara att han drog till Hongkong, men det är mer hörsägen.

Johansson sörjer det som hänt. Boguslavski är inget monster, påminner han, utan har arbetat föredömligt med att syssel- sätta struliga ungdomar. En del av dem har blivit OS-boxare.

– Det sorgligaste är att han varit motor för hela Skarpnäcks BK. Som tränare har han alltid varit bra, men han tycker inte att lagen spelar någon roll. Det är våldsamt synd mitt i alltihopa.

Jag frågar om Akilles Adnan också försvunnit.

– Nej, han har kommit hem och bett om ursäkt. I höstas sökte han svensk licens och efter ett skarpt möte sa vi ”alright, vi stryker ett streck över skiten”. Han gjorde comeback på Göta källare i november och gjorde bra ifrån sig. Han spöade en ryss.

Under samtalet packar tungsnön in tegelhusen i vitt. Skylten täcks, fönstren släcks för dagen. Jag tar en gångväg åt höger i femtio meter för att nå mitt egentliga mål.

Vladimer möter mig utanför en låg- byggnad.

– Hej, säger han.

– Hej. Ska jag säga Vame eller Vladimer?

– Säg Vame. Det är ett smeknamn jag hade också på dagis. Vladimer är ryskt, det var inte så populärt där.

Har fått sponsorer

Huset har tjänstgjort som teater, men inte längre. Salen där föreställningarna tidigare visades är mörklagd och luktar gammal gympahall. Draperierna hänger dött. Från källaren hörs stånket från män som lyfter en aning för tunga skivstänger.

Vame håller till i den fräschare foajén. Där är golvet vadderat, sandsäckar dinglar, i ett hörn är en fullstor ring riggad.

Med hjälp av ett par företagare från trakten och två vänner har han byggt en ny boxningsklubb hundra meter från Boguslavskis gamla. Den stod klar härom månaden och sedan dess har ett tiotal av de forna klubbkamraterna hittat tillbaka.

Vames svenska är lättbegriplig, men hackar lika mycket som för två år sedan. Jag frågar vad han sysslat med sedan vi sågs sist.

– När jag lämnade honom hade jag hundra kronor på fickan och ingenstans att bo. Jag ringde några landsmän och stannade någon natt här, någon där. Sedan gick jag till företagen i Skarpnäck och frågade om jobb.

Han hade tur. Ett textil- och träföretag erbjöd provanställning men varnade för att hantverket var svårt för ovana. Vame snabblärde sig maskinerna och fick fast lön. Ett år senare skaffade han sin första lägenhet. Snart ska han börja på SFI.

Men boxningen då? undrar jag.

– Många promotors tog kontakt, men jag var deprimerad. De gav olika villkor, de skulle fixa matcher, betala bra pengar, men jag sa nej.

Varför?

– Jag litade inte på någon. Jag var ledsen och rädd.

Hur minns du tiden med Boguslavski?

– Jag förstod från början att han var konstig men kunde inte lämna honom. Han bestämde hundra procent över mig. Och boxningen var viktig. Jag ville fortsätta karriären, inte få problem. Jag hade inga pengar, inga vänner, ingenstans att bo, inte mycket kompisar, kunde inte språket. ”Du har inget utan mig” sa han. Så var det.

Vad sa du till familjen i Georgien?

– Jag hade kontakt med dem men berättade inte mycket. De behövde inte bli stressade. Jag sa bara att jag flyttade ifrån honom och att folk hjälper mig.

Frågan kanske är känslig, men han är en ganska bra tränare, va?

– Inte duktig, men bestämd. Boxare behöver starka tränare som får en att träna. För mig har det varit okej på träning. Men han blandar in det i business och ska bestämma lika mycket där. Ibland sa han ”imorrn åker vi till Tyskland”, men på natten bytte han och tog oss till Polen. Det var som i James Bond.

Du polisanmälde hans hot.

– Ja, efter att jag träffade dig gick jag direkt till polisen. Jag visste hur Boguslavskis reaktion skulle bli, han skulle bli galen. Men jag var rädd och ville att polisen skulle veta om hoten om något sedan skulle hända med mig.

Du säger att du har hållit dig i form. Är du redo att gå din elfte proffsmatch?

– Ja. En manager från England säger att jag kan få femtusen euro för en match. Om jag vinner kan det bli mer. Men...

Han håller upp högerhanden.

Hur kunde jag ha missat den?

Där pekfingret borde ha suttit finns i stället en blåröd knöl. Vame hade fort lärt sig att bearbeta trä på jobbet, men en dag i höstas fastnade handsken ändå i fräs- maskinen. Kraften var ostoppbar, fingret tuggades av.

– Det känns bedövat och behöver tid att läka. Jag måste träffa en läkare i februari för att få reda på hur det ser ut. Nu får jag ont när jag slår hårt och ibland när det är kallt ute.

Kan du gå nästa match i sommar?

– Kanske.

Adnan vägrade hälsa

Vame berättar att han förra sommaren åkte planlöst in till stan. Där såg han Akilles Adnan och gick fram för att hälsa. Men den forne lagkamraten ska bara ha vänt och gått därifrån.

– Kanske är han sur på mig, men de har också gjort fel. De försökte sno det jag byggt upp hela livet.

Jag har sökt Boguslavski men inte nått honom. När pratade ni senast?

– Jag hälsade på honom för ett år sedan. Jag sa ”hur mår du?”, men han började tjafs-tjafs-tjafsa. Då gick jag.

Hur känns det att bygga en klubb bredvid huset där hans låg?

– Vad säger man... tiden fortsätter. En förlorar, andra vinner.

Hur känns det att skylten för Skarpnäcks BK hänger kvar på huset därborta?

– Det är bara motivation. Jag hoppas att den inte tas ner.

De tre huvudpersonerna i härvan

Vladimer Terashvili/Vame Kartweli, 28.

Växte upp i Georgien men flyttade 2009, efter tre års kontakt med Boguslavski, till Sverige. Fick där av sin tränare namnet Vamehi Kartweli. Vann direkt SM i mellanvikt och blev proffs. Gick under elva månader tio proffsmatcher och vann allihop, varav sex på knockout. Han hävdar att han inte fick något betalt för matcherna, heller inte för svartjobbet han utförde sju dagar i veckan åt sin tränare. Bröt därför med Boguslavski, men blev då dödshotad, rädd och deprimerad. Gömde sig under flera månader men försöker nu starta upp en boxningsklubb i en nerlagd teater hundra meter från där Skarpnäcks BK låg.

Vassili Boguslavski.

Restaurangägare och boxningstränare som under lång tid drev klubben Skarpnäcks BK i Stockholm. Tog 2009 Vladimer Terashvili från Georgien till Sverige, lät honom bo hos klubben och gjorde honom till proffs. När det skar sig mellan dem skaffade han falska intyg och lät en amatörboxare från klubben låtsas vara Vladimer och förlora mot Akilles Adnan på en lettisk gala. Bluffen skulle döljas med ett fotomontage, men avslöjades av Sportbladet. Tränaren stängdes av 24 månader och dömdes för dödshot som han framfört till sin förre adept, men drog då till Valencia och fortsatte arrangera otillåtna matcher. Skarpnäcks BK är i dag nerlagd. Boguslavski sägs vara i Hongkong.

Akilles Adnan, 24.

Träningskamrat till Vladimer som debuterade som proffs i lätt mellanvikt 2008. Han vann sina två första matcher men förlorade den tredje mot en venezuelan. Hade sedan uppehåll i två år innan han gick med på att besegra en amatör från sin egen förening och låtsas att motståndaren var träningskamraten Vame Kartweli. Stängdes av nio månader och gick då otillåtna matcher i Valencia och Baden-Württemberg. Drog sedan vidare till Dubai och vann två matcher innan han i höstas ursäktades och fick svensk licens. Vann i november sin första match på svensk mark sedan återkomsten och har därmed raden sex segrar (två på knockout), en förlust och en oavgjord.